Rör på er!
”Vi blev faktiskt förvånade att vi måste vara där hela tiden, han är tillräckligt gammal för att bli lämnad själv.” En amerikansk bekant, numera bosatt i Sverige, berättar om sonens nya idrottsaktivitet. De har fått en lapp hem om att det inte räcker att skjutsa honom dit utan att de också måste vänta där medan aktiviteten pågår. Varför då, undrar min bekant, i USA kunde vi lämna sonen på fotboll till fantastiska tränare och gå iväg och göra ärenden under tiden. Att ställa krav på att alla föräldrar måste engagera sig skulle innebära att mindre välbärgade familjer som inte har möjlighet att avsätta den tiden inte skulle kunna låta sina barn gå i kommunala idrottsaktiviteter. Att inte behöva engagera sig betraktas som viktigt för att idrotten ska nå ut till så många som möjligt.
Det är ett intressant perspektiv, för i Sverige är situationen närmast den motsatta. Att inte bara närvara vid barnens idrottsaktiviteter, utan också engagera sig i föreningen, kanske ställa upp som tränare eller åtminstone bidra med skjuts och kringaktiviteter har blivit en självklarhet för svenska föräldrar.
Det beror till stor del på hur idrotten är organiserad i Sverige där ideella idrottsföreningar som ingår i specialidrottsförbund som i sin tur ingår i Riksidrottsförbundet (RF) spelar huvudrollen. Föreningsengagemanget är centralt i denna svenska modell. Idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse och har en central roll i både den statliga och den kommunala idrottspolitiken. I den statliga utredningen Föreningsfostran och tävlingsfostran från 2008 konstaterades att idrottspolitiken utgår ifrån en korporativ modell, där idrottsrörelsen får statliga bidrag, och får agera i myndighets ställe för att besluta hur dessa ska användas. I gengäld förväntas rörelsen bidra med samhällsnytta, där staten ställer upp övergripande mål för idrottspolitiken, som att den ska väcka ett intresse för motion och bidra till god hälsa.
Därigenom kan idrottsrörelsen garanteras självständighet, samtidigt som staten drar nytta av den kompetens som finns inom rörelsen, menade utredningen. Men modellen har också nackdelar. Vad händer till exempel med de idrottsförbund som inte ingår i den etablerade idrottsrörelsen? I RF:s stadgar finns exempelvis regeln om att förbund endast kan ansöka om medlemskap om de inte bedriver verksamhet som är nära besläktad med ett förbund som redan finns inom RF.
en parallell kan göras till fackföreningsrörelsen och de därtill relaterade arbetslöshetskassorna där Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen enligt lag har rätt att neka en ansökan från en arbetslöshetskassa om dess verksamhetsområde ”helt eller i väsentligt hänseende” sammanfaller med en redan befintlig a-kassa.
Den korporativistiska modellen utgår ifrån att olika verksamheter kan placeras in i tydligt definierade fack. När Svenska Bilsportförbundet för några år sedan fick konkurrens från en privat arrangör av bilsporttävlingar såg Riksidrottsförbundet detta som ett hot mot ”idrottens kärna”. Konkurrensverket menade att RF inte skulle ha rätt att neka personer som är medlemmar i en av RF:s föreningar att samtidigt delta i tävlingar som inte är sanktionerade av förbundet. ”Därmed ifrågasätter de också hela pyramiden”, skrev RF i en debattartikel.
Pyramiden i det här fallet är den uppbyggnad som Riksidrottsförbundet har där Specialförbunden utgörs av idrottsföreningar som i sin tur bygger på engagemang från ideella funktionärer. Det är här föräldraengagemanget kommer in.
Centralt i idén om idrottsrörelsen är att idrotten ska bidra till just det som i den nämnda utredningens titel kallas för föreningsfostran, nämligen att fostra deltagarna i demokratiska processer. Då är det ideella engagemanget från många medlemmar centralt. Det är ett uppdrag som går utöver mer specifikt idrottsliga mål och som tycks förutsätta den nuvarande strukturen.
Konkurrensverket menade i en kommentar om bilsportfallet att ”en viss organisatorisk struktur i sig inte kan vara ett mål”. Det väcker frågan: Är det idrottsrörelsen eller rörelse i form av idrott som är det viktiga?
Några ambitioner att på allvar utmana den rådande strukturen tycks dock inte finnas. Den statliga utredningen från 2008 föreslog att politiken fortsatt ska utgå ifrån en korporativ modell.
Däremot förändrades idrottspolitiken såtillvida att ett elitidrottsmål lades till som innebär att statsbidrag ”ska utdelas för att stödja verksamhet som stärker idrottsutövares internationella konkurrenskraft”. Utredningen efterlyste också ett tydligare barnperspektiv och pekade på att tävlingsfostran ”utgör en dominerande logik” inom barnidrotten.
Redan från början finns så att säga en motsättning inbyggd i idrottspolitiken mellan å ena sidan breddsatsningar och å andra sidan elitsatsningar. Ska de, trots allt, begränsade medel som stat och kommuner lägger på idrottsanläggningar och i stöd till föreningar utgå ifrån en idé att så många som möjligt ska idrotta eller från de krav som finns från klubbar om arenor för internationella mästerskap? Det finns de som hävdar att motsättningen är överdriven, att bredden är en förutsättning för att vaska fram tillräckligt många talanger till eliten. När Björn Borg blev en framstående tennisspelare inspirerade han fler att börja med sporten vilket lade grunden till ett svenskt tennisunder.
Samtidigt är faran med elitsatsningar att detta slår ut de som inte har tillräcklig talang. Åtminstone tycks delar av idrottsrörelsen själva ha dragit slutsatsen att det finns en motsättning. Inom Svenska fotbollförbundet har man bestämt sig för att det från och med nästa år inte ska utses några vinnare i seriespel före 13 års ålder. Ishockeyförbundet planerar att gå samma väg. Men räcker det när pyramidstrukturen, även bland de aktiva, ligger i själva idrottsrörelsens dna?
Oavsett om det dröjer till 13 års ålder så kommer utslagningen förr eller senare att vara ett faktum, och en bidragande förklaring till det som uppmärksammats som ett problem, nämligen att många slutar idrotta när de kommer upp i tonåren.
Ett annat problem är att den organiserade idrotten inte lyckas med att uppfylla det mål om jämlik och jämställd idrott som satts av Riksidrottsförbundet självt. När detta undersöktes i forskningsprojektet ”Ung livsstil” förra året uppvisade flera idrotter en socioekonomisk snedrekrytering. I vilken utsträckning kan detta antas hänga ihop med just det föräldraengagemang som barn- och ungdomsidrotten utgår ifrån?
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Här kan en intressant jämförelse göras med vuxenidrott. Är det en nackdel att den som går till ett kommersiellt gym inte drillas i stadgearbete? Eller är frånvaron av krav på annan motprestation än sin egen fysiska insats en förutsättning för att många vuxna överhuvudtaget ska ha tid att ägna sig åt någon mer omfattande träning?
Inom ideella Friskis & Svettis tycks man ha landat i det senare. Enskilda Friskis & Svettis-föreningar ingår visserligen i något av Riksidrottsförbundets specialförbund och föreningarna drivs till stora delar ideellt men här finns också tydliga likheter med kommersiella gymkedjor. Den som löser ett årskort måste inte engagera sig i föreningarnas organisation, även om de bygger på att vissa gör det. Likaså saknas helt ett tävlingsperspektiv i träningen. Frånvaron av sådana krav är istället en viktig del av organisationens träningsfilosofi. Riksorganisationen Friskis & Svettis är för övrigt inte medlem i Riksidrottsförbundet eftersom dess organisation ansetts ha för lika inriktning som vissa av RF:s andra specialförbund.
Kanske finns här viss inspiration att hämta även till barnidrotten. Gör tankeexperimentet att den utformades på ett liknande sätt med aktiviteter där ”rörelseglädje” stod i centrum. Och där verksamheten inte bygger på föräldrar som har möjlighet att stå på en läktare och flera timmar i veckan.
Och där målet inte i första hand är vare sig ”föreningsfostran” eller ”tävlingsfostran” utan snarare att skapa ett intresse för att vara fysiskt aktiv. En sådan inriktning skulle visserligen utmana idrottsrörelsen som den ser ut idag. Men återigen, vilken rörelse är det som är den centrala?