Professionsutövare från en sektor med en självbild byggd på att representera det moraliskt och politiskt goda, och i våra dagar därtill att vara väktare mot ”högerpopulistiska fakenews”, har låtit sin yrkesideologiska identitet färga av sig på historieskrivningen. Tyvärr märks tendensen redan på förs­ta sidan i Nan Dahlkilds och Steen Bille Larsens Dansk bibliotekshistorie. Ansatsen hos författarna är Whighistorisk. De arbetar med ett ”upplysningshistoriskt” prisma och har som sin utgångspunkt tagit uppgiften att belysa bibliotekens stora betydelse för framsteg av olika slag.

Utan att bestrida bibliotekens civilisatoriska betydelse menar jag att det är synd på ett så praktfullt verk att redaktörerna initialt snarare agerar som politiska språkrör för biblioteken än som historiker med blick för de motsägelsefullheter och problematiska aspekter som hör till varje institutions historia – också bibliotekens. Till exempel jävas den historielösa uppfattning som ofta kommer till uttryck i biblioteksutbildningsmiljöer om enkla samband mellan bibliotek och demokrati av det faktum att såväl det nationalsocialistiska Tyskland som dess andliga kusin i marxist-leninistisk dräkt, Sovjetunionen, storsatsade på bibliotek.

Nu stör den whighistoriska ansatsen inte nämnvärt läsningen av de 800 sidor som de båda banden av Dansk bibliotekshistorie tillsammans omfattar. Framställningen är mera deskriptiv än normativ och analytisk till sin karaktär. Även om samtliga medverkande författare, undantaget en, är disputerade akademiker är anslaget delvis populärhistoriskt. Den omfattande forskning som de stöder sig på, och har gjort en imponerande inläsning av, syns mer i referenserna än i brödtexten. Mycket till dialog med tidigare forskning bjuds det inte på.

”Åren under tysk övermakt blev rent av en blomstringsperiod för biblioteken”

Till förtjänsterna i det introduktionskapitel som Nan Dahlkild ensam står som upphovsman till hör ett försök att skapa en grundval för periodisering av bibliotekshistoriska förlopp. Istället för att överta den politiska historieskrivningens epokindelningar (vilket förvisso likväl även denna boks författare gör) kan man för bibliotekshistoriens räkning etablera egna indelningsgrunder. Dahlkild skriver i sin inledning fram en fyrdelad modell enligt följande: 1) Fram till renässansen var bibliotek detsamma som boksamlingar. 2) Från och med upplysningstiden kombinerades samlingar bitvis med utlåningsverksamhet. 3) Med 1800- och framförallt 1900-talet breddas biblioteksbegreppet ytterligare till att omfatta samlingar, utlån och aktiviteter. 4) Den sista perioden inleds i slutet av 1900-talet då digitalisering blir en fjärde komponent i det samlade utbudet. Som tentativ modell är Dahlkilds i tabellform presenterade tankegångar inte ofruktbar.

Till de utmärkande egenskaperna för Dansk bibliotekshistorie hör de båda volymernas praktfulla yttre och inre gestaltning. Böckerna har fått en kvadratisk form som försetts med anslående omslagsbilder. Brödtexten är uppställd i tvåspaltsform och ett påfallande stort antal sidor är vackert och ändamålsenligt illustrerade. Dansk bibliotekshistorie tillgängliggör en bildskatt; bruket av densamma betyder mycket för läsarens möjlighet att skaffa sig en uppfattning av de olika skeden i historieförloppet som behandlas. Bildmaterialet bidrar också till att inte göra läsningen tröttande.

Att bildtexterna ofta är identiska med skrivningar i brödtexten är irriterande för den som läser verket från pärm till pärm men en god service till den läsare som vill snabborientera sig om innehållet. Dahlkilds och Bille Larsens båda band är fördelade på sex respektive fyra omfångsrika kapitel. Ett utförligt sak- och personregister underlättar för den läsare som med hänvisning till tidspressat uppsatsskrivande eller av andra skäl vill läsa selektivt. Dansk bibliotekshistorie kan med andra ord också användas som ett uppslagsverk. För icke-skandinavisk läsares del är det beklagligt att bokens engels­ka summary är så snålt tilltagen som två gånger tre sidor.

Om proportionerna mellan verkets båda band, och innehållet i respektive del, måste den kritiska kommentaren göras att arbetet är behäftat med diverse slagsidor. Av de 800 sidorna ägnas inte färre än 550 åt 1900- och 2000-talen. Att disponera hela det andra bandet plus en icke obetydlig del av det första bandet åt de senaste 100 års historia är ett utslag av nutidsfixering. Att så pass mycket av det andra bandet – särskilt illustrationsmaterialet – reserverats för bibliotekens arkitektur, såväl interiörer som exteriörer, har väl delvis med Nan Dahlkilds forskarprofil att göra, men får likväl ses som en obalans. Ett verk som detta bör anlägga ett helhetsperspektiv med väl gjorda avvägningar mellan de många olika dimensioner som ryms i begreppet och företeelsen bibliotek. Dock ter det sig med den inriktning som har valts som mycket lämpligt att låta det andra bandets omslag prydas av den imposanta biblioteksbyggnaden på kulturvarvet i Helsingör, vackert fångad som ett upplyst landmärke i nattmörkret och avspeglande sig i delar av hamnens vattenmassor.

Att den för samtida kulturhistorien så viktiga frågan om politiseringen av biblioteken på 1960- och 1970-talen – ett ämne som tidigare har utforskats förtjänstfullt av inte minst danska biblioteksvetare – inte ägnas något större utrymme, och att författarna närmast arrogant påstår att 68-kulturens inverkan på biblioteken tog slut i och med 1970-talets utgång, är anmärkningsvärt. Vänstervågens biblioteksideal är ett skolboksexempel på hur bibliotek kan användas för helt andra syften än upplysningens. I tidskriften Bogens Verden publicerades 1978 en intressant artikel av Erling Olsen som reste frågan om biblioteken skulle ses som en arena för hela befolkningen eller de extrema vänstergrupperna. Frågan har för åtminstone svenskt vidkommande inte mist sin relevans. Bland andra aktivister från Socia­listiska Bibliotek i Samhälle anser sig – grundlagsvidrigt – ha rätt att sätta sina egna ideologiska principer framför medborgares önskemål när det gäller frågan om huruvida en bok ska tillhandahållas av skattefinansierade bibliotek eller ej. De ser biblioteken som en arena för egen samhällspåverkan snarare än som rum för ideologifri informationssökning och förkovran. Vad aktivisterna ägnar sig åt måste, med Erling Olsens ord, betecknas som ”politisk misbrug af biblioteket”.

Utöver att vårt grannlands bibliotekshistoria erbjuder ett fascinerande läsföremål i sig, är den av Dahlkild och Bille Larsen redigerade boken av intresse i perspektiv av likheter och olikheter mellan Sverige och Danmark. Likheterna är, föga förvånande, framträdande. Det gäller bland annat förekomsten av bibliotekstyper i respektive land: Klosterbiblio­tek, adelsbibliotek, furstliga praktbibliotek, sockenbibliotek, arbetarrörelsebibliotek, folkbibliotek, vetenskapliga bibliotek med flera har vi gemensamma. I särskilt hög grad löper förloppen för de offentliga 1900-talsbiblioteken i vardera nation parallellt med varandra (med ett viktigt undantag som jag ska återkomma till). Redan under folkbibliotekens etableringstid fanns en uttalad gemensam nordisk kontext.

Andra epoker under bibliotekshistorien måste däremot ses med helt olika ögon beroende på om betraktaren är svensk eller dansk. Det som från vår utkikspunkt är en guldålder i bibliotekens historia – 1600-talet – är från dansk horisont delvis en katastroftid. Svenska trupper under regenterna från Gustav II Adolf fram till Karl X Gustav gjorde enorma beslag av kulturskatter, inte minst litterära sådana, i slagfältens anslutning. Från att ha varit en kulturell randstat under Gustav Vasa – huvudansvarig för den antikatolska kulturrevolution som riktades mot kloster, kyrkor och universitetet i Uppsala – blir Sverige en kulturstat av rang under ett antal krönta huvuden. Allra påtagligast var detta under Kristinas tid på Silvertronen. Till de länder som hårt drabbades av de svenska arméer­nas plundringar hörde alltså Danmark. Det är för övrigt en oavsiktligt komisk poäng i Dahlkilds och Bille Larsens bok att de beskriver Otto Waldes praktverk i två band, Storhetstidens litterära krigsbyten, utgivna 1916 respektive 1920, som ”en nyare svensk vetenskaplig avhandling”!

Intressanta alternativa perspektiv på de svenska krigsbytena finns för övrigt också i ett annat aktuellt bibliotekshi­storiskt storverk – de båda brittiska forskarna Andrew Pettegrees och Arthur der Weduwens The Library. A Fragile History. Här kan man bland annat läsa om en förskrämd präst på utländskt territorium som bäst han hann och förmådde, innan flykt togs till skogen, sökte gömma sina bokskatter i kistor för att hindra att dessa kära ägodelar hamnade i händerna på svenska officerare.

Andra perspektiv som är självklara i dansk bibliotekshistoria men inte har någon plats att fylla i en svensk rör biblio­tek i kolonier i Västindien, i från kärnlandet avlägsna besittningar som Fär­öarna, Grönland och Island samt i territorier som varit föremål för dansk-tysk maktkamp. Ytterligare ett exempel på ett danskt särfall ges i det andra bandets relativt omfångsrika och mycket läsvärda kapitel om ”bibliotek under besættelsen” (den tyska ockupationen 1940–1945).

Även om ett antal danska bibliotek utsattes för militärt betingade skador under andra världskriget och det gjordes försök att hindra låntagare att få del av så kallad ”tyskfientlig litteratur”, fun­gerade det danska biblioteksväsendet i förvånansvärt hög utsträckning normalt under ockupationen. Åren under tysk övermakt blev rent av en blomstringsperiod för biblioteken – till exempel så ökade antalet utlån kraftigt. Flera danska biblioteksmän kom att engagera sig aktivt i motståndskampen, bland annat genom att vara verksamma i den ledande motståndspublikationen Frit Danmark. Större problem än med den tyska övermakten, vilken förhöll sig lugn till följd av den officiella danska samarbetslinjen, hade biblioteken med de inhems­ka brunskjortorna. Några framträdande gestalter i den danska biblioteksrörelsen var aktiva nationalsocialister.

En likhet mellan Pettegrees och der Weduwens ovan nämnda bok och Dahkilds och Bille Larsens arbete är att respektive författarduo har stilistiskt skickliga humanisters förmåga att sätta levande rubriker; kapiteltitlar som lockar till läsning och samtidigt fångar väsentligheter i en epok. Några exempel från Dansk bibliotekshistorie är ”Våbenkammer for tro og lærdom” (om klosterbiblioteken), ”Viden og fyrstepragt” (om det sena 1600- och tidiga 1700-talets bibliotek) samt ”Mellem hjem og institution” (om de tidiga folkbiblioteken). Mindre lyckat ur ett framställningsperspektiv är de ganska talrika upprepningarna och det detaljraseri som bitvis kännetecknar Dahlkilds och Bille Larsens arbete. Under min läsning har jag då och då irriterat i marginalen noterat ”det är tredje gången samma formulering/perspektiv återkommer!”. I detta avseende hade författarna behövt hjälp av en mera professionell förlagsredaktör.

De invändningar i stort och smått som riktats mot Dansk bibliotekshistorie till trots måste arbetet sägas vara av stort värde och ses som en betydande, syntetiserande prestation. Det är lätt att instämma med Kerstin Rydbeck när hon i en recension i Biblioteksbladet (16/11 -21) av Dahlkilds och Bille Larsens verk önskar sig en svensk motsvarighet. Inte sedan Otto Walde på 1930-talet publicerade sin alltjämt oumbärliga översikt De svenska bibliotekens historia har något liknande arbete hamnat på boklådornas diskar. Detta faktum är ett fattigdomstecken för Sverige som kulturland och för Biblioteks- och informationsvetenskap som akademisk disciplin. I det sistnämnda fallet torde åtskillig skuld få skrivas på det konto som rör brist på humanistiska dimensioner respektive en tendens till fixering vid informationsvetenskapliga frågor på biblioteksstudiers bekostnad. Om det senare har inte minst Pettegree och der Weduwen en hel del att säga. I det avslutande kapitlet i The Library. A Fragile History går de båda vid Saint Andrews-­universitetet verksamma forskarna hårt åt tidskrifter som i ängslig önskan att följa med sin tid övergivit bibliotekshi­storia som sitt föremål till förmån för informationsstudier.

En tredje orsak till avsaknaden av en rejäl svensk monografi om bibliotekshistoria har givetvis med den rådande akademiska publiceringskulturen att göra. Standardiserade, ofta genomtorftiga, vetenskapliga artiklar är det som gett status under alltför lång tid. Doktorander som har velat skriva monografier har behövt vara utrustade med åtskilligt skinn på näsan för att orka stå emot handledare som pockar på att det ska skrivas sammanläggningsavhandlingar byggda på peer-review-artiklar. I det avseendet utgör ett storslaget tvåbandsarbete som Dansk bibliotekshistorie en behövlig motvikt.

Må exemplet inspirera till efterföljd!