När Kreml pressar ukraina darrar regimen – men när Moskva ger sig på de baltiska länderna suckar de mest över grannens kvardröjande supermaktsreflexer.

När detta skrivs är det oklart vilken väg Ukraina ska gå. Men en sak står klar: Kreml kan alltjämt påverka centrala politiska beslut i detta grannland som varit självständigt i över 20 år.

Detsamma gäller inte för Litauen, Lettland och Estland. Till skillnad från Ukraina är de djupt inlemmade i EU:s och Natos strukturer vilket ger dem en säkerhet och en ekonomisk självständighet från Ryssland – som inte är förunnad någon annan av de tidigare Sovjetrepublikerna.

Men emellanåt vidtar Ryssland åtgärder även mot Baltikum av ett slag som man sällan ser i landets relationer med andra EU-stater. Ett par färska exempel kom i höstas. Först började man, helt utan officiell förklaring, införa rigorösa kontroller av all fordonstrafik från Litauen in i Ryssland. Följden blev kilometerlånga köer och stora förluster för näringslivet. Någon månad senare infördes importförbud till Ryssland för litauiska mejeriprodukter. Motiveringen var att produkterna inte uppfyllde alla hälsokrav, men ryssarna lät bli att precisera vilka krav det skulle handla om.

Rysslands agerande bedöms i första hand vara ett slags straff för att Litauen som EU-ordförande hade ambitionen att lotsa Ukraina och andra tidigare Sovjetrepubliker närmare EU. Tidigare hade Moskva stoppat importen av choklad från Ukraina och vin från Georgien och Moldavien; nu var det dags att ge Litauen samma behandling.

Hur ser ledande litauiska politiker på Rysslands agerande? Oppositionsledaren Andrius Kubilius, konservativ premiärminister 1999–2000 och 2008–2012, liknar det vid en sjukdom.

– Det är synd om ledningen i Moskva. Man verkar inte kunna bli av med sitt postimperialistiska syndrom. Det påminner om Frankrike som inte stod ut med att överge sina kolonier i Nordafrika på 1950-talet!

Gediminas Kirkilas, socialdemokratisk premiärminister 2006–2008, tror att Rysslands agerande kan förklaras med att landet helt enkelt saknar en genomtänkt politik gentemot Baltikum:

– De vet inte själva vad de vill. Därför kan de plötsligt agera på det här ogenomtänkta viset. Och det kommer att hända igen så länge landet inte slår in på en demokratisk väg.

Enligt den politiska kommentatorn och mångåriga Rysslandskännaren Kestutis Girnius var Kremls agerande helt poänglöst, Litauen skulle aldrig backa från att driva EU:s linje vad gäller det östra partnerskapet. Men ändå gör Kreml detta. Varför?

– Ryssland är lite som mobbaren på skolgården. Om han inte har slagit någon i skallen på ett tag så tycker han att det är dags igen. Och självfallet väljer han någon av de svagare.

Girnius ser några viktiga skäl till varför Litauen, Lettland och Estland utsätts för sådana behandlingar oftare än länderna i det tidigare östblocket: de baltiska länderna ligger geografiskt närmare Ryssland, de är små länder och de är mer beroende av handel med Ryssland. I Lettlands och Estlands fall beror det också på ländernas stora ryska minoriteter.

– Före 1991 hade de baltiska länderna, med undantag för ett par decennier, varit en del av Ryssland i 200 år. Rent mentalt har en sådan historia betydelse än idag, menar Girnius.

President Putins famösa yttrande från 2005, att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största geopolitiska katastrof, har fått många uttolkningar. Kestutis Girnius vill inte se det som ett tecken på att Putin skulle vilja återskapa unionen, snarare att han beklagar att den föll samman.

– Man ska komma ihåg att Putin faktiskt var president under de dramatiska åren innan de baltiska länderna blev medlemmar i EU och Nato 2004. Visst uttryckte han sitt missnöje över medlemskapen, men han insåg också att utvecklingen inte gick att stoppa.

Rysslands ”mjuka makt” har viss betydelse i de baltiska länderna bland folkgrupper som missgynnats av marknadsekonomin och som saknar Sovjettiden. Och bland yngre balter finns ett intresse för rysk musik och ryska tv-shower. Från Moskva drivs kampanjer för att öka kunskaperna i ryska, sprida rysk kultur och förmedla ett ryskt perspektiv på internationell politik.

– Men man ska inte överdriva Moskvas möjligheter att påverka tänkandet i Baltikum, säger Kestutis Girnius. Hur många unga människor väljer att studera i Ryssland? En bråkdel jämfört med dem som beger sig västerut.

Vissa ledande politiker i Baltikum är oroade av den ryska upprustningen i regionen. I enklaven Kaliningrad – inklämd mellan Litauen och Polen – moderniseras arsenalen, i synnerhet luftförsvaret. Där finns förmodligen också taktiska kärnvapen. Och i höstas genomförde Ryssland och Vitryssland en av de största militärövningarna i regionen på många år. Rysslands militärbudget ökade med 26 procent 2013, medan Nato skar ner.

– Visst försöker Kreml spänna musklerna, men jag är inte oroad över utvecklingen, säger Gediminas Kirkilas. Jag följer dagligen ryska nyhetssändningar och hör vilka moderniseringsbehov försvaret har.

Det har skett något av en scenförändring i Rysslands förhållande till de baltiska länderna sedan de gick med i EU och Nato; före 2004 var relationerna mer ansträngda till Lettland och Estland, medan Litauen sågs som lite av mönstereleven från Moskvas perspektiv. Med en betydligt mindre rysk minoritet (6 procent idag) kunde Litauen snabbt besluta om medborgarskap för allihop. Och gränsfrågan med Ryssland löstes redan på 1990-talet. Lettland och Estland däremot hade återkommande hårda ordväxlingar om behandlingen av de stora grupperna etniska ryssar i sina respektive länder.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Frågan om ryssarnas ställning är förvisso alltjämt ett orosmoment; exempelvis anser lettiska bedömare att krafter i Moskva var närvarande när en kontroversiell folkomröstning om ryskans ställning anordnades häromåret. Men på senare tid har minst lika tuffa dispyter ägt rum mellan Ryssland och Litauen på grund av landets stora beroende av rysk gas – ett betydligt större beroende än vad Lettland och Estland har.

Till viss del är det just EU-medlemskapet som lett till sämre relationer mellan Litauen och Ryssland, eftersom EU tvingade litauerna att stänga kärnkraftverket Ignalina. Det ledde till att landet förlorade lejonparten av sin energiproduktion och började, nästan över en natt, mångdubbla sin import av rysk gas. Det brukar heta att Putin använder Gazprom som ersättning för det förlorade Sovjetväldet. Och Litauen tillhör ett av de drabbade länderna.

– Gazprom erkänner öppet att politiska skäl ligger bakom beslutet att tvinga Litauen att betala 25 procent mer än andra EU-länder för gasen, berättar den förre premiärministern Kubilius.

Under hans tid vid makten ökade Litauens motåtgärder mot Gazprom. Man har bland annat anmält företaget till EU:s konkurrensmyndighet, något som förargat ryssarna ytterligare. Men framför allt har Litauen dammsugit alla åtgärder som kan göra landet mindre beroende av den ryska gasen – vilket har gått sådär. En terminal för flytande gas ska byggas i Klaipeda och en el-kabel ska gå från samma stad till Karlshamn (Nordbalt). Men bägge projekten har tagit längre tid än beräknat. Och det planerade kärnkraftverket som ska ersätta Ignalina har ännu inte börjat byggas; möjligen kommer det aldrig på plats. Beroendet av rysk gas kommer förvisso att minska, men utvecklingen går långsamt.

Samtidigt som Litauen och Ryssland har besvärliga mellanstatliga relationer – Putin har exempelvis aldrig besökt Litauen (eller någon av de andra baltiska staterna) – så växer både handeln och turistströmmarna. Litauens export till Ryssland ökade med 30 procent enbart mellan 2011 och 2012. Och antalet ryska turister som söker sig till Litauen har närapå tredubblats de senaste fyra åren. En liknande utveckling sker i Lettland och Estland.

Kontakterna mellan litauer och ryssar är både många och avspända. Därför är det betecknande att den förre premiärministern Kubilius, en kort stund in i min intervju, rättar sig själv: han är inte kritisk mot ”Ryssland”, han är kritisk mot ”Kreml”. Det är den ryska ledningen som är problemet, understryker han, inte nationen eller ryssar i allmänhet.