1990-talet var en hård tid i Ryssland – om detta trauma hör man idag mycket mer än om de politiska förföljelserna under Sovjet. Putins framgång vilar på att 1990-talet kommit att överskugga tidigare hemskheter och sudda ut dåliga minnen av kommunisttiden. Plötsligt fanns ingen anställningstrygghet, ojämlikheterna växte sig enorma, och kriminalitet på både hög och låg nivå spred sig. Sedan några år tillbaka har Moskvas borgmästare vidtagit reformer liknande dem dåvarande borgmästaren Rudy Giuliani införde i New York, och som gjort den sistnämnda till ett så populärt turistmål, inte minst för svenskar. Rent och fint, jämna trottoarer och glittrande dekorationer ska locka besökare med shoppinghunger. Gatumusikanter utan speciellt tillstånd har förbjudits. Och så har man försökt driva bort hemlösa och tiggare.

Ändå möter man tiggare här, och dessa skiljer sig från vad man kan se i Västeuropa. Nästan alla är kvinnor, gamla gummor med sjalett, och allt som oftast håller de i en helgonbild tillsammans med bägaren, som om slanten man lägger där vore ett offer till Gud. Många av dem, trots ömma åldrade kroppar, står på knä och gör korstecknet om och om igen medan de vaggar fram och tillbaka som under bön i kyrkan. Denna gudfruktiga ödmjukhet uttrycker också en social ödmjukhet, eller snarare en självförödmjukelse, som väl ska föregripa anklagelser och misstankar om att tiggaren är en parasit, en skurk. Det tar emot att ge pengar till sådana tiggare – det känns som om man därigenom bekräftar den självbild och världsbild de presenterar, som om slanten vore en belöning för deras vilja till självförnedring. En något värdigare form av tiggeri består i försäljning av hemmagjord saltgurka och buketter av ängsblommor som plockats i utkanten av stan. Enligt vad jag hört – men inte begärt att få bekräftat av myndigheterna – tvingas dessa gummor betala en andel av sina inkomster till maffian i utbyte mot att polisen ska lämna dem ifred.

Tiggarna här är alltså vanligtvis varken mentalt sjuka, narkomaner eller hemlösa, utan helt vanliga äldre som får en helt vanlig, väldigt låg, pension. Det som skiljer dem från andra är antagligen att de inte har några barn som kan – eller vill – hjälpa till. Det är fortfarande mycket vanligt att kvinnor – som går i pension redan vid femtiofem – tar hand om barnbarnen i utbyte mot mat och husrum (ofta inhyses de i vad som annars skulle varit vardagsrummet). Men sådana upplägg är förstås inte möjliga för alla. En pensionär som extraknäcker som dörrvakt i mitt hus, eftersom hon inte kan leva på de 1 600 kronor hon får i pension, förklarade utan agg att hennes son inte ”kan” hjälpa henne med pengar, för han gillar bilar och har därför tre bilar att underhålla, och han och hans fru tycker om djur och måste betala mat och vård för sina hundar. Att det är så få män som tigger, förresten – detta torde delvis förklaras av att deras högre pensionsålder (sextiofem) bara är ett år lägre än deras medellivslängd.

”Ändå finns det förstås något hoppingivande i detta gräsrötternas försäkringssystem.”

Också medelklassen har sina former av ”tiggeri”. Det är inte ovanligt här att mejla alla bekanta och arbetskamrater om ens barn drabbats av cancer eller fötts med en missbildning, och med kval och skam be om bidrag till operationer utomlands eller på privata lokala sjukhus, som ibland också är i utländsk drift. (Den allmänna sjukvården är gratis, men dras med långa köer och låg kvalitet.) Dessa massutskick består av långa, nogsamt formulerade brev där barnets diagnos och lidande beskrivs i detalj, tillsammans med bildbevis: barnet i bandage på sjukhus, eller närbilder från olika vinklar på missbildade kroppsdelar. Minst en bild föreställer i regel barnet när det leker och är glatt, som ett försök till övertygelse om att även denna lilla människa skulle kunna vara lycklig, att även detta liv i grunden är värt att leva och alltså att rädda. Vill man ge pengar gör man detta indirekt medelst en app varigenom det också kontrolleras att bidragen verkligen används till det uttalade ändamålet.

Ändå finns det förstås något hoppingivande i detta gräsrötternas försäkringssystem. Att folk ens försöker be sina bekanta om hjälp vittnar om att de har tilltro till deras medmänsklighet, den sortens starka medmänsklighet som frodas just i dysfunktionella samhällen. De tilltalar mottagarna av dessa brev som sina jämlikar: det som hänt mitt barn kunde lika gärna ha hänt ditt. Du hjälper mig nu och så hjälper jag dig när det är du som drabbas. Annat är det med tiggarna på gatan. De vänder sig inte till dem som de betraktar som sina gelikar, utan till folk som är dem överlägsna – ekonomiskt, men också, underförstått, moraliskt. Självförnedringen tycks säga: ”Ja, jag är en förkastlig varelse, vilket min fattigdom också vittnar om.” Men att visa sin medvetenhet om denna förkastlighet är ett försökt att neutralisera den. Detta tiggeri är inte del av något spontant demokratiskt system utan en kvarleva av feodalsamhället. De fattiga gummorna förlitar sig på att bättre bemedlade ska ge dem några försumbara mynt och därigenom glädjas åt sin egen godhet, bekräfta sitt förtjänta överläge. Att de ger allmosor betyder inte på något vis att de tror att de själva hade kunnat vara i tiggarens situation.