År 2040 kommer Sverige att ha varit medlem i Nato i mer än 15 år – och detsamma gäller Finland. Plötsligt finns det en implicit nordisk försvarsgemenskap, som ytterligare kan accelerera den integration av de nordiska ekonomierna som pågått under de senaste decennierna. Lägg till det ett EU som blir alltmer polariserat, och ett missnöjesparlament som ersatt det pragmatiska arbetet med en allt närmare union med en de stora gesternas geopolitik – vad får vi då? En möjlighet är att vi kommer att se framväxten av ett överraskande nordiskt Sverige.

”Sverige är idag unikt svagt i EU, FN och andra internationella sammanhang – samtidigt som länder som Danmark och Finland flyttat fram sina positioner.”

Det finns redan en mängd olika idéer om ett djupare nordiskt samarbete, och det finns olika institutioner på plats. Motståndet som djupare regional integration kanske kan möta från europeiskt håll blir allt lättare att avfärda när den politiska handlingskraften i EU försvagas val efter val. De nordiska länderna ligger också närmare USA i det politiska fältet än vad resten av EU gör, och är mer beroende av handel – varför de kanske inte tilltalas särskilt av ett EU som sjunker djupare ned i en ny industripolitik och en antiamerikansk protektionism.

Allt detta betyder förstås inte att vi går mot ett rent nordistiskt scenario med en ny union mellan de nordiska länderna – men den ökande nordiska integrationen kan sätta avtryck på andra sätt, i både inrikespolitik och utrikespolitik. Ett djupare samarbete mellan de nordiska medlemmarna i EU skulle kunna leda till en framtid i vilken den nor­diska förhandlingsstyrkan inte förblir hopplöst splittrad och svag – ett mer nor­diskt EU kunde också innebära fördelar internationellt, och kanske återuppliva den nästan helt avsomnade transatlantiska politiska gemenskapen.

Ett sådant mer nordiskt Sverige skulle också kunna återta något av sin internationella roll – en roll som rullats tillbaka under de gångna decennierna i allt från högnivåkontakter till tjänstemannasamarbeten. Sverige är idag unikt svagt i EU, FN och andra internationella sammanhang – samtidigt som länder som Danmark och Finland flyttat fram sina positioner.

Det finns andra synergier här också – ett mer norskt Sverige, med oljefondens rikedomar och det framväxande entreprenörsnätverket runt Stockholms teknikscen, skulle kunna erbjuda kärnan i en nordisk kapital- och talangmarknad för tillväxt­företag inom alltifrån artificiell intelligens och syntetisk biologi till nya material. Lägger vi till de baltiska länderna så skulle regionen kunna bli en tillväxtmotor för ett allt äldre och långsammare EU i stort, och med det skulle också anspråken på inflytande över den europeiska framtiden kunna ökas betydligt.

Sverige år 2040 kommer antingen att vara svenskt eller nordiskt. Drömmen om ett europeiskt Sverige ser alltmer ut som just en dröm, eftersom den europeiska identiteten förblir svag och fragmenterad. Ett internationellt Sverige är egentligen ingenting, eftersom den som samarbetar med alla inte egentligen samarbetar med någon. Ett tyskt eller amerikanskt Sverige är ekonomiskt starkt, men ensamt – och alltid en eftertanke i dessa jätteekonomier, och förmodligen inte ekonomiskt uthålligt över tid.

Återstår så tanken på ett svenskt eller ett nordiskt Sverige.

Det svenska Sverige är det Sverige som i varje regeringsskrivelse säger att ”Sverige ska vara världsledande på X” och som närsynt uppehåller sig vid rankningar och Sverigebildens öden och äventyr. Det är ett Sverige som tar sig själv på lite för stort allvar, på lite för lösa grunder.

Ett nordiskt Sverige, däremot, skulle kunna vara en del av en växande, dynamisk ekonomi. Det är ett Sverige med en säkerhetspolitik som reflekterar vår geopolitiska verklighet, ett Sverige med en nätverksekonomi och innovationskraft som fördjupar en redan pågående marknadsintegration och ett Sverige som lyfter och lyfts av våra nordiska grannar (och redan nu är de baltiska länderna en allt större del av denna gemenskap, så vi kanske behöver ett annat namn – ett Östersjösverige?).

Det är ett Sverige som har ett nordiskt sammanhang att stödja sig på.

Ett nordiskt Sverige är ett Sverige som är en del av ett nätverk av städer. Urbaniseringen i Norden är unikt snabb, och skapar intressanta förutsättningar för framväxten av ett kluster av stadsbaserade ekonomier med hög grad av integration i en mängd olika dimensioner: ekonomiskt, socialt, akademiskt – de nordiska huvudstäderna kan redan idag ståta med en kreativ ekonomi i världsklass.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Givetvis spelar också Ryssland en roll i denna framtid. Ett alltmer aggressivt Ryssland kräver ett starkare Norden – inte bara ur ett militärt perspektiv, utan också kulturellt och ekonomiskt. Med neutraliteten ur vägen har Sverige tagit ställning för en demokratisk ordning, och de nordiska demokratierna är alla djupt besläktade med varandra. Om en av dem faller, skadas de alla – och den insikten kommer förhoppningsvis också att driva en helt annan omsorg om de andra nordiska länderna.

Som ofta är fallet kan en gemensam fiende stadga upp en gemensam identitet.

Liksom alla framtider kommer denna inte att manifestera sig med automatik – det krävs en ny nordisk generation politiker, som tar de spår och trådar av det nordiska som finns redan idag och väver en starkare politisk gemenskap med stöd i de ekonomiska, sociala och tekniska trender som vi ser idag.

Ett sådant nordiskt Sverige är värt att våga drömma om. Ett Sverige som är en del av ett nordiskt nätverk av städer där framtiden förhandlas i konst, teknik och ekonomi, och som tar spjärn i en nordisk demokratisk tradition för kommande generationer.