En europeisk besökare i Mellanöstern för ett årtusende sedan mötte en värld inte så olik den han lämnat. Snabbt blir han varse att den fungerar på samma sätt som hans, bara med andra religiösa förtecken. Liksom det i 1000-talets Svitiod är ätter som dominerar sitt samhälle, är det i det Heliga Landet klaner eller stammar som gör det. Det gemensamma är att deras inre gemenskap bygger på blodsband som kan härledas till en gemensam anfader eller anmoder.

När dagens europé kommer till Mellanöstern är världen förändrad. Svitiod har blivit Sverige, Folkungaätten – och alla andra ätter för den delen – har försvunnit ur historien. Liksom i övriga västerlandet har de ersatts av en statsmakt i samarbete med civilsamhället. Men klaner och stammar styr fortfarande i Mellanöstern.

Vad är det som gjort att två angränsande och på likartade tankar baserade civilisationer har gått i så olika riktningar? Svaret har betydelse för vår tid, för vår möjlighet att leva i fred med varandra.

Den grundläggande skillnaden ligger inte så mycket i det budskap de båda religionerna förmedlade på helgdagarna, som i hur respektive religion hanterade sin vardag: personalfrågor och byggnadsförvaltning. Hur organiserades och institutionaliserades denna hantering i början av respektive religions existens, och vad innebar det för det omgivande samhället? Kort sagt: Vem var det som byggde templet, vem drev verksamheten där – och vem betalade för det himmelska kalaset på jorden?

En hastig överblick över olika världsreligioner visar att det finns tre grundformer för tempelfinansiering – alla betalar, de rika betalar eller betalning efter behov. Frågeställningen är dåligt utforskad. Det verkar som om varje religion på ett tidigt stadium av sin existens gör ett vägval för den praktiska sida av religionsverksamheten som jag valt att kalla tempelfinansieringen. Detta vägval styrs av religionens värderingar och budskap, men den praktiska lösningen bygger på befintliga praktiska och organisatoriska lösningar i det samhälle religionen först växer fram i.

Kristenheten växte fram i judendomen. Under första seklet efter Kristus – och särskilt efter Jerusalems och Andra Templets förstörelse år 70 – utvecklades judendomen i en rabbinsk, synagogscentrerad form baserad på en församling och finansierad med tionde och allmosor eller kollekt från församlingsmedlemmarna. Denna form anammades av de kristna judarna, och medföljde efter skilsmässan från judendom under årtiondena som följde på Jerusalems fall in i diasporan.

Då kristendomen inte kunde, eller ville, falla tillbaka på strukturerna i det omgivande romerska samhället, blev församlingskonceptet en förutsättning för framgång: inom församlingen erbjöd man medlemmarna, förutom själens frälsning, också ett socialt skyddsnät utan koppling till familj, släkt, klan, stam eller ätt. Församlingens gemenskap gav också resurser till gemensamma projekt som att bygga kyrkorummet och försörja sin församlingsledare. Finansieringen av skyddsnätet, liksom av präst och kyrkobyggnad, kom främst från frivilliga gåvor.

Missionen medförde en kraftig tillströmning av såväl nya medlemmar som deras bidrag till verksamheten. Utmaningen var att hålla församlingen på rätt väg i tron, men också att tillförsäkra såväl nya som gamla bidragsgivare att deras gåvor användes rätt och inte försnillades av församlingens ledare. Detta medförde tidigt ett behov att granska församlingens ledare. Att inspektera (eller visitera) heter på grekiska ”episkopein” – och det är på grund av detta behov biskopsämbetet uppstod, inte bara som en trons inpiskare utan också som en tidig finansinspektion. Med dessa ämbetsmän följde också praxisen att mötas i råd för att lägga fast fundamentala regler för den framväxande kyrkan, något som med tiden utvecklades till biskopskonferenser, där den kanoniska rätten fastlades. Till skillnad från islam hade ju kristenheten inga bud att lyda i den heliga skrift som kunde tillskrivas Gud utöver Mose lag. Det föll i stället på kristenhetens ledare att stifta lagar som täckte sin tids behov.

Därmed började en parastatlig organisationsstruktur att utvecklas. Den utgick inte från blodsband utan byggde på individuell tillhörighet till en församling. Den finansierades med medlemmarnas bidrag och sedermera beskattning i form av tionde. Dessutom hade den kapacitet att såväl stifta lag som skipa rättvisa. Framväxten av denna nya maktfaktor kom också gradvis att tränga undan ättesamhällets rättsskipning genom förhandlingar mellan de berörda ätterna och slutreglering med lämpliga former av bot.

Kyrkan kom sedermera att med sin förvaltningskompetens också stödja utvecklingen av vad som successivt blev dess motpol: den sekulära staten. Möjligen kan detta ha motiverats med behovet att upprätta en legitim våldsmakt som kunde skydda kyrkan och därmed befria den från behovet att själv ta till våld. Och mellan dessa poler kyrka och stat växte det långsamt fram ett utrymme för ett på stiftad lag baserat näringsliv, alternativa livsbanor fjärran från ätte- och klansystemets begränsningar och – ytterst – en frihetszon för individen, där dagens öppna västerländska civilsamhälle kunde utvecklas.

Redan tidigt blev alltså den kristna församlingen basen för finansiering av byggandet av och verksamheten kring en kyrka. Denna lösning av ett stort problem för en nybildad, fattig religion kom alltså att prägla mycket av det vi förknippar med västerlandet – man skulle kunna säga som jästen i brödet. Även i islam gjordes ett liknande vägval kring religionens vardagspraktik mycket tidigt.

1. Att skänka privata medel till byggandet av en moské räknades som välgörenhet. Ett sätt att använda privat egendom till att stödja islamisk verksamhet visas i Koranen, där en av Muhammeds närmaste frågar denne hur han ska hantera en egendom han förvärvat. Muhammed säger att dess avkastning kan gå till behövande.

2. Någon legal form för att hantera detta anges inte i Koranen. Däremot fanns förebilder i de samtida persiska och bysantinska samhällena, som de tidiga muslimerna kunde falla tillbaka på, nämligen stiftelsen eller på arabiska waqf.

3. Eftersom äganderätten hade ett svagt rättsskydd i Koranen blev stiftelseformen en utmärkt lösning för förmögna familjer att föra sin egendom vidare ograverad till nästa generation. Genom att etablera en stiftelse för att bygga en moské kunde familjen såväl stärka sina chanser i livet efter detta, som säkra både sitt ägande och sitt inflytande också i nästa generation. De muslimska stiftelserna följer ungefär samma regelverk som i kristna samhällen – de är skattefria och eviga, så länge de följer sitt ändamål. Sedermera kom stiftelserna att bli en av de mest dominerande formerna för finansiering av tempelverksamheten, och mot det Ottomanska rikets slut den vanligaste ägarformen i Mindre Asien och Mellanöstern. (Eftersom stiftelserna var skattebefriade innebar detta också ett betydande skattebortfall för det Ottomanska riket, vilket i slutet av 1800-talet bidrog till rikets försvagning och en skuldsättning som verksamt ledde till rikets undergång.)

Stiftelsen kring en moské kunde förutom komplexet runt själva moskén (inklusive skolor, sjukvård, bad, karavanseralj) också omfatta en basar, men också till exempel jordbruksmark. Stiftelsens intäkter, från uthyrning eller annan näringsverksamhet, gick eller går (förutom ersättning till stiftelsens styrelseledamöter) till såväl imam (böneledare) och annan personal som andra verksamheter som moskén driver. Genom basaren och karavanseraljerna, men också den juridiska vägledning som den till stiftelsen knutne kadin (islamisk rättslärd, domare) kunde ge, blev moskéerna också kommersiella knutpunkter. Detta torde – förutom kontrollen över Sidenvägen och Kinahandeln – ha bidragit till den enorma utvecklingen av handelsutbytet inom det tidiga muslimska väldet, och till islams konkurrenskraft under medeltiden. Men i centrum för detta stod alltså oftast en stiftelse.

Till skillnad från den kristna församlingsmodellen kom således stiftelseformen att bli en huvudlösning för moskéfinansieringen. Detta kom väl till pass i det av klaner och stammar dominerade Mellanöstern. Då stiftelsen – till skillnad från församlingen – hanterade sina egna pengar, uppstod inte det behov av en inspektionsfunktion för medelsförvaltningen, som finns när man hanterar andras pengar.

Det är sannolikt här som utvecklingen inom de kristna samhällena och de muslimska tar olika vägar. Med biskopskyrkan uppstår en korporativ struktur som med sin permanens överlever enskilda lika väl som ätter och klaner. Den dag den kristna församlingen dessutom börjar ta arv efter änkor kommer deras mark inte att återgå till klanen eller ätten. Dennas maktbas försvagas i takt med att dess jord övergår till kyrkan, vars makt i stället stärks.

Samtidigt medförde församlingslösningen under århundradenas gång följdeffekter i form av principen om stiftad lag och finansiering via beskattning, som banar vägen (särskilt efter reformationen) för en stat med större resurser än klanerna eller ätterna. Därmed skapas – om också långt senare – inom kristenheten nya sociala strukturer där en individ socialt kan överleva ett uppbrott ur familjesammanhanget. I denna process börjar också växelspelet mellan stat och kyrka som i sin tur – men inte utan konflikt – vidgar frizonen för den enskilde och leder till framväxten av det öppna samhället.

I det islamiska samhället förblev den egendom, som avsatts till en stiftelse för religiös verksamhet, under givarens eller dennes arvingars kontroll, samtidigt som den var okränkbar. Därmed uppstod inte heller behovet av nya funktioner som kunde utgöra basen för utvecklingen av en alternativ korporativ struktur. Utan sådana strukturer saknas den katalysator eller agent som kan förändra ett klanbaserat samhälle som det (i första hand) sunnitiskt muslimska – eller för den delen det konfucianskt kinesiska. Även om islams budskap i sig är starkt egalitärt, och trots att Muhammeds inställning till klanväsendet var ljum, kom alltså islams tempelfinansiering via stiftelser att stärka klanväsendet.

I ett västerländskt perspektiv är alltså klaner och stammar något som associeras med en avlägsen medeltid, och som vi lätt föreställer oss är något som också i andra samhällen kommer att växa bort med utvecklingen. Med detta synsätt bortser man från att det var en långsam, länge pågående och komplicerad process, med en uthållig och mäktig agent i kyrkan, när västerlandet utvecklades från klansamhälle mot ett ”statssamhälle”. I Sverige torde den ha pågått från 1200-talet fram till 1600-talet.

Samtidigt bortser man också från att det inom traditionell islam inte funnits sådana drivkrafter som i västerlandet ledde till statssamhället. Tvärtom har klanen eller stammen varit individens enda skydd. Liksom församlingen har den ansvaret för sina medlemmars väl och ve. Den skyddar individerna – men också moskén – mot kränkningar utifrån och kan vid behov mobilisera paramilitära resurser, som klanmiliser i dagens Irak. Den kan säkra sysselsättning i Palestina genom att driva fabrik.  Den fördelar jord – och kan omfördela efter någons död. Den tar hand om sina änkor, föräldralösa och fattiga. Däremot finns inte mycket utrymme för utbildning och sanningssökande. Klanens ledning har inte intresse av en skola som fostrar till eget tänkande, och alternativa strukturer saknas där sådant kan utvecklas. Och den som bryter mot klanens regler förklaras förlustig av klanens skydd – blir fredlös…

Ofta hade – och har – alltså en klan sin egen moské med en imam avlönad av en stiftelse som ytterst kontrolleras av klanens ledare. En somalisk taxichaufför i Stockholm sade mig: ”En imam går aldrig emot sin shejk.”. Klanen – eller stammen – kom alltså att via stiftelseformen stå för utformningen av islams budskap i det lokala samhället, och detta budskap kom att stå i samklang med klanväsendets patriarkala och blodsbandsfokuserade uppfattningar.

Klanväsendet hade kanske ännu inte blivit dominerande under islams blomstringstid när kaliferna i Bagdad styrde. Då fanns en centralmakt mäktigare än klanerna, och med Vishetens Hus tog den tidens islam hand om det intellektuella arvet från antiken i de nyislamiserade territorierna. På så sätt kunde det framväxande islam konkurrera med Bysans om den intellektuella ledartröjan. Resultatet blev ett nytänkande som bidrog till grunden för den europeiska renässansen.

Men Bagdads – och kalifatets – fall för mongolerna för 750 år sedan (10 februari 1258) föregicks av en lång nedgångsperiod av allt svagare centralmakt, möjligen av samma skäl som i Ottomanska riket. Själva fallet blev en chock för den muslimska världen som – tillsammans med digerdöden ett sekel senare – kom att få djupgående konsekvenser för islamisk tro, politik och ekonomi ända till vår tid.

Kort efter Bagdads fall framträdde muslimska tänkare som bröt med den islamiska guldålderns intellektuella frihet att tolka Koranen och förespråkade återgång till en bokstavstrogen läsning av Koranen, som på profetens tid. Förgrundsgestalten var Ibn Taymiyya. Denne tog avstånd från den öppna tolkningen av Koranen till förmån för en bokstavstrogen läsning, som präglat senare tiders islamiska fundamentalism.

Politiskt följde en lång period av svag centralmakt på Bagdads fall. Även om klanerna spelade en viktig roll redan under kalifatet, blev de nog den främsta samhällsstrukturen från denna tid. Och ekonomiskt kom det kristna Europa att gå om den muslimska Mellanöstern.

I detta ljus blir också mycket begripligt som idag komplicerar integrationen av muslimska länder i den moderna världen, liksom av invandrare från muslimska samhällen.

• Av de tjugo länder som toppar listan över faktiska eller potentiella misslyckade stater i förvarningsindex för statssammanbrott är sjutton länder muslimska eller har islam som en signifikant politisk kraft. Detta väcker frågan om stat och klan är kompatibla storheter. Detta utesluter inte att klaner kan moderniseras, genom att utbildas och/eller industrialiseras, men deras eventuella försvinnande kommer att ta tid.

• I avsaknad av en statsapparat faller exekutionen av en muslimsk fatwa på envar, ungefär som när tinget förklarat någon fredlös. När en muslim ser det legitimt att mörda Muhammedteckningarnas upphovsman är det något som går på tvärs med västerländsk uppfattning om statens våldsmonopol.

• Klansystemet utmärks av patron/klientrelationer som försvårar framväxten av ett civilsamhälle. Att måna om sina släktingar är i detta perspektiv en självklarhet för en högre befattningshavare, vilket i västerlandet kallas nepotism eller korruption. I vilket fall tär det på statens auktoritet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

• Talet om patriarkala strukturer bakom hedersmord förbiser klanelementet. Klanens fortbestånd vilar på blodsband. Kontrollen av den unga kvinnans sexualitet, och därmed av klanens nya medlemmar, är förutsättning för klanens fortbestånd.

Samtidigt är det möjligt att moderniseringen av Mellanösterns ekonomier och stigande utbildningsnivåer kommer att minska relevansen av den underkastelse som förenar klansystemet och islam. I en sådan process kan det muslimska klanväsendet sannolikt komma att försvagas, och först så i de samhällen som inte i övrigt präglas av klanväsendet. Men utan en mäktig, uthållig och medveten agent kommer detta att ta lång tid – och i arabvärlden är det svårt att se någon sådan.

Men det är vad som pågått i Turkiet sedan Ottomanska rikets fall. Ty följande befolkningsförflyttningar försvagade klansystemet och underlättade framväxten av den moderna, sekulariserade kemalistiska staten.

De största förlorarna i mötet med västerlandet utgörs sannolikt av klanernas unga manliga medlemmar – de framtida bärarna av klanen. För de unga kvinnorna finns en möjlighet, och en vinst, i att komma ifrån underkastelsen genom att anamma det moderna, men vad återstår då av klanen för de unga männen? Mot denna bakgrund kan vi också fördjupa analysen av den islamistiske terroristen.

• Mellanöstern och Sydasien går samtidigt igenom både en demografisk explosion och en utbildningsrevolution, ungefär som Europa på 1840/50-talen. Med en snabb ekonomisk utveckling följde en befolkningsexplosion samt stigande läskunnighet och kunskapsnivå i samhället. Detta kunde existerande politiska system inte klara av att absorbera. I den islamiska världen innebär idag denna kombination att många unga män, ofta bättre utbildade än inte bara sina föräldrar utan också sina klanledare, har svårt att hitta arbete och därmed utrymme för ett livsprojekt med familj och karriär. Klanen förvandlas från skyddsnät till fängelse.

• Och för den enskilde unga muslimen gör islamismen det möjligt att öka avståndet mellan sig själv och föräldrarna. Mot denna bakgrund kan synen på den islamistiska terrorismen, jihadismen, modifieras. Snarare än en religiös konflikt råder inbördeskrig inom den muslimska världen: på ena sidan de traditionella makthavarna med bas i klansystemet och på den andra en del av dess unga män och kvinnor. Mötet med västerlandet och ”det moderna” är sannolikt vad som drivit konflikten till sin spets, men inbördeskrigets sociala och politiska orsaker ligger inom den muslimska världen.

I Usama bin Ladins tappning av jihadismen utgör återupprättandet av kalifatet ett viktigt element.

Kalifatets roll torde i detta sammanhang vara att återställa Umma – alla muslimers gemenskap i underkastelse under Allah – och på så sätt detronisera klanhövdingarna och eliminera klanväsendet. Att västerlandet då blir måltavla kan i detta perspektiv tänkas hänga samman med dess stöd till det konservativa samhälle där klanerna spelar en så stor roll.

Men det finns alltså alternativ som bejakar det moderna. Det främsta exemplet är vad som sker i Turkiet idag. Pådriven av muslimskt fromma företagare för AK-regeringen under stor vånda Turkiet mot en europeisk rättsordning. Detta innebär en fundamental omprövning av islam som grund för rättsskipningen. Det borde ligga i omvärldens, och inte minst Europas, intresse att stödja och uppmuntra denna process – mer trovärdiga muslimska reformatorer i regeringsställning är det svårt att hitta. 7