MED DEN LYCKADE lanseringen av Bank of England och skapandet av Europas första kreditvaluta 1694 påbörjades ett nytt kapitel i penningens historia. Den nya valutan, som snart kom att förändra världen, fick dock en besvärlig start. Bara månader efter att banken först hade lanserat sina kreditsedlar började förfalskade kopior dyka upp. Banken agerade omedelbart genom att inrätta en serie skyddsmekanismer för att hantera sedelförfalskningen och på detta sätt mota en hotande förtroendekris för den monetära nymodigheten i grind.

Ett ännu större problem var emellertid silvermynten som tillsammans med vinsterna från bankrörelsen och den strida strömmen av inbetalningar av räntor från staten utgjorde den säkerhet som backade upp de nya sedlarna. Förbrytare förvanskade mynten genom att klippa av eller fila ner kanterna på dem för att utvinna silver som sedan såldes vidare till falskmyntare. Dessa aktiviteter urholkade mängden av silver i mynten så till den grad att deras egentliga silvervärde inte längre motsvarade det formella värdet i myntenheterna. Även om sådana monetära manipulationer hade varit en irritation i århundraden, innebar parlamentets beslut att skapa en bank som utfärdade kreditsedlar mot silvermynt som säkerhet, istället för mark eller varor, att det var viktigare än någonsin att man kunde garantera myntets integritet och fasta värde. För att bankens kreditsedlar skulle kunna spridas och användas i hela landet var det avgörande att människor inte bara kunde lita på sedlarnas äkthet utan också på att silvervalutan fungerade som säkerhet. Om förtroendet för valutan började brista, skulle såväl bankens goda rykte som den finansiella revolutionen i sin helhet hamna i farozonen, något som också skulle kunna försätta den nya politiska ordningen – etablerad genom den ”ärorika revolutionen” – i gungning.

Brottets grava karaktär krävde ett gensvar i paritet. Flera framstående intellektuella, inklusive Christopher Wren, Isaac Newton, Charles Davenant och John Locke, bidrog till debatten om vad som borde göras. De var visserligen oense om de tekniska detaljerna i fråga om hur mynten skulle präglas om, men de var å andra sidan rörande överens om nödvändigheten av att använda dödsstraffet för att avlägsna så många penningmanipulatorer från världen som möjligt, avskräcka framtida aspiranter, samt förmedla till allmänheten att staten tog sin uppgift på blodigt allvar, att med alla medel skydda den vardande kreditbaserade samhällsordningen.

FILOSOFEN LOCKE skrev mycket om ekonomi och i synnerhet om valutakrisen. Han höll med om att dödsstraffet skulle kunna spela en viktig roll, men menade att det hade blivit ineffektivt då det inte iscensattes på sätt som verkligen avskräckte de framfusiga förfalskarna. För att återställa respekten för dödsstraffet var det, menade Locke, viktigt att tillsätta en ny föreståndare för myntverket, någon som levde upp till kraven på integritet, hederlighet och expertis. Han ville också ha någon som med kraft och utan pardon skulle jaga förbrytarna hela vägen till galgen. Som Lockes vän John Pollexfen uttryckte det: det var nödvändigt att ”strike the greatest terror into such offenders, that they may no longer be encouraged to go on, by depending on the favours of Juries, niceties of the Law, or hopes of Pardons”. Resultatet av dessa anträngningar blev att Locke, i samarbete med finansministern, Charles Montagu, beslöt sig för att försöka övertyga den redan berömda vetenskapsmannen Isaac Newton att flytta från Cambridge till London för att ta på sig denna nya utmaning.

Lyckligtvis hade Newtons berömmelse fört med sig ett begär efter det dynamiska och urbana liv som bara landets huvudstad kunde erbjuda. Så när den officiella inbjudan damp ner från Montagu i mars 1696 tvekade Newton inte en sekund. Han lämnade sina studier i fysik, matematik, optik och alkemi i Cambridge för att till fullo hänge sig åt uppgiften att återupprätta den nationella valutans anseende, något som inkluderade ansvaret för att utreda brotten, förhöra vittnen och åtala misstänkta penningmanipulatorer. Medan föreståndarskapet av myntverket traditionellt var en sinekur, engagerade sig Newton med samma omsorg, energi och uthållighet som hade varit hans kännemärke som vetenskapsman.

Han reste personligen till fängelser, krogar och värdshus, ofta förklädd, för att spåra upp och avslöja förmodade förfalskningssyndikat. Han undersökte metodiskt varje fall och förhörde mödosamt vittnen, på sätt som ibland gränsade till tortyr. När han hade funnit sin man, eller kvinna, förde han åtal med största kraft. Och lyckades han få igenom en fällande dom, så avslog han hänsynslöst alla pläderingar för benådningar eller andra eftergifter. I ett bevarat exempel vädjar den dömde förfalskaren William Chaloner desperat: ”Oh käre Herre ingen kan rädda mig utom du, oh Gud, min Gud, jag kommer att mördas om inte du räddar mig. Jag hoppas att Gud kan fylla ditt hjärta med nåd och medlidande.” Newton svarade med tystnad. Chaloner hängdes två veckor senare. Newtons skäl för att neka benådningar var enligt uppgift att ”dessa hundar återvänder alltid till sina spyor”.

EN GRUNDLÄGGANDE tanke var att avrättningarna måste vara mycket synliga och offentliga för att dödsstraffet skulle fungera i avskräckande syfte och ge en tydlig signal till potentiella förfalskare i synnerhet och penninganvändare i allmänhet att staten inte väjde för att med brutal kraft säkerställa den fortsatta utbytbarheten av sedlar och mynt. På avrättningsdagen fördes de dödsdömda i en offentlig procession från Newgatefängelset till galgen vid Tyburn Tree, som ligger vid nuvarande Marble Arch. Tillställningarna var i folkmun kända som ”Tyburn Fair” eller ”Hanging Match” och var populära begivenheter som folk från alla samhällsskikt besökte. Vissa fångar, såsom stråtrövare, fick stanna längs vägen för att dricka med vänner, så att de kom fram till galgen skonsamt avtrubbade av sin alkoholkonsumtion.

Förfalskare, å andra sidan, medgavs inga sådana privilegier eftersom deras brott utgjorde en form av högförräderi. Istället släpades de på en släde utan hjul genom kloakvattnet som ständigt ackumulerades längs Londons rännstenar. När de väl var framme vid slutmålet följde sedan en dramatisk avrättning. Först fick den dömde en möjlighet att säga sina sista ord, ackompanjerade av de anhörigas tårfyllda farväl. Sedan följde bödelns ofta teatraliska uppträdande, själva hängningsögonblicket, och till slut den makabra dödsdansen som kunde pågå i flera minuter då falluckan ännu inte hade introducerats. Till detta kom det kaotiska efterspelet när släktingar tampades med läkargillets utsända över kontroll av den döda kroppen. Som Michel Foucault har betonat var denna teatraliska terror avgörande för att åskådarna skulle lära sig att respektera det nyskapade kommersiella och liberala samhällets spelregler.

NEWTON FÄNGSLADE mer än hundra misstänkta förfalskare under den monetära krisens höjdpunkt på 1690-talet. Många av dem fick göra den mindre angenäma resan från Newgate till Tyburn. Enligt historikern John Craig var Newton i sin roll som myntverkets föreståndare framgångsrik i sin kamp för att återupprätta dödsstraffet som ett effektivt avskräckande instrument. Det är ingen överdrift att påstå att dödsstraffet spelade en enormt viktig roll under en period när Europas första kreditvaluta var i sin linda. Andra länder följde detta exempel, inklusive Sverige, och använde dödsstraffet för att befästa förtroendet för sina nymodiga kreditvalutor mot förfalskarnas och falskmyntarnas attacker under de nya sedlarnas introduktionstid.