Gymnasieskolan är den svenska utbildningspolitikens bedrövelse. Det är där många misslyckanden värker ut. Att återupprätta gymnasiet som en självständig skolform, som brygga mellan grundskolan och vuxenlivet, borde vara en huvuduppgift för vilken regering som helst efter 2014.

När min stamfar Johannes Rudbeckius grundade det första gymnasiet i Västerås 1623 – som snart fick efterföljare i de andra stiftsstäderna – var målet högt satt. Gymnasiet skulle erbjuda en utbildning som i många stycken motsvarade den man kunde få vid universitetet i Uppsala. Till Västeråsgymnasiets första lärare hörde Georg Stiernhielm och Johan Stiernhöök, skaldekonstens respektive rättsvetenskapens första stora svenska företrädare.

De ansvariga begrep sambandet mellan lärarnas materiella villkor och skolans kvalitet. Under Karl XI:s tid var man bekymrad över att läraryrket inte lockade tillräckligt skickliga utövare. Hovpredikanten Jesper Svedberg – sedermera biskop i Skara – förmådde då kungen att införa en ny meritvärdering vid tillsättningen av kyrkoherdetjänster. Varje lärarår skulle räknas som två prästår. Det betydde att den som valde lärarbanan kunde ta en genväg till feta pastorat. Det var en viktig åtgärd för att öka yrkets dragningskraft. Jag har ibland undrat om det finns något samband mellan denna reform och den frihetstida blomstring för svensk kultur och vetenskap, som inleddes några årtionden senare. Åtminstone för Linnés del brukar lärarna i Växjö katedralskola åberopas som inspiratörer. Att återställa goda villkor för läraryrket är den svenska utbildningspolitikens sine qua non.

Den svenska utbildningspolitikens credo under det senaste halvseklet har varit den sammanhållna skolan. Tidigare delades eleverna efter bara några år mellan den sexåriga folkskolan och realskolan, som kunde leda vidare till gymnasiet och därifrån till universitetet, även om det var få som nådde så långt. Efterkrigstidens skolpolitik har systematiskt gått in för att samla så många elever som möjligt så länge som möjligt i utbildningar som fram till högskolan fått ett alltmer gemensamt innehåll.

Syftet har varit både socialt och utbildningspolitiskt motiverat. För några år sedan visade Meghir och Palme i American Economic Review att reformen bidrog till att fler elever från studieovana miljöer läste vidare och fick bättre inkomster.

I dag har dessa strävanden drivits mycket långt. Efter grundskolan är målet numera att alla elever ska gå vidare och gå igenom gymnasieskolan. Bekymret är att många elever inte klarar gymnasieskolan så som utbildningspolitiken tänkt sig. År efter år är det 25–30 procent av varje årskull som inte fullföljer gymnasiet som planerat. Ungefär 10 procent misslyckas helt och hållet.

När eleverna följs upp några år senare visar det sig att de som inte fullföljt gymnasiet har en betydligt skörare anknytning till vuxenvärlden än sina jämnåriga. Färre arbetar, färre studerar, fler lever helt eller delvis på socialbidrag. De senaste åren har Försäkringskassan rapporterat om ett ökande antal unga förtidspensionärer, numera bortåt 7 000 om året. Av dem har nästan hälften enbart grundskola, ytterligare ganska många avbrutet gymnasium. De unga förtidspensionärerna är ett kvitto på den svenska utbildningspolitiken.

Men misslyckandet är större än så.

Så länge skolan var ett statligt ansvar förekom det en nationell begränsning av antalet gymnasier. Eleverna från mindre kommuner fick pendla till läroverk någon annanstans eller bo inackorderade på studieorten.

Under de senaste årtiondena har denna kontroll släppt. Åtskilliga kommuner grämde sig över att behöva betala ersättningar till grannkommunen för sina elevers skolgång. Allt fler kommuner har skaffat sig egna gymnasier och försöker förmå så många som möjligt av sina egna elever att gå där.

Problemet är att elevunderlaget i de flesta kommuner bara räcker till för ett ganska standardiserat utbud av gymnasieprogram. De studieförberedande programmen är billigast och finns överallt. De yrkesförberedande programmen är långt dyrare, eftersom de ofta kräver utrustning och praktikplatser för att uppfylla målen. För några år sedan pekade en LO-rapport på alarmerande svagheter i dagens yrkesutbildning. Kostnaderna har gjort att många yrkesförberedande program svältfötts på resurser och materiel i förhållande till vad de skulle behöva.

Resultatet är att utbudet av gymnasieundervisning varierar starkt mellan olika landsdelar. En stor kommun kan ha resurser att erbjuda ett mångfasetterat gymnasium som även grannkommunernas elever får glädje av (och bidrar till att betala), medan man i andra delar inte kan erbjuda mycket utöver standardprogrammen. Många gymnasister får en långt mer torftig utbildning än vad de förtjänar. Jag undrar om kvalitetsskillnaderna är lika stora på något annat samhällsområde.

Till detta kommer kombinationen av skolpeng och praktiskt taget fri etableringsrätt. När friskolor och kommunala skolor jagar elever med snart sagt vilka medel som helst löper det fria skolvalet amok. Som utbildningsombudsman skrev jag 1972 Lunds studentkårs remissvar på U68 och ifrågasatte den naiva föreställningen att utbildningarnas intag skulle kunna beräknas tämligen exakt efter näringslivets behov, men dagens system har helt abdikerat kopplingen till den framtida arbetsmarknaden. Det får bli som eleverna väljer – och sedan får de som gått medielinjen skolas om till undersköterskor några år senare, i stället för att erbjuda realistiska val från början.

Så illa är det. Hur kan det bli bättre?

Jo, genom att låta regionerna ta över. Sverige borde slopa länen och dela in landet i sex regioner, grupperade runt de stora universiteten. Det är så akademikernas arbetsmarknad är indelad, och den marknaden omfattar allt fler.

Regionerna borde bli huvudmän för gymnasieskolan. Då skulle gymnasiet kunna planeras för varje regions behov. Regionen skulle sedan upphandla de platser som behövs. De skulle kunna köpa platserna från kommunala, privata eller stiftelsedrivna skolor, eller driva gymnasier i egen regi. De skulle handla upp fler platser än det fanns elever, så att valmöjligheterna funnes kvar, men inte låta dimensioneringen driva vind för våg.

Varje kommun skulle inte få sitt eget gymnasium, men eleverna skulle få långt mer kvalificerade utbildningar. Inom varje region skulle utbudet dessutom bli betydligt mer varierat. En del skulle få pendla, några bo inackorderade – men det har elever gjort förr, när kvaliteten rankades högre än nu.

Alla skulle inte behöva gå gymnasiet direkt efter grundskolan. Vägarna in i arbetslivet måste bli fler, så att de skoltrötta också kan hitta något meningsfullt. Lärlingsplatser kan vara en möjlighet, yrkesintroduktionsavtalen en annan, i synnerhet när man som Kommunal tar ansvar för dem som står längst ifrån arbetsmarknaden.

Med en självständig gymnasieskola skulle vi också återupprätta en självständig gymnasielärarkår. Då skulle lärarnas ämneskunskaper på ett helt annat sätt än idag hamna i främsta rummet. Vi skulle vända tillbaka till samma mekanismer som när min mor och hennes jämnåriga började på lärarbanan efter andra världskriget, när målet för ambitiösa lärare var att få undervisa på gymnasiet.

1970-talets kommunsammanslagningar drevs fram av grundskolan. Högstadiet krävde mer än vad de flesta av 1960-talets kommuner kunde klara av. Nu är det gymnasiet som skaver mot kommunstorleken, och skavsåren drabbar eleverna och samhället med allt större kraft. Idag är det regionerna som skulle vara de naturliga huvudmännen – vilket parti tar över efter biskop Rudbeckius?

Gunnar Wetterberg är samhällspolitisk chef på Saco