före andra världskriget var Hans Fallada Tysklands kanske mest populäre författare. Hans bok Kleiner Mann – was nun? (Hur ska det gå för Pinnebergs?) gjorde stor succé i hemlandet men också i andra delar av världen. Berättelsen om Pinneberg och hans Lämmchen, och deras försök att få slantarna att räcka till i depressionens Berlin, blev en symbol för den lilla människans kamp.

Hans Falladas livshistoria är i sig själv som en roman. Rudolf Ditzen, som han egentligen hette, led under större delen av sitt liv av psykiska problem. Han satt ömsom på mentalsjukhus, ömsom i fängelse. Som tonåring anklagades han för dråp efter att ha dödat sin bästa vän i en misslyckad självmordspakt. En annan gång ställdes han inför rätta för mordförsök på sin fru. Han missbrukade droger och alkohol.

Men det är inte alltid hjältarna som har förmågan att berätta de bästa historierna. I skarp kontrast till Rudolf Ditzens kaosartade liv stod Hans Falladas raka och sakliga skrivande. Pseudonymen hämtade han från två av bröderna Grimms sagor: förnamnet från Lycko-Hans och efternamnet från det talande avhuggna hästhuvudet i Gåspigan.

hans fallada inspirerades av die NeueSachlichkeit, en stil inom tysk kultur under 1920- och 30-talen som uppkom som en reaktion på den experimentella modernismen. I stället för expressionisternas idealism och romantik skulle litteraturen kännetecknas av saklighet och realism, vilket av vissa ansågs vara för oputsat. Historien om Pinnebergs berättas ur ett gatuperspektiv och utan stora politiska åthävor, även om man i bakgrunden kan ana den framväxande nazismen.

Efter 1933 emigrerade ett stort antal författare, konstnärer och intellektuella från Tyskland. Bland dessa fanns Marlene Dietrich, Thomas och Heinrich Mann, Bertolt Brecht och Albert Einstein. Hans Fallada hörde till fåtalet som stannade kvar. I More lives than one: a biography of Hans Fallada skriver Jenny Williams att Fallada var på väg att fly men ändrade sig i sista stund. Han skulle inte kunna skriva på något annat språk än tyska eller leva någon annanstans än i Tyskland.

Detta sågs dock inte med blida ögon. Thomas Mann, vars verk brändes på nazisternas bokbål, sa att ”det må vara vidskepelse, men i mina ögon är alla böcker som överhuvudtaget fick tryckas i Tyskland mellan 1933 och 1945 sämre än värdelösa och ingenting man vill ta i. En stank av blod och skam häftar vid dem. De bör makuleras allesammans.”

Fallada blev mycket riktigt tvungen att anpassa sig till den nya regimen. I Hur ska det gå för Pinnebergs? hade han förolämpat en tysk SS-man, och vid ett tillfälle arresterades han för att ha dragit Hitlervitsar. En annan gång fick han ett personligt brev från propagandaministern Joseph Goebbels: ”Högt ärade Herr Fallada, jag vill göra Er uppmärksam på att Edra verk på svenska språket kommer ut hos Bonniers Förlag, som står i tysk-hetsens främsta linje.” Om detta berättar Fallada i boken Der Trinker (På livstid), som han skrev i hemlighet då han satt fängslad 1944.

Fallada blev alltmer orolig för att hamna i onåd, och började kompromissa. En period hade han nära kontakt med just Goebbels som hade uppskattat hans bok Wolf unter Wölfen (Varg bland vargar), vilken sågs som kritik mot Weimarrepubliken. Goebbels ville att Fallada skulle skriva en bästsäljande antisemitisk roman, ett uppdrag som Fallada motvilligt åtog sig. Genom att hamna på en mentalinstitution lyckades han dock undkomma den uppgiften.

I Wer einmal aus dem Blechnapf frisst (Adjö och välkommen tillbaka), den första bok som publicerades sedan Hitler hade blivit rikskansler, inledde Fallada med några berömmande ord om nazisterna för att vara på den säkra sidan. Hans förläggare tyckte att han gick för långt med inställsamheten, men Fallada lät det ändå stå kvar. Senare kom han att sluta skriva sådant som kunde väcka anstöt. Bland annat skrev han en samling barnberättelser om en leksakshund. Det verkade som om Thomas Mann trots allt hade fått rätt.

efter andra världskriget kom Hans Fallada i kontakt med den blivande östtyske kulturministern, författaren Johannes R Becher. Med hans hjälp fick Fallada chansen att en gång för alla visa att han inte hade stått på nazisternas sida. Becher hjälpte honom med bostad och med arbete för en kommunistisk tidning. Han lämnade också över en mapp med Gestapodokument till Fallada.

Materialet i mappen berättade om arbetarparet Elise och Otto Hampel, som efter att Elises bror dött i kriget bestämde sig för att göra motstånd mot Hitler. Under två års tid skrev de brevkort där de protesterade mot kriget och uppmanade till kamp. Korten placerade de ut runt om i Berlin tills de blev arresterade och avrättade.

Om denna historia handlar Hans Falladas allra sista roman, Jeder stirbt für sich allein (Ensam i Berlin). Han skrev de 866 maskinskrivna sidorna under 24 dagar. Men det var inte endast innehållet i mappen som inspirerade honom. Hans egen känsla av att ständigt vara påpassad blev också en del i beskrivningen av misstänksamhetens och angiveriets Nazityskland. ”Vad Fallada såg i Berlin på 1940-talet var nog för att en svagare man skulle ha blundat. Men Fallada höll sina ögon öppna. Han var inte stark nog för att lämna Nazityskland, trots att han fick chansen. Men han var stark nog för att ta in det han såg”, skriver Liesl Schillinger i New York Times. Trots det tackade han först nej till att skriva boken. Kanske fann han inte sig själv värdig, då han tyckte att han varit mer av en observatör än en motståndsman.

hans fallada dog bara några månader efter att han skrivit färdigt Ensam i Berlin, och fick därför inte uppleva utgivningen av boken. Det är osäkert om han hade varit medveten om den censur som gjordes, vilket resulterade i den mer svartvita uppdelningen mellan de onda nazisterna och de goda kommunisterna. Ensam i Berlin översattes inte till engelska, eftersom Hans Fallada vid denna tid ansågs vara en Sovjetvän.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

För några år sedan hittade Aufbau Verlag originalmanuset, och det visade sig då att detta skilde sig från den publicerade versionen. I Falladas original fanns ytterligare ett kapitel, som delvis förändrade bilden av huvudpersonerna Otto och Anna Quangel (som paret fick heta i boken). De var i själva verket tacksamma mot Hitler för att Otto hade arbete som överman på en möbelfabrik. Anna beundrade Führern och anmälde sig som volontär för det nationalsocialistiska kvinnoförbundet. Det är först när deras son dör som de ändrar inställning. Hans Fallada ville inte skriva om några entydiga hjältar utan om vanliga människor som kan handla hjältemodigt också av privata skäl.

författaren och Förintelseöverlevaren Primo Levis uttalande att Ensam i Berlin är ”den bästa bok som någonsin skrivits om det tyska motståndet” har ofta citerats. Att nästan alla de hundratals brevkorten direkt lämnades till Gestapo visade på vilken rädsla människor levde under, och hur svårt det därför var att upprätta ett motstånd, säger han i Samtal med Primo Levi av Ferdinando Camon.

Nyutgåvan av Ensam i Berlin blev en internationell succé, och boken kom 2012 på svenska. Hösten 2014 gav Lind & Co även ut Hur ska det gå för Pinnebergs? ­ i ny­översättning, också det en bok som åter har blivit en storsäljare.

Liesl Schillinger beskriver hur Falladas kritiserade, ”opolerade” stil nu omvärderas. Hon kallar den för Alte Sachlichkeit och menar att sakligheten gör att 30- och 40-talens verklighet blivit så genuint bevarad.