Åsiktsmässig homogenitet och konsensus betyder inte nödvändigtvis att regeringspartiernas åsikter genomsyrar varje skrymsle av offentligheten. Kulturlivet och medieetablissemanget står naturligtvis under inflytande av många krafter. Konjunkturerna för dub step och leggings styrs lika litet av regeringsbyten som genombrottet för twitter och därmed sammanhängande medieförändringar.

Däremot har regeringspartier naturligtvis möjlighet att initiera åtgärder för att stärka eller försvaga den åsiktsmässiga homogeniteten i ett samhälle, i den mån som de politiska makthavarna ser åsiktsmässig konsensus som ett problem. Vilket de naturligtvis borde göra om de fäster vikt vid en rad för det demokratiska samhället fundamentala fenomen: fri, icke-politiskt styrd forskning; idémässig pluralism; estetisk mångfald inom områden som arkitektur, litteratur och bildkonst; ideologisk och åsiktsmässig tolerans.

Sverige är av tradition ett samhälle där den åsiktsmässiga konvergensen är stor. Landets hållning under 1900-talet har underbyggt föreställningar om att det är dumt att ta strid, att det alltid är mer sofistikerat att hålla distans till konflikter och inte välja sida än att på idealistiska grunder slåss för vissa principer. I någon mening har historien gett oss rätt.

Sveriges undfallenhet under andra världskriget skapade ett ekonomiskt försprång under efterkrigstiden som vi kunde njuta frukterna av på 1960- och 70-talen.

Stärkt av den erfarenheten fortsatte Sverige (åtminstone officiellt) på neutralitetsspåret under kalla kriget, nu med USA och Nato på ena sidan och Sovjet och östblocket på den andra. Även det var naturligtvis en olycksalig väg i den meningen att det skapade den märkliga uppfattningen hos många följsamma opinionsbildare att ytterpolerna i det ideologiska landskapet utgörs av Nato-vänliga folkpartister å ena sidan, och stalinistiska kommunister å den andra. Med socialdemokratin som självklar mittpunkt var det naturligtvis en ideologisk karta som man under Socialdemokraternas långa regeringsinnehav gjorde allt för att bevara (låt vara att den inte hade samma förankring hos folk i gemen som bland journalister, politiker och kulturarbetare).

Lägg därtill en historiskt betingad tilltro till den goda staten, vilket går tillbaka till kungamaktens allians med bönderna mot adeln, samt en lika historiskt betingad känsla av att vi inget har att lära av det förflutna och att det nya alltid är att föredra framför det gamla, och vi har grundkomponenterna i vad som har kommit att bli den svenska konsensuskultur.

I den mån som regeringsinnehaven växlar, borde dock pluralismen kunna stärkas på ett oproblematiskt, närmast organiskt sätt. Detta genom att det torde ligga i varje regeringsmakts intresse att ta ett fast grepp om politiken och styra den i en ny riktning (även om den nya riktningen har som målsättning att minska politikens inflytande över kultur, undervisning och forskning).

Det problematiska är när detta system fallerar, vilket så tydligt är fallet med den nuvarande regeringen. Man fullföljer vänsterns politisering av museibranschen med direktiv om att utställningar skall underordnas den genusteoretiska ideologin eller konstruktionistiska teorier rörande hbtfrågor. Man fullföljer vänsterns genussatsningar inom utbildningsväsendet (vilkas inflytande över svensk forskning fortlöpande meddelas av Nationella sekretariatet för genusforskning, nu senast att några miljoner satsats på att undersöka jämställdhet i skogsbruket). Och man försvårar för alternativ till den public service-television som till exempel producerar det ena heltigenom ideologiskt vinklade reportaget efter det andra om Julian Assange (vilket hade varit mindre problematiskt om Wikileaks inte tagit ställning så tydligt mot liberala demokratier och för stater och organisationer som motarbetar liberala demokratier).

Viktiga chefsposter inom utbildning, kultur och opinionsbildning tillfaller personer vilkas agendor signalerar att de kommer att bevara de strukturer och belöningssystem som byggts upp under Socialdemokraternas långa regeringsinnehav – med konsekvens att inbrytning av nya idéer försvåras.

Anna Ekström som generaldirektör för Skolverket och Stina Oscarsson som chef för Radioteatern är blott två exempel (medan den senare omfattar den i kulturkretsar så dominerande uppfattningen att ”hela vårt västerländska sätt att leva är så djupt omoraliskt att det är ett hyckleri av oss att över huvud taget prata om moral”, har den förr hävdat att hennes dröm är att varje lärare ska vara ”genuspedagog” samt att dagens lärare, just därför att de inte är genuspedagoger, misslyckas med att ge pojkar och flickor samma utbildning).

Mot dessa tendenser till enkelspårighet och politisering fortsätter dock Axess sin envetna kamp, nu med ett nummer om just den svenska konsensuskulturen – dess för- och nackdelar likväl som dess historiska förutsättningar.