Och i en annan, ännu mera berömd essä (”Traditionen och den individuella begåvningen”) slår han fast att de bestulna inte nödvändigtvis har något att beklaga sig över: de mest individuella delarna av en diktares verk, skriver han, ”är de i vilka de döda poeterna, hans anfäder, allra kraftfullast tillkännager sin odödlighet”. Ett praktexempel på denna förmåga att absorbera och omvandla föregångarnas verk är, menar Eliot i samma essä, Shakespeare, som ”insöp mer grundläggande historia från Plutarchos än vad de flesta skulle kunna göra från hela British Museum”.

Eliots ord är berömda men de är knappast originella i sak. Att Shakespeare i sina dramer använde sig av idéer, intriger, gestalter och även hela passager som har hämtats från oli...