Säga vad man vill om regeringen och Tidö­avtalet, men det får ändå sägas vara raskt marscherat. Vi är inte där ännu, men tids nog kommer vi att trycka oss ner på botten. Två år? Fyra? När är vi sämst av världens knappt tvåhundra länder?

Mot bakgrund av att Kina bygger hälften av världens nya kolkraftverk och att världen ändå består av länder med statsledningar som struntar högaktningsfullt i allt från sin egen befolkning (för att inte tala om andra länders invånare) till klimatet kan det komma att kräva viss krea­tivitet. Här har Per Bolund ytterligare målande beskrivningar.

För att ingen ska sväva i tvivel kring det elände som den nya regeringens budget drar över landet, vårt rykte och det globala klimatet fortsätter språkröret ”En kolsvart budget från en kolsvart regering” och ”En fullständigt förödande klimatslakt”.

Den kolsvarta slaktens politik. Bolund är apokalypsens egen centrallyriker.

Att någon journalist skulle fråga språk­röret vad han menar är högst osannolikt. Att någon skulle fråga honom om han menar allvar får betraktas som uteslutet.

Man hajar till. Eller det gör man inte. För den som följer svensk politik är det sedan länge färdighajat. Denna typ av hyperboler är numera så vanliga i svensk samhällsdebatt att de flyger okommenterade förbi. ”Jaha, sämst i världen, säger han. Är inte världen väldigt stor och fylld med rätt knepiga länder som eldar både det ena och det andra? Men, varför inte. Klimatet är ju viktigt! Så han tar väl i lite grand.”

Att någon journalist skulle fråga språkröret vad han menar är högst osannolikt. Att någon skulle fråga honom om han menar allvar får betraktas som uteslutet. Det är helt enkelt något som han säger. För att ge eftertryck till sina uppfattningar. Och eftersom han tar i så till den milda grad så måste väl hans uppfattningar vara viktiga? Indignationen som källa till insikt.

Vad är det då som är sämst? Jo, inte minst att subventioner till elbilar avskaffas och att rege­ringen vill minska den så kallade reduktionsplikten för diesel. Att vara sämst innebär i ­detta ­sammanhang att skvalpa runt bland ett stort antal högst normala europeiska länder.

Detta onämnbara elände beskrivs av nationalekonomiprofessorn John Hassler som att ”den svenska reduktionsplikten är mycket dyr, kostnaden är i storleksordningen 25 miljarder per år. Samtidigt är det tveksamt om den överhuvudtaget har någon effekt på klimatet.”

Överhuvudtaget någon effekt på klimatet. För 25 miljarder. Det är väldigt mycket lite effekt per krona, kan en krassare lagd person tycka. Vi är väl många som aldrig kommer att nå de särskilda insikter som drabbar den som är språkrör för Miljöpartiet, men det låter inte särskilt ambitiöst för att vara världens bästa klimatpolitik.

John Hassler har dessutom en annan intressant – och möjligen självklar – poäng: ”Förutom att dessa åtgärder är dyra och ineffektiva fun­gerar de heller inte som inspiration för andra länder.”

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Världens bästa klimatpolitik är så bra att den inte utgör ett efterföljansvärt exempel för andra. Det är onekligen en prestation. Möjligen räcker inte riktigt fantasin till för att spela förvånad över detta. Intresset för det som är dyrt och som saknar effekt är begränsad. Så snävt tänker människor i allmänhet och då inte bara kolsvarta slaktare.

Vilket land som befinner sig mitt uppe i sin industrialisering eller som har skriande ekonomiska och sociala behov bland sina invånare skulle adoptera en politik som kostar 25 miljarder och som inte överhuvudtaget har någon effekt? Hur motiverar man det för sina väljare, om man nu råkar vara beroende av sådana? Per Bo­lund må tro att hans landsmäns enfald är omfattande, men det blir knivigare att utsträcka detta antagande globalt.

Bolund är inte ensam. Vill man rulla sig i nationell skam är förutsättningarna bättre än på mycket länge. Eländet breder ut sig snabbt och med den nuvarande regeringen sker nedmonteringen i ett närmast rasande tempo. Demokratin, toleransen, klimatet, jämlikheten och anständigheten. Allt läggs på begravningsbålet. Och i lågornas sken kan vi dansa den rättfärdiga självindignationens ystra dans.