årets val till kongressen blev ett tillfälle för många väljare att ge igen. För en ekonomisk återhämtning som inte ännu visat sig i plånboken. För en arbetsmarknad som är mer osäker för allt fler med stagnerade lönenivåer och en globalisering som inte självklart gynnar alla. Och för att ökade kostnader för en högre utbildning, biljetten till medelklassen, drar ned farten på den sociala rörligheten.

Inte oväntat drabbades demokraterna hårdast. Partiet gick miste om sin majoritet i senaten och i representanthuset har nu republikanerna sitt största överläge sedan 1940-talet.

Det var en storstilad comeback efter 2012 års presidentval då republikanerna åter gick miste om Vita huset och deras framtid i väljarkåren såg mörk ut mot bakgrund av en allt mindre del vita väljare (partiets bas). Men under de senaste åren har man gjort särskilt två saker som vänt utvecklingen. Det första är en utvädring av Tea Party-rörelsens värsta excesser och mest besynnerliga kandidater. Den här gången slapp man värja sig från anklagelser om häxkonster eller förklara bort påståenden om att graviditet vid våldtäkt är ”Guds mening”.

Det andra var att republikanerna år 2014 gick till val med ett, säger ett, budskap: allt är Obamas fel. Det gav rejäl utdelning. Tajmningen var dessutom perfekt. En taffligt skött informationskampanj om riskerna med ebola och skrämmande nyheter om IS på marsch i Mellanöstern bidrog under höstens valkampanj till en redan utbredd känsla av att Washington, det vill säga Obama, inte var att lita på när det gällde. Och bara för säkerhets skull påminde republikanerna ideligen om ”Obamacare’s” stora misslyckande (sjukförsäkringsreformen).

Negativt kampanjande från början till slut. Under de dagar som jag följde senatorsvalet i North Carolina frågade jag statsvetare, lobbyister och journalister om vilka konkreta förslag som riktades till väljarna. De gav mig medlidsamma blickar: inga som helst. Allt gick ut på att misstänkliggöra och förtala. Mönstret gick igen i många andra delstater.

Den republikanska vågen sköljde bort det mesta. Men att på basis av ett val (med det lägsta deltagandet sedan 1942) dra slutsatser om vart USA är på väg vore förhastat. Mer givande är att ställa frågan i vilken riktning republikanerna och amerikansk konservatism rör sig.

En som kan uttala sig med auktoritet är William Kristol, chefredaktör för det konservativa husorganet Weekly Standard och med lång erfarenhet av republikanernas utveckling och färdriktning. 1989–1993 var han vice president Dan Quayles stabschef. Han tillhör partiets neokonservativa falang inom utrikespolitiken. Kristol medverkar regelbundet i de politiska tv-debatterna. Hans inflytande, intellektuellt och politiskt, är betydande. Jag träffade honom fyra dagar före kongress­valet i hans rum på Weekly Standard i Washington. Med sin avslappnade stil och professionella vänlighet är han, för att vara Viktig Amerikan, med sin bylsiga tröja och opressade byxor iögonfallande ledigt klädd. Av och till fyrade han av ett leende som skulle få Jack Nicholson att blekna av avund. I början av samtalet hörde han sig för om Sverige. Den nya regeringen? Vad ska Bildt göra nu? Hur ser det ut i Malmö?

Mats Wiklund (MW): Finns det en konservativ koalition?

William Kristol (WK): Visst finns den. Och även när det gick dåligt efter Obamas valsegrar fick den 46–47 procent av rösterna. Det var aldrig frågan om att republikaner och konservativa hade försvunnit. Vi kommer att få lite drygt hälften av rösterna i det här valet. Frågan är om republikanerna kan få något gjort i kongressen och framstå som ett alternativ till Obama. Men det viktiga valet är förstås 2016.

MW: Dagens republikanska parti är en fusion av Barry Goldwaters utrikes- och säkerhetspolitik, Richard Nixons finanspolitik och Ronald Reagans falang av evangeliska väljare. Vad har hänt med den?

WK: Vad som har hänt är att vi vann det kalla kriget. Jag arbetade i Vita huset vid den tiden och kommer ihåg att jag tänkte att ”nu blir det svårare att vinna”. Och mycket riktigt fick vi Bill Clinton. Sedan kom 11 september. Bush vann. Men sedan kom Obama. Konservatism är inte ett lättsålt budskap i en modern demokrati. Det går mot strömmen och är inte alltid i samklang med tidsandan, vilket vissa av oss uppskattar. Men jag tror verkligen att utrikespolitiken hjälpt republikaner och konservativa att få ut ett budskap som inte bara handlar om att balansera budgeten, öka tillväxten och acceptera en viss ekonomisk ojämlikhet. Men nu är det 25 år sedan Berlinmuren föll…

MW: Låt mig ändå få detta klarlagt. Koalitionen består men har försvagats?

WK: Visst. 1988 fick Bush (George senior) 54 procent av rösterna och Dukakis 45 procent. Det avspeglade åsikterna ganska väl. Nu kan man hävda att efter 2012 har ett visst värderingsskifte ägt rum. Obama fick 51 procent och Romney 46 procent. En del kan förklaras med demografiska förändringar. Minoritetsväljarna är fler och de röstar för det mesta på demokraterna. En del beror som sagt var på säkerhetspolitikens minskade betydelse. Men jag tror också att republikanerna inte längre framstod som partiet för medelamerikanerna (”Middle America”). Nixons och Reagans storhet låg i att de gifte ihop konservatism med amerikansk patriotism men också med en amerikansk politisk medelväg. Jag tror att republikanerna föll i en fälla genom att bortse från vissa ideal hos arbetarklassen och medelklassen.

MW: Man blev partiet för de rika.

WK: Ja lite för mycket. Till viss del var det tillfälligheter. Romney var ju förmögen. Sedan är det ju ett faktum att globaliseringen, som överallt annars, satt press på amerikanska löner. De senaste femton åren har inte varit lysande för arbetarklassen och ­medelklassen. Och republikanerna har inte varit bra på att säga att vi kan ta itu med problemen. Demokraterna har inte heller varit bra på det – men de pratar åtminstone om det.

MW: Genom att ta upp ekonomisk ojämlikhet.

WK: Just det. Republikanerna har bra lösningar och en bra politik. Men ibland säger de: ”Det är inget problem. Oroa er inte. Vi sänker skatterna.” Det räcker helt enkelt inte.

MW: Så vad borde de svara?

WK: Det är en ganska komplicerad historia. Men jag skulle säga att de behöver bli mer populistiska, i ordets positiva bemärkelse. Fokusera på medelklassfamiljers löner och se till att man får ett skattesystem som gynnar deras intressen. Till exempel genom att utgifterna för utbildning minskar. Jag skulle oroa mig mindre över reavinstskatter och beskattningen av rika. En medelamerikan kan konstatera att företagen har haft det ganska bra de senaste fyra fem åren, däremot inte människor med löner och som inte kan göra reavinster. Jag tycker inte att republikanerna har haft mycket att erbjuda dem. Jag säger inte att det är omöjligt att en konservativ agenda skulle kunna det.

MW: Men då måste den vara mer populistisk?

WK: Populistisk. Medelamerikansk. Mainstream. Och det håller redan på att hända. Vi skriver om det i Weekly Standard, men också andra tidskrifter har börjat ta upp frågan. Liksom en del kandidater. Det kommer att ta tid. På det hela taget känner jag mig optimistisk. Jämför bara med hur många såg på republikanerna för några år sedan. Att de var slut. Att de aldrig skulle komma tillbaka. Så känns det inte längre. Och vad som verkligen gör mig på gott humör är att – det ser vi i flera kampanjer till senaten – republikanerna nu har de yngre kandidaterna. Det blir ännu tydligare om man tittar på presidentvalet. Plötsligt är det demokraterna som har den äldre kandidaten, om man antar att Hillary ställer upp, medan republikanerna är yngre.

MW: Reagan var 70 när han blev president.

WK: Reagan var ovanlig. Men under kalla kriget fanns det en större respekt för mer erfarna politiker. Nu är det en annan era. Men Reagan såg dels ut att vara 55, dels stod han för något nytt: supply side economics och socialkonservatism. Det var inte traditionell konservatism.

MW: Men det är väl ett faktum att republikanerna idag är betydligt mer konservativa? Det finns inte så många moderata republikaner längre.

WK: Det har skett en större utgallring än normalt i amerikansk politik – i båda partierna. Det har sina nackdelar. Och, ja, jag håller med. Idag är republikanerna mer konservativa. Men å andra sidan är demokraterna mer vänster (”liberal”).

MW: Är inte det en riskabel utveckling för republikanerna? Behöver inte partiet en mer moderat framtoning?

WK: Jag är inte så säker på det. Man kan mycket väl ha en konservativ presidentkandidat med ett budskap som går hem hos väljarna. Se på Reagan. Bortsett från Goldwater var han den mest konservativa kandidaten i modern tid. Det är inte så viktigt att befinna sig i den politiska mitten om man inte har något att säga.

MW: Samtidigt är det ju så att kongressen allmänt betraktas som dysfunktionell: helt polariserad och utan minsta förmåga att samarbeta över blockgränserna. Så var det inte förr.

WK: Det stämmer, delvis. Men jag tycker att mycket är överdrivet. Och när den här typen av uppfattningar förs fram är ofta utvecklingen på väg i motsatt riktning. I början 1960-talet, till exempel, ansågs det som ett stort problem att det fanns så många konservativa demokrater att ingenting kunde bli gjort. Några år senare var situationen helt förändrad med en stor reformagenda. Men det stämmer att polariseringen är större nu.

MW: Och att kongressen är dysfunktionell.

WK: Jag är inte så säker på det. Först vinner Obama stort och demokraterna genomför mycket 2009–2010. Det var inte dysfunktionellt. Sedan tar republikaner över i kongressen och vill rimligtvis blockera Obamas agenda. Det är dysfunktionellt i den meningen att politiskt är USA delat. Väljarna har inte låtit sig övertygats av något parti. Under sådana omständigheter blir det många blockeringar, uppgörelser i sista minuten och få beslut fattade. Men är det så illa egentligen? Ligger USA ekonomiskt sämre till än Europa med sina ”funktionella” parlament? Hollande har en majoritet, men hur bra går det för honom?

MW: Intrycket man får är att republikanerna satt i system att vara emot Obama. Att de av princip motsätter sig samarbete därför att det skulle gynna honom.

WK: Inte när det gäller utrikespolitiken. Visst finns reella skillnader men kritiken har ändå varit ganska mild. Det går inte att jämföra med hur det var under Vietnamkriget eller Irakkriget.

MW: Vad tror du om Tea Party-rörelsens framtid? Deras kandidater har inte samma politiska inflytande längre.

KW: Jag är för Tea Party-rörelsen. Utan den skulle republikaner och konservativa vara i ett betydligt sämre skick. I en stor populistisk rörelse får man både kandidater som är oförberedda och förberedda. Men det viktiga är att vi har fått nytt blod. En sak som amerikansk politik är duktig på är att inkorporera den här typen av populistiska rörelser i de två partierna. Det blir bångstyrigt och bråkigt men man lyckas med att få fram ett bra koncentrat. Mobiliseringen och entusiasmen kring Obamas kampanj var i grunden samma fenomen: en proteströrelse mot det politiska etablissemanget. Båda var autonoma rörelser som visar på styrkan i ett samhälle, inte det motsatta förhållandet.

MW: Du beskriver en flytande situation där ingen fråga riktigt dominerar dagordningen.

KW: Ja, och det är ganska ovanligt. Det finns en del kulturella frågor i omlopp och en betydande oro för ekonomin. Jag skulle vilja säga att den mest orapporterade frågan är känslan hos medelklass-amerikaner att de inte längre kan räkna med att de ska få det bättre än deras föräldrar, som i sin tur fick det bättre än generationen dessförinnan. Att en era nått sitt slut. Sex år efter den stora recessio-nen känns det som om man ännu inte har återhämtat sig. Du är 52 år gammal och bor i North Carolina och tänker att du aldrig kommer att tjäna mer än du gör nu. Du undrar vilken framtid har mitt barn som snart går ut college. Det är något nytt för amerikaner.

MW: En liberal skulle säga att det är därför den ekonomiska ojämlikheten måste minska.

KW: Jag skulle svara att det är därför vi måste öka människors möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden.

MW: Hur uppfattar du analyserna efter valnederlaget 2012 om att republikanerna har stora problem med att kommunicera med yngre, minoriteter och kvinnor?

KW: Yngre väljare är mer idealistiska och det hjälpte Obama. Att republikanerna nu har fler yngre kandidater kommer att öka deras chanser. Kvinnor? De senaste 30–40 åren har det funnits ett gap. Kvinnor är mer liberala än män. Men det brukar jämna ut sig. ­Etniska minoriteter? Republikanernas retorik gentemot hispancis var alldeles för hård. Det var ett misstag. Men det är inte nödvändigt att vinna deras röster genom att vara för en ultraliberal immigrationspolitik. Budskapet ska vara en politik som ökar social rörlighet.

MW: Men tar du inte väl lätt på kritiken? Den kom ju också från republikanskt håll?

KW: Jag tar den på allvar och jag håller med om att det finns problem. Jag är för en omprövning. Men vad jag säger är att den republikanska eliten trodde att problemet var Tea Party-aktivister, immigrationsmotståndare och socialt konservativa, inte de själva. Men problemet var lika mycket att man var partiet för de rika. Att Mitt Romney betalade 12 procent i skatt på en inkomst på 20 miljoner dollar. Att man är Wall Streets parti. Men jag vänder mig emot en karikatyr av republikanerna som tokstollar.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

MW: Vad säger du då om de demografiska förändringarna i USA där de vita blir färre och hispancis fler? Något som antas gynna demokraterna.

KW: Det är ett skifte som måste tas på allvar. Men jag tycker att det har överdrivits. Ta en titt på republikanerna. Två hispanics och två indien-amerikaner är guvernörer. Partiet har en svart senator och flera latinos. Det är inte ett parti som är helt orepresentativt för hur USA ser ut. Vår historia visar också att etniska grupper över tid förändras och uppblandas med andra. Smältdegeln löser en del av problemen.

MW: När det gäller utrikespolitiken har jag en känsla av att republikanerna rört sig i en mer isolationistisk riktning.

KW: Ja, efter Irakkriget blev den förstås mer framträdande. Men den är redan på reträtt. Jag tror inte att Rand Paul (neoliberal republikansk senator från Kentucky med intresse för Vita huset) har ett särskilt stort stöd. Inriktningen hos de allra flesta ledande republikaner är att Obama är för mjuk och anpasslig. De håller sig till en internationalistisk, aktivistisk och – om du så vill – neokonservativ agenda. Och det gläder mig.

MW: Slutligen: Hur ser du på förhållandet mellan Europa och USA? Det skulle väl kunna vara bättre?

KW: Det har ju visat sig att Obama, tvärtemot vad många européer hoppades, inte är särskilt intresserad av Europa. Han har inte gjort särskilt mycket.

MW: Har du känslan av att USA håller på att avskrivit Europa? Att här finns ett illa dolt förakt?

KW: Det skulle jag inte säga. I min generation studerade man franska och tyska, åkte till Europa över sommaren och såg det som en självklarhet. Här fanns en naturlig gemenskap. För dagens unga amerikaner är det inte lika självklart. Men det är för hårt att tala om förakt.

MW: Jag syftade framför allt på konsekvenserna av att Europa har försvagats militärt.

KW: Det är ett stort problem. I Gulfkriget ingick betydande styrkor från Europa. Det kändes verkligen som en allians. Jag är verkligen för Nato och för en intervenerande, aktivistisk politik. Men det är en realitet att om gapet fortsätter att öka kommer man att undra över vad de ska klara av.

MW: I grund och botten handlar det väl ändå om gemensamma värderingar? Att det är vad som håller alliansen samman.

KW: Ja. Men de banden har försvagats en aning. Kalla kriget höll oss samman. Visst. Vad Putin gör är inte bra, men det känns inte på samma sätt längre.

MW: Du är inte orolig över Putin?

KW: Visst är jag det. Och här finns en viss oro över europeisk dekadens. Men min uppfattning har alltid varit att om USA utövar ett starkt ledarskap och samarbetar nära och förtroendefullt med Europa kommer vi att ha goda relationer. Men jag tror inte att det är en särskilt bra idé för européerna att dra sig undan. Kortsiktigt kanske det kan fungera. Men det kan inte ligga i deras intresse att lägga ned 1,6 procent av BNP på försvaret istället för 2,6 procent för att kunna leva lite mer bekvämt.