Scener ur ett äktenskap

Boris och Ursula: vid vägs ände. FOTO: Aaron Chown/TT

I förordet till vad han kallar sin hemliga dagbok om tiden som EU:s chefsförhandlare i brexitförhandlingarna förklarar den franske politikern Michel Barnier bokens titel La Grande Illusion. Journal secret du Brexit (2016–2020) med att man måste betrakta brexitanhängarnas tal om återvunnen nationell frihet som just en illusion. Det är nämligen orealistiskt att tro att en nation på egen hand kan möta de ofta brutala utmaningar som en värld i förändring utgör med nya politiska och ekonomiska stormakter som motparter. Det är också orealistiskt att sätta sin tillit till löften om identitet och suveränitet som söks på egen hand istället för i solidariskt samarbete med likasinnade nationer.

I boken beskriver Barnier förhandlingarnas gång nästan dag för dag med utvikningar då och då med reflektioner över sitt engagemang i gaullistpartiet och möten med franska politiker som Valéry Giscard d’Estaing, Jacques Chirac, Nicholas Sarkozy och dagens president Emmanuel Macron. När Barnier förklarar för Giscard att han har utsetts till chefsförhandlare tillrättavisar den förre presidenten honom med lätt arrogans och förklarar att det är medlemsstaterna som kommer att hålla i taktpinnen. I dagboken visar Barnier att när medlemsstaterna väl hade bestämt förhandlingsmandatet, gav de Barnier i stort sett fria händer att sköta förhandlingarna.

Enligt Barnier frågade Jean-Claude Juncker honom under en gemensam flygning till ett möte i Warszawa i juli 2016, några veckor efter den brittiska folkomröstningen, om han ville åta sig posten som chefsförhandlare för EU i förhandlingarna om Storbritanniens utträde. Juncker ville uppenbarligen ha en person med erfarenhet av EU-arbete. På den punkten måste Barnier sägas uppfylla högt ställda krav.

Michel Barnier föddes i januari 1951 i en by nära Grenoble i franska Alperna. Han tog examen vid den ansedda handelshögskolan ESCP (École supérieure­ de Commerce de Paris) 1972 och engagerade sig tidigt i gaullistpartiet. Barnier valdes in i nationalförsamlingen 1978 för valkretsen Savoie och representerade denna fram till 1993. Tillsammans med Jean-Claude Killy ledde han förberedelserna för vinter-OS i Albertville 1992. Året därpå utsågs han till miljöminister och 1995 till minister för Europa­ärenden av president Jacques Chirac. Mellan 1999 och 2004 tjänstgjorde han som fransk ledamot av EU-kommissionen med ansvar för regionalpolitik.

”I december trappas nervkriget upp när Johnson försöker förhandla fiske med Macron och konkurrensvillkor med Merkel, men får kalla handen från både Paris och Berlin.”

Barnier återvände därefter till Frankrike för att leda utrikesdepartementet under en kort period 2004–2005. Efter ett gästspel i Europarlamentet utsåg president Sarkozy Barnier till jordbruksminister 2007. År 2010 återvände Barnier till Bryssel som kommissionsledamot med ansvar för den inre marknaden och den fria rörligheten för tjänster. I denna egenskap ledde han arbetet med att reformera den europeiska finans- och banksektorn och förverkliga den digitala inre marknaden. I början av 2015 utsågs han till kommissionsordföranden Jean-Claude Junckers rådgivare i försvarsfrågor och i slutet av juli 2016 till EU-kommissionens chefsförhandlare efter det att Juncker förankrat hans namn hos Angela Merkel, François Hollande och Europeiska rådets dåvarande ordförande Donald Tusk.

I dagboken framstår Barnier som en lugn och metodisk förhandlare som förlitar sig på och ger stort utrymme åt sina närmaste medarbetare – tyskan Sabine Weyand, spanjorskan Clara Martinez Alberola och Paula Dejmek Hack med svenskt och tjeckiskt medborgarskap – vilka i sin tur samordnar arbetet med att få fram underlag från kommissionens olika generaldirektorat. Barnier framhåller deras insatser på ett sympatiskt sätt och lyckas hålla den egna självkänslan under kontroll, åtminstone av boken att döma. Barnier är överhuvudtaget mycket försiktig med personomdömen och han beskriver sina relationer med politiker och tjänstemän på EU-sidan som goda.

Han gör dock ett undantag när det gäller Martin Selmayr, Junckers tyske stabschef och sedermera kommissionens generalsekreterare, en maktlysten man med enorm arbetskapacitet som Barnier av och till misstänker för att vilja upprätta parallella förhandlingskanaler till britterna i olika frågor. Det verkar som om Barnier drar en suck av lättnad när Selmayr, till följd av regeln som säger att kommissionens president och generalsekreterare inte får ha samma nationalitet, lämnar sin post inför Ursula von der Leyens tillträde som ordförande efter Juncker.

Förhandlingsstaben installeras på femte våningen i kommissionens högkvartersbyggnad Berlaymont, till förtret för enheter som måste utrymma. Där arbetar man ofta till långt in på nätterna för att förbereda de olika förhandlingsrundorna.

Dagboken omfattar såväl utträdesförhandlingarna som förhandlingarna om ett handels- och samarbetsavtal. Tyngdpunkten ligger dock på den långa och trassliga utträdesperioden, som upptar drygt 400 sidor av sammanlagt 530.

Själva förhandlingarna om utträde börjar dock inte förrän den 19 juni 2017, nära på ett år efter den brittiska folkomröstningen och tre månader efter det att den brittiska regeringen inlett proceduren för att lämna unionen enligt artikel 50 i EU-fördraget. Till denna första förhandling inställer sig David Davis, minister för brexit och en framträdande brexitör, som dock sedan kommer bara fläckvis att delta i förhandlingarna och istället låta tjänstemannen Olly Robbins sköta dessa. Barnier konstaterar att den brittiska förhandlingstekniken är mycket annorlunda jämfört med kommissionens: å ena sidan en minister som inte vill ägna sig åt detaljer i förhandlingarna utan föredrar att ägna sig åt den politiska debatten på hemmaplan, å andra sidan tjänstemannen Olly Robbins, som har premiärministerns förtroende men som varken vill eller kan uttala sig offentligt.

Samma beteende finner Barnier sedan gå igen hos Davis efterträdare Dominic Raab och Stephen Barclay. Samtidigt som EU-sidan vill fokusera diskussionen på utträdet, försöker britterna hela tiden göra en koppling mellan utträdet och den framtida avtalsrelationen. Trots den brittiska regeringens ihärdiga försök att kringgå Barnier och föra bilaterala förhandlingar med olika medlemsstater lyckas de 27 upprätthålla en enad front. Barnier beskriver hur han reser runt till huvudstäderna i syfte att förankra sina förhandlingspositioner.

Vid ett möte på premiärministerns lant­residens Chequers den 6 juli presenterar Theresa May för sina kolleger ett papper som underlag till en vitbok som innebär en mjukare linje i brexit­frågan: Storbritannien ska kunna tillhöra den inre marknaden à la carte när det gäller varor och njuta tullunionens fördelar samtidigt som landet ska kunna förhandla egna handelsavtal. Denna linje ogillas av de hårdföra brexitörerna och Davis och Boris Johnson avgår ur regeringen.

Förhandlingarnas mest komplicerade fråga förblir hur EU:s tullområde ska avgränsas i förhållande till Förenade konungadömet (UK), det vill säga: Storbritannien inklusive Nordirland, utan att en fast gräns upprättas mellan Nordirland och republiken Irland, eftersom en sådan gräns skulle riskera att underminera långfredagsavtalet1998 som reglerar förhållandet mellan Storbritannien, Nordirland och republiken Irland i syfte att garantera freden på den irländska ön. Denna fråga tragglas fram och tillbaka i det oändliga. Barnier och hans experter konstaterar att det saknas tekniska förutsättningar för de många lösningar för tullövervakningen som den brittiska sidan föreslår och insisterar på att sanitära och fyto­sanitära kontroller måste ske mellan Storbritannien och Irland om en fast gräns på den irländska ön ska kunna undvikas. Vid ett möte med de mest hårdföra brexitörerna i den så kallade European Research Group, som vägrar godta någon som helst uppdelning av det brittiska tullområdet, förklarar Barnier torrt att det inte går att med drönare kontrollera hälsan hos kor som importeras till EU.

Den brittiska regeringen har hittills vägrat att genomföra den slutgiltigt överenskomna lösningen i utträdesavtalet – tull- och veterinärkontroller i nordirländska hamnar – och EU-kommissionen kan komma att vidta rättsliga åtgärder i frågan.

I november 2018 kan parterna enas om ett utkast till utträdesavtal som omfattar 185 artiklar, tre protokoll och ett dussintal bilagor, inalles 585 sidor. Sedan börjar problemen med att ratificera avtalet på brittisk sida, framförallt på grund av det nordirländska problemet. Utkastet röstas sedan ned av underhuset i janua­ri och mars 2019. Vid det senare tillfället röstar underhuset också mot det avtalslösa utträde ur EU som brittisk lag stipulerar såvida inget avtal ingås före förhandlingsperiodens slut den 29 mars. Barnier återger EU-ledarnas frustration genom att citerar den nederländske premiär­ministern Mark Rutte som menar att en röst mot ett avtalslöst utträde vore lite som att ombord på Titanic rösta för att isberget skulle flytta på sig!

Populärt

Falsk kapitalism

Den svarta röken från stålfabrikernas skorstenar färgade Joseph Stiglitz barndom. Den före detta chefsekonomen på Världsbanken växte upp i staden Gary i Indiana, uppkallad efter själva styrelseordföranden i US Steel.

Efter det att May hade kastat in handduken och Boris Johnson tillträtt som premiärminister kunde parterna, sedan vissa ändringar gjorts i protokollet om Nordirland, den 17 oktober 2019 enas om texterna till utträdesavtal och en till avtalet kopplad politisk deklaration om det framtida förhållandet mellan partnerna. Avtalet skrivs under av parterna på julafton och ratificeras av det brittiska parlamentet den 23 januari 2020 och av EU den 30 januari. Barnier betraktar det brittiska utträdet ur EU med sorg men konstaterar nyktert att detta utträde blivit oundvikligt och därför viktigt att det sker i ordnade former och i ett avtalslöst kaos.

Det blir dock inte mycket till vila för Barnier och hans stab, för på nyåret 2020 börjar förpostfäktningarna inför arbetet med avtalet som ska reglera förhållandet mellan EU och UK efter övergångs­periodens slut den 31 december 2020. Vid ett möte i februari förklarar den brittiske chefsförhandlaren David Frost plötsligt att hans regering inte anser sig bunden av passusen om lika konkurrensförhållanden (”level playing field”) i den politiska deklarationen! Man vill istället sluta ett frihandelsavtal som liknar det mellan EU och Kanada. Barnier förklarar att handelsutbytet med UK är betydligt större än med Kanada och att likvärdiga konkurrensförhållanden – inte minst ifråga om statligt stöd till företag – måste säkerställas.

Den första förhandlingsrundan äger rum den 2 maj utan att större framsteg görs. Den brittiska sidan försöker utan framgång runda Barnier och dennes förhandlare genom att ta direktkontakt med medlemsstaterna och få till stånd sektorsavtal inom ett antal för dem intressanta områden. Förhandlingarna fortsätter i trög takt fram till sommaren med ständiga kontroverser över konkurrensförhållandena och det politiskt viktiga men ekonomiskt obetydliga fisket.

I maj ryter EU till och förklarar att det inte blir något avtal om ekonomi och handel om britterna inte går med på att inkludera likadana konkurrensvillkor och fiske. Vid ett möte i juni uppmanar Boris Johnson, med sin smått puerila stil, Ursula Von der Leyen att sätta en tiger i tanken för att få förhandlingarna att avancera. EU-ordföranden Charles Michel riposterar då att EU kan hantera tigern men inte köpa grisen i säcken… På hösten fortsätter det brittiska krumbuktandet med ett lagförslag som skulle göra det möjligt för UK att ensidigt säga upp utträdesavtalets protokoll avseende Nord­irland. I december trappas nervkriget upp när Johnson försöker förhandla fiske med Macron och konkurrensvillkor med Merkel, men får kalla handen från både Paris och Berlin. Efter ett antal intensiva möten mellan förhandlingsdelegationerna växelvis i Bryssel och London kan parterna till slut underteckna det gedigna dokumentet om 783 artiklar, 49 bilagor och 3 protokoll den 30 december. Avtalet tillämpas provisoriskt från och med den 1 januari 2021 och ratificeras sedan av UK den 23 januari, godkänns av Europaparlamentet den 29 januari och av EU:s ministerråd den 30.

Barniers känslor efter det att avtalet rotts i hamn är blandade. Vid presskonferensen efter undertecknandet konstaterar han att det är en lättnadens dag med inslag av sorg när man jämför vad som varit med vad som komma skall. Barnier pekar på två områden som måste bevakas noga för att relationen mellan EU och UK skall förbli god: freden på Irland och försvaret av den inre marknaden. Han pekar dessutom­ på vikten av att de intelligenta och välutbildade EU-byråkraterna visar större respekt gentemot de europeiska politikerna, samtidigt som han varnar för tendensen att skylla nationella tillkortakommanden på Bryssel. En lärdom att dra av brexit är betydelsen av lyhördhet för folkopinio­nen (le sentiment populaire). Måhända ett inslag i kandidaten Barniers programförklaring inför det franska presidentvalet i april 2022? 

Johan Enegren

Jurist och frilansskribent.

Mer från Johan Enegren

Läs vidare