”Ljus kommer äntligen att spridas över människans egen uppkomst och hennes historia”, skrev Charles Darwin i slutet av Om arternas uppkomst 1859, hans första bok om evolution genom naturligt urval. Ordet ”äntligen” har förvisso bara smugit sig in i den svenska översättningen av Roland Adlerberth, men där Darwin erbjöd en blygsam underdrift uttrycker översättningen vad det egentligen rörde sig om. Mysteriet Homo sapiens skulle äntligen få sin vetenskapliga lösning. Av ytterligare intresse i sammanhanget är att Darwin nämner detta i direkt anslutning till ämnet psykologi. Psykologin skulle byggas på nya grundvalar i och med evolutionsteorin. En ganska omedelbar reaktion på att människans psykologi kunde vara en evolutionär produkt var att titta med nyväckt intresse på djurs kognition. Innan seklet var slut hade de första böckerna i ämnet publicerats. Anledningen till detta var att Darwins teori gav en ny anledning att relatera arter till varandra, inklusive människan. Vi var ju alla släkt. Och om darwinisterna hade rätt i att allt bara är gradskillnader, då borde djuren besitta frön till mänskligt tänkande.

Darwin hade egentligen lagt fram två teorier i sin bok. Dels den om härstamning med modifiering, som kommit att beskrivas metaforiskt i formen av ett släktträd med en potentiell gren för varje art. Dels teorin om naturligt urval, som är själva orsaken till generationernas gradvisa förändringar över tid – den bäst anpassade har en reproduktiv fördel. Under de första årtiondena efter Om arternas uppkomst var det härstamningsdelen som fann betydligt starkare gehör än teorin om naturligt urval. Det är från den som vi har idéerna om högre och lägre (eller primitivare) arter.

Denna indelning kom felaktigt att generaliseras också till nu levande arter, trots att det bara är gentemot tidigare generationer man kan göra en sådan bedömning, och bara för enskilda drag. De nu levande arterna har inte utvecklats ur varandra, utan delar gemensamma anfäder vid tidigare förgreningar på livets träd. Schimpansen är till exempel vår nu levande, genetiskt sett, närmast besläktade artsyster. Men den är just en syster, inte en anfader. Vi delar däremot anfader med schimpansen, precis som vi delar anfäder med alla andra djur beroende på var i släktträdet man lägger snittet. För omkring sex sju miljoner år sedan hittar vi den senast levande gemensamma anfadern till dagens människor och till dagens schimpanser. Och att det bara skulle vara människan som utvecklats sedan dess är en villfarelse: schimpansen och vi har tillsammans omkring sju plus sju miljoner år av evolution oberoende av varandra. Den mer moderna synen på evolution, som ständigt pågående i takt med förändrade livsbetingelser även hos mycket ”gamla” arter, kommer istället från urvalsdelen av evolutionsteorin. Den motiverar oss också att leta efter liknande drag hos arter som befinner sig längre ifrån varandra, så kallad konvergent evolution. (Konvergens, för att förvirra ytterligare, kan uppstå också för närbesläktade arter.) När vi fantiserar om intelligent liv på andra planeter är det konvergent evolution vi har i tankarna.

Darwins tvådelade teori utgör också de två benen i dagens studier av djurs kognition i relation till människans evolution. Det ena, sprunget ur härstamningsdelen, är studiet av nära besläktade arter i syfte att hitta likheter och skillnader. Ett typiskt exempel är just jämförelser mellan schimpanser och människor. Likheterna man finner mellan systerarter motsvarar ett slags ögonblicksbild av en gemensam anfader. Men man vill ofta veta vad som är unikt utvecklade drag. Då letar man istället efter skillnader som kan utgöra förändringar sedan den senast levande gemensamma anfadern. Anledningen till att denna typ av djurstudier blivit centrala för idéer om människans evolution är att beteende och kognition inte fossileras. Vi måste istället hitta indirekta vägar och försöka, bland annat genom jämförelser, rekonstruera utdöda generationer. Studier av djurs kognition har i Darwins eftermäle kallats just jämförande psykologi. Den andra inriktningen inom den jämförande psykologin, sprungen ur urvalsdelen av evolutionsteorin, är att jämföra arter oberoende av släktskap och istället i relation till en viss ekologisk omständighet. Ett sätt att lista ut vilka ekologiska faktorer som varit relevanta är i sin tur att studera arter som uppvisar konvergenta egenskaper. Ett exempel är att jämföra apor med kråkfåglar eller delfiner, som ibland anses uppvisa liknande intelligenser. Man frågar sig varför det uppstår en viss typ av kognition hos just dessa olika djurtyper. Men kognition kan naturligtvis också studeras helt utan jämförelser, som en del av beskrivningen av en art eller individ. Själva kallar vi vårt ämne kognitiv zoologi för att poängtera att vi inte begränsar oss till jämförelser. Vilken roll evolutionsteori mer specifikt har för studierna beror på vilket perspektiv man lägger på kognition. Vad kognition gör, hur kognition fungerar och hur det har kommit att fungera på just det viset är exempel på sådana perspektiv. De kan anläggas på både individ- och artnivå. Bara vissa av dessa frågor är beroende av en evolutionär syn på kognition. Man kan dessutom använda djur som modeller för modern mänsklig kognition av etiska eller praktiska skäl.

När det gäller allt från fysiologi till komplexa beteenden vet vi att människan brukar följa samma mönster som vilket djur som helst. Men vad gäller kognition finns fortfarande efter 150 år ingen slutgiltig teori om varför Homo sapiens är som hon är. Alla tycks ha en egen teori om något ”unikt mänskligt” som ska förklara mysteriet. Varför är det så? En anledning är att vi söker enkla förklaringar och vill finna den lilla skillnaden som gör den stora skillnaden. ”Det är människans förmåga till ditt eller datt som gör oss till den dominerande arten på jorden.” Men om man skulle lista alla drag som kan inledas med ”det är bara människan som…” – då skulle listan bli mycket lång och ganska uddlös. Skulle man göra en lista av typen ”det är bara grönlandsvalen som…” blir den rimligtvis lika lång, åtminstone om vi hade haft samma insyn i grönlandsvalens liv som i vårt eget. Man har till exempel först nyligen upptäckt att det idag fortfarande finns grönlandsvalar i livet som föddes innan Darwin skrev sina böcker. Men kan vi någonsin få veta grönlandsvalens alla hemligheter? Det mesta, eller det lilla, vi vet om grönlandsvalar är sådant vi känner igen därför att vi ser det också hos andra varelser. Det är bara i ljuset av det mer kända som det okända kan bli känt. Därför skänker de flesta jämförelser mellan människor och djur fördelen till människan – den mer kända arten. Grönlandsvalens ovanliga, eller bara oväntade, drag riskerar att aldrig komma till ytan. Men jämförelser är kluriga av fler anledningar. Ett fenomen kan till exempel vara likt i sitt uttryck, men olikt i sin uppbyggnad. Jämförelser baseras dessutom oftast på medelvärden i populationer. Men det finns alltid avvikelser från medelvärden och en enda individ kan motbevisa vad man trodde var möjligt för en art.

Det som gör oss till människor ligger rimligtvis inte i det unikt mänskliga. Det mesta som gör oss till vad vi är, är det som också gör oss till apor, däggdjur, ryggradsdjur och så vidare. Det är mosaiken av drag som gör oss mänskliga, men det är bara vissa bitar som är unikt mänskliga. Kombinationerna av unika och gemensamma bitar gör mosaiken till ett komplext och i sin tur unikt mönster. På samma sätt är grönlandsvalens eller snårskrikans mosaiker komplexa och unika. Visst har människan pusselbitar som inte återfinns någon annanstans på jorden idag, det är inte det som är poängen. Att bara stirra på pusselbitar som har utvecklats för att lösa unikt mänskliga utmaningar, och ignorera dem som löser utmaningar vi har i egenskap av apor, däggdjur, ryggradsdjur och så vidare, är verkligen att reducera människan. Inte nog med att vi måste ha med dessa delar för att måla en komplett bild av människan, de går inte att bortse från om vi vill måla en bild enbart av människans särprägel! Unika drag är inte en fernissa. De är integrerade med och beroende av primitiva drag som vi ofta delar med andra djur.

Primitiva drag kan i gengäld kapitalisera på nyare drag. Här följer ett exempel från psykologiprofessorn Jesse Berings bok Why Is the Penis Shaped Like That? And Other Reflections on Being Human. Individer från flera olika arter ägnar sig åt sexuell självtillfredsställelse någon gång ibland. En enkel drift om man så vill. Människan, definierad som unga amerikanska män i en studie 1993, är dock unik i djurvärlden vad gäller den överlägsna frekvensen för detta beteende. Sagda män onanerade i snitt var 72:a timme. Denna frekvens förklaras inte av att spermierna behöver bytas ut med jämna mellanrum – en teori som för övrigt förpassar frågan om kvinnlig onani till vetenskapens att-göra-hög. Nej, sanningen är mer smickrande än så. Människan har livlig fantasi! (Notera att studien gjordes 1993, före internets breda intåg.) Amerikanska unga män, i likhet med de flesta av oss, kan manipulera sina mentala bilder och skräddarsy sina egna sexuella stimuli, eller dess funktionella motsats. Vi vet inte om grönlandsvalen kan utföra något liknande i sin hjärna, men det återspeglas i alla fall inte genom ständig självtillfredsställelse. Det är möjligt att inte en enda snuskig tanke tar form i grönlandsvalens huvud under de mer än 150 år den simmar runt och silar krill. Inte ens schimpanser, som åtminstone har händer, uppvisar något liknande. Kognition, i det här fallet fantasi eller föreställningsförmåga, kan ha många uttryck, och människan är uppenbarligen unik på fler sätt än vad vi vanligen har med på vår lista.

Inte heller när vi ska besvara, förvisso ovetenskapliga, frågor av typen ”Varför är just människan det dominerande djuret på jorden?” eller ”Varför bygger bara människor rymdfärjor?” duger det att peka på ett fåtal utvalda egenskaper hämtade från den unika delen av mosaiken. Det är hela människan, hela mosaiken, som bär ansvaret. Att ingen annan art kunnat upprepa samma sak är inte på grund av att de saknar ett fåtal kritiska egenskaper, utan för att de är en helt annan mosaik med en helt annan historik. All denna frustrerande komplexitet kan vi skylla på evolutionen. Selektion sker nämligen inte av enkla, avgränsade egenskaper. Vad som selekteras är hela nätverk av interaktioner mellan gener och miljö och allt däremellan. Det är därför man säger att det inte finns några gener för någonting. Det finns bara gener som är ingredienser i någonting. Andra nödvändiga ingredienser är interaktioner i både en komplex miljö inom kroppen och i en komplex miljö utanför kroppen. När selektion sker, det vill säga när vissa får systematiskt fler avkommor, som i sin tur reproducerar sig mer än vad andra gör, så är det hela denna komplexa historik som inverkat, även om det just bara är arvsmassan som nedärvs.

Så har evolutionsteorin spridit ljus över människans härkomst och psykologi? I allra högsta grad, vad gäller att påvisa att människan alls har en härkomst, samt vissa principer för denna. Men kan vi beskriva förloppet i någorlunda detalj? Fakta om människan har lagts till fakta, i spridda skurar av ljus. Men mängden historier om människans särprägel vittnar om att det inte verkar finnas någon ljuskälla stor nog att belysa hela människan. Framförallt inte på ett sådant sätt att alla individer inom arten faller inom samma ljuskägla. Om detta gäller för människan, då gäller det också för grönlandsvalen. När man begrundar den obegripliga komplexiteten hos organismer och evolutionära förlopp, då blir detta lättare att acceptera. Åtminstone om man också kan lägga band på den mänskliga tendensen att söka enkla förklaringar.