Få tillstånd säger oss så mycket om vad en männi­ska i grunden är. Visst kan andra djur än människan sörja, som elefanter eller hundar, men det sätt som männi­skan gör det på är unikt och bygger på att vi inte bara känner utan också tänker om vad som gör livet värt att leva. Känslor och tankar är inte två helt olika sfärer i människolivet, utan sitter ihop på olika sätt, som en hel del filosofer har varit inne på under senare år. Det bästa exemplet är kanske Martha Nussbaum, som i ett antal böcker har utvecklat en teori om känslor som en särskild form av tankar med utgångspunkt i antik moralfilosofi. (Exempelvis i Upheavals of Thought. The Intelligence of Emotions från 2001.)

Att sörja en person är för Nussbaum samma sak som att hysa uppfattningen att hon var värdefull på ett specifikt sätt och just därför fattas oss. Hon hade en värdefull plats i vårt liv och det är det som är innehållet i emotionen ifråga. Sorgen handlar om vem hon var och varför världen nu är fattigare utan henne. Känslor med ett sådant kognitivt innehåll kallar Nussbaum för emotioner för att skilja dem från känslor som inte handlar om någonting utan bara känns i kroppen på ett mer eller mindre plågsamt eller tillfredsställande sätt (smärta är kanske det tydligaste exemplet).

Nussbaum lyckas foga ihop känslorna med tankarna och på så sätt höjer hon de förras status, men kanske till priset av att något också går förlorat. Hon skulle inte förneka att den smärta vi känner i bröstet när vi sörjer är en del av sorgen, men hennes teori kan inte ge det upplevda inslaget någon nödvändig plats. Det vore sorg också om jag inte kände något speciellt i kroppen bara jag är av uppfattningen att den döda personen var värdefull och riktar min uppmärksamhet mot henne i tanken. Det kanske inte är möjligt att göra så utan att också känna något – annars tvivlar vi på att värdefullheten verkligen har blivit förstådd i sin fulla utsträckning – men vad vi kunde kalla sensationen av sorg är inte konstitutiv för emotionen ifråga, enligt Nussbaum.

Det verkar vara något fel med en sådan känsloteori som förlorar den kroppsliga upplevelsen ur sikte i sin strävan att visa upp de tankar som också bor i våra emotioner. Glädjen, ilskan, rädslan, hoppet, och inte minst sorgen, har som sagt ett innehåll när de handlar om saker och ting i världen runtomkring oss, men de har också en distinkt fenomenologi: de känns på olika sätt i kroppen samtidigt som vi förstår saker med hjälp av dem. I tysk och fransk filosofi har denna aspekt av känslorna tagits på långt större allvar än i analytisk filosofi och funnits med i teoribildningen ända sedan början på 1900-talet. Där har de fenomenologiska känsloteorierna från filosofer som Heidegger och Sartre ofta blandats upp med spekulationer från psykoanalysen snarare än att möta empirisk forskning och begreppsanalys. På senare tid har det dock blivit vanligare att göra bruk av de fenomenologiska klassikerna med nya redskap, vilket har visat sig vara fruktbart inte minst vad gäller undersökningen av vad sorg i grunden är för känsla och hur man kan hjälpa dem som har drabbats av en sådan förlust. Fenomenologin bjuder ett alternativ till en annan stark tendens i samtiden som vi kan kalla för medikaliseringen av känslor. I sorgens fall tar den sig uttryck i det som kallas för ”komplicerad sorg” eller ”förlängd sorgestörning”, som jag ska återkomma till.

I sin nya bok Grief Worlds antar Mat­thew Ratcliffe, professor vid Yorkuniversitetet, utmaningen att förstå sig på sorgen med hjälp av en filosofisk arsenal som sträcker sig från anglosaxisk språkfilosofi till tysk och fransk fenomenologi. Materialet består av sorgeböcker, från C S Lewis (Narniaböckernas författare) skildring av sorgen efter sin fru i A Grief Observed, till Roland Barthes tankar om sin döda mamma i Camera lucida och Joan Didions redan klassiska The Year of Magical Thinking, där hon berättar om det första året utan sin döda man. Och även av en empirisk undersökning där 265 personer i Storbritannien svarat på frågor om sina sorgerfarenheter. Det mesta i Ratcliffes bok handlar om förluster av nära anhöriga men han intresserar sig också för förluster av andra viktiga saker i livet, som när ens partner lämnar en eller när man drabbas av en kronisk sjukdom (förlust av fysiska förmågor) eller blir arbetslös. Då kan man också sörja, eller i alla fall säger männi­skor att de gör det.

Alla människor som lever länge nog kommer att drabbas av sorg. Vi gör alltså bäst i att förbereda oss, men hur ska det egentligen gå till? Att någon vi älskar skulle lämna oss är rent ut sagt obegripligt och det framstår också som lite moraliskt tvivelaktigt att sörja i förväg genom att föreställa sig hur det vore att leva utan dem. I alla fall när sådana funderingar inte är framprovocerade av ett besked om att han eller hon snart kommer att dö av en sjukdom. Att, som de gamla stoikerna, försöka övertyga sig om att ingenting som inträffar i sinnevärlden egentligen är viktigt, eller förlita sig på att Gud har sina orsaker, fungerar också dåligt för moderna människor.

En illustration av hur svårt det är att förstå sig på sorg är att personer som har drabbats av en förlust ofta säger att de inte kan tro att det är sant. De är å ena sidan fast och fullt övertygade om att X har gått bort (de har sett den döda kroppen) men allting annat som de gör, känner, ser, hör och tänker vittnar om att detta är omöjligt. Det vanligaste sättet att förklara sådana situationer är att den sörjande skyddar sig själv genom irrationell förnekelse, men som Ratcliffe visar är det en förenkling som inte tar till vara känslornas skapande kraft i vårt liv.

Låt oss säga att X, som är min partner, plötsligt har gått bort och att jag är ledsen över det. Då känner jag en sorg som är riktad mot min döda partner, jag har en känsla som handlar om X, som handlar om att det är fruktansvärt att jag aldrig mer får träffa X. (Och om att det är fruktansvärt att andra människor inte heller får träffa X, och om att X inte längre själv kan njuta av livet.) Den emotionen vilar på övertygelsen att X är död, den uttrycker min känsla över detta faktum.

Men mitt liv består inte bara av känslan att X är död, tvärtom är sorgekänslan innesluten och möjliggjord av vidare perspektiv som utgör min samlade existens, mitt sätt leva och förstå världen på. Starka känslor som sorg, eller ångest, vrede, kärlek och extas, har potentialen att förändra det sammanhang som hela mitt liv är placerat i, men de gör det alltid genom en tidslig process där helheten successivt förändras och gör plats för ett faktum som till en början inte passar in där. Som Wittgenstein skriver i Filosofiska undersökningar är det ingenting konstigt med att säga att man för en sekund kände intensiv smärta. Men om någon säger att de för ett ögonblick kände en djup sorg, som sedan omedelbart upphörde, så undrar vi vad det är som pågår. Sorgen är inte en kort känsloepisod. Den är i själva verket inte bara en, utan en hel serie av relaterade känslor, den är en process.

Den filosof som Ratcliffe tar mest hjälp av i boken är inte Wittgenstein utan Maurice Merleau-Ponty, en av fenomenologins förgrundsgestalter, mest känd för huvudverket Varseblivningens fenomenologi (som just har kommit i svensk översättning). I den boken liknar Merleau-Ponty vid ett tillfälle sorgen med de fantomsmärtor som amputerade patienter kan känna. På samma sätt som personer utan en hand, en arm eller ett ben kan känna att deras lemmar fortfarande är där (oftast genom smärta eller kittlingar) känner sörjande att den avlidna fortfarande är kvar i världen, fastän de vet att det inte är sant. Förklaringen, enligt Ratcliffe, är att den döda personen blivit så integrerad i deras värld att hon är inskriven i deras kroppsscheman. Inte på så sätt att det smärtar i handen, armen eller benet (i så fall snarare i bröstet eller magen), utan på så sätt att nästan alla aktiviteter rymmer närvaron av den döda personen eftersom hon har varit den som man gjort saker tillsammans med.

Det är en sak att ting i världen hänvisar till den döda, de saker som tillhört henne eller vittnar om saker som just hon brukade göra. Det är en annan sak att allt man gör, ser, hör, tänker och säger rymmer den döda personen som en närvaro i själva aktiviteten. Inte jag utan vi har tidigare stigit upp, ätit frukost, promenerat, pratat, rest och så vidare tillsammans. Inte så längre. Eller, bättre: Vi gör det fortfarande tillsammans men hon är inte längre där.

I filmer eller tv-serier som handlar om sorg är det relativt vanligt att skildra hur den sörjande har samtal med den bortgångna som handlar om hur de nu ska ta sig an livet (till exempel The Kominsky method med Alan Arkin). Som den empiriska undersökningen i Ratcliffes bok vittnar om är det vanligt att se eller höra den döda personen i olika situationer där hon tidigare varit närvarande. Eller att känna hennes närvaro i en mer ospecificerad mening – du känner att hon är där även om hon inte syns eller hörs. Det låter spöklikt och är naturligtvis det också eftersom sådana hallucinationer närmast är definitionen av ett spöke. Men eftersom du har haft en nära relation med den som nu visar sig är det som regel inte en otäck upplevelse, som när någon helt främmande visar sig – en gengångare. Att avlidna personer kan visa sig på olika sätt för dem som sörjer har att göra med det sätt på vilket vårt liv tidigare varit sammanflätat med varandra. Vi fyller så att säga i deras existens fast de nu är borta.

Ratcliffe är noga med att påpeka att våra relationer till de döda fortfarande är just relationer även om dessa inte kan vara ömsesidiga på något annat sätt än genom hallucinationer och fantasier. Bandet till den döda upphör inte i och med döden. Det beror på att den avlidna har präglat hela vår existens genom sammanflätningen men också på att viktiga relationer helt enkelt inte upphör genom ett dödsfall. Vi har fortfarande våra minnen kvar och vår saknad som binder oss till personen. Vad är det då mer precist vi minns och saknar när vi sörjer en person? Enligt Ratcliffe är det en särskild personlig stil som gav uttryck åt den dödas sätt att existera i världen, såväl kroppsligt som själsligt. Allt ifrån hur hon rörde sig, talade, skrattade och grät, till hur hon tänkte och resonerade. Denna stil förenades vi med – när vi gjorde saker tillsammans – men den var också en närvaro och ett uttryck i sig själv som vi nu sörjer. Världen har blivit fattig utan henne och de känslor och stämningar som den sörjande sugs in i efter det att chocken har lagt sig är dystra och gråa, eller till och med hopplösa och svarta.

Populärt

De goda algoritmerna

Det har aldrig samlats in så mycket data som idag. Vi har algoritmer som styr oss i mer eller mindre hög utsträckning. Allt fler börjar fundera på vilka digitala fotspår man lämnar i cybervärlden.

Catta Neuding Recension 2020 9

Skillnaden mellan sorg och depression är ett tema som har sysselsatt psyk­iatriker och filosofer sedan DSM, ICD och andra diagnosmanualer började flytta gränsen för det normala lidandet under 1980-talet. Huvudsakligen har det som många menar är en medikaliseringsprocess skett genom en expansion­ av depressionsdiagnosen, men också genom införandet av nya diagnoser, som nu senast ”Prolonged Grief Disorder”. Den som efter mer än sex månader fortfarande känner en intensiv saknad, som leder till fixeringar vid den döda, plågsamma känslor och oförmåga att delta i sociala aktiviteter, kan diagnostiseras med en sådan onormal sorg och även få antidepressiv medicin.

Enligt Ratcliffe är det inte möjligt att skilja den normala sorgen från depressionen (eller någon annan psyk­iatrisk diagnos) genom en checklista med symptom. Det som behöver studeras är sorgens fenomenologi i kontrast till depressionens – alltså hur den sörjande befinner sig i världen genom att relatera till olika livsmöjligheter. Tidsdimensionen kan inte förstås genom att sätta en gräns vid sex eller flera månader, istället handlar det om en känsloprocess där den sörjande får syn på och bearbetar sina livsmöjligheter i ett slags sorgearbete (fast ett arbete är det inte, snarare en berg och dal-bana).

Det finns som sagt mycket att hämta i fenomenologiska studier av sorg, inte bara för läkare, psykologer och sörjande människor, utan också för filosofer. Merleau-Pontys metodologiska grepp består i att få syn på människans livsform genom medicinska och psykologiska avvikelser och som Ratcliffe visar fun­gerar också sorgen som en sådan ögonöppnande injektion utan att den behöver medikaliseras. Vi känner sorgen i kroppen men framförallt känner vi den i världen där den döda människans stil har gjort avtryck och där alla de möjligheter som hennes existens rymde nu har berövat oss samtidigt som hon finns kvar på något märkligt sätt. 

GRIEF WORLDS: A STUDY OF EMOTIONAL EXPERIENCE (MATTHEW RATCLIFFE)
MIT Press 2023