Själv är bäste domare
Detta är idag den huvudsakliga orsaken till en alltför långsam och ofta misslyckad integration av muslimska invandrare i de flesta europeiska länder.
Vad som är mindre bekant är att det även finns en parallell självutnämnd justis som oftast agerar stick i stäv mot de europeiska ländernas rättssystem. Det är ett omfattande och primitivt system som bygger på 3 000-åriga seder och bruk hos arabiska stammar, och som senare fogades in i det islamiska rättssystemet, i första hand i Turkiet, Libanon och Kurdistan. Idag utgör detta en av parallellsamhällets grundpelare.
Frågan är, naturligtvis, hur en sådan arkaisk skuggjustis är möjlig i våra samhällen. Svaret får vi i en ny analys, Richter ohne Gesetz (vilket översatt till svenska blir Domare utan lag, eller ännu hellre Domare utanför lagen), av juristen Joachim Wagner, före detta programledare för tyska ARD:s magasin för undersökande reportage, Panorama. Trots den ytterst sakliga och inte sällan litet torra framställningen är boken en sprängladdning. För läsaren är det uppenbart att denna primitiva rättsskipningspraxis är en växande riskfaktor för den fortsatta integrationen. Nyligen krävde ordföranden för de tyska socialdemokraterna, Sigmar Gabriel, att ”vi inte blundar för parallellsamhällena där sharia betyder mer än grundlagen”.
Vad vi konfronteras med är ett illegalt rättssystem som bygger på förekomsten av en så kallad medlare eller fredsdomare med uppgift att söka förlikning mellan stridande parter – i regel olika klaner. För detta uppbär han (naturligtvis är detta inte en uppgift för en kvinna) ett mer eller mindre högt arvode. I och för sig är en person med en medlande uppgift inte något negativt. Vi använder det, exempelvis, i konflikter på arbetsmarknaden. Och då det gäller mindre allvarliga skärmytslingar av civilrättslig art kan en förmedlande och i sammanhanget auktoriserad instans vara en bättre utväg än att dra igång en resurskrävande rättsprocess.
Men i de fall där det handlar om grov brottslighet, till exempel mord, mordförsök, grov misshandel, blodsfejder, kidnappning, väpnade rån, utpressning, våldtäkt samt familjerättsliga konflikter, utgör bruket av ett sådant system en katastrof för samhället. Vi känner till det från den organiserade kriminaliteten och från italiensk, rysk och vietnamesisk maffia. Enligt den libanesiske islamforskaren Ralph Ghadban har libanesiska storfamiljer byggt upp illegala finansimperier, bland annat i Berlin, vilka utgör ”ett allvarligt hot mot den sociala friden”.
I sin bok redogör Wagner ingående för ett tjugotal konkreta exempel av grov brottslighet, som inte har lett till en lagenlig straffpåföljd. I ett fall, som utspelade sig i Berlin år 2009, misshandlades och torterades Fuat S (medlem i en libanesisk-kurdisk klan) av Erhan O (medlem i en palestinsk klan). Orsaken till misshandeln var att Fuat S hade en spelskuld på 150 000 euro till Erhan O:s bror, Mustafa O. Trots att det här rör sig om stora summor, var både gärningsman och offer mottagare av Hartz IV – det tyska socialbidraget. Dessutom var samtliga berörda personer och deras klaner involverade i organiserad kriminalitet – droger, utpressning, rån och människohandel – och eftersökta av polisen.
Rädslan för familjekrig och blodshämnd, liksom uttalade hotelser, fick Fuat S att på sjukhusbädden vända sig till tysk kriminalpolis, som då i sedvanlig ordning inledde ett utredningsförfarande. Samtidigt kontaktade en morbror till Fuat S den beryktade fredsdomaren Hassan Allouche. Därefter följde en längre period av förmedling utanför lagens gränser. Resultatet blev att Fuat S drog tillbaka sin anklagelse mot Mustafa O; bakom kulisserna lovade han att betala tillbaka sin spelskuld minus skadeersättning för den misshandel han hade blivit utsatt för. Då fallet kom upp i domstolen i Berlin, urartade processen till en fars med en kakofoni av lögner och falska vittnesutsagor – under ed! Och så vidare. På grund av Mustafa O:s omfattande kriminella verksamhet hade det varit i samhällets och lagens intresse att få honom insydd under några år. Detta gick nu om intet; åter triumferade brottsligheten över lag och rätt.
Antalet så kallade fredsdomare och medlare växer, samtidigt som parallellsamhällena stärks. Professorn i kriminologi, Christian Pfeiffer, varnar för att ”det är typiskt att ett parallellsamhälle också bygger upp en egen rättsskipning”. Enligt en analys av ovan nämnda islamforskare, Ralph Ghadban, utgör den organiserade kriminaliteten källan till förmedlarnas makt. De är antingen själva bossar, eller också är de hantlangare åt en boss och bygger på så sätt ut dennes maktposition ytterligare. Därigenom har många fredsdomare, som officiellt sett är socialbidragstagare, en stor, hemlig extrainkomst. De köpslår enligt en fastställd grundtaxa, där medlingen efter ett knivstick kostar 10 000 euro, medan en svårare misshandel är mer lukrativ och betingar upp till 30 000–40 000 euro i arvode.
I ett annat fall där en ung man (från en libanesisk-kurdisk klan) sköts i foten, och där offrets bror senare sköt gärningsmannen (från en annan kurdisk-libanesisk klan) i benet, följde hämndaktionerna, vedergällning efter vedergällning, slag i slag. Här tillämpades Hammurabis lag – ”öga för öga, tand för tand” till punkt och pricka.
Hela fenomenet är som en Medusa: slår man bort en utväxt, växer det hela tiden fram flera, och man kan förstå varför det legala rättssystemet i ett land inte sällan väljer att blunda. Efter en mödosamt insamlad, vattentät beviskedja för att ett brott föreligger, glider plötsligt alla bevis ur händerna. I den uppsjö av kriminalserier som tv bjuder på, vore det väl tid för exempelvis kommissarie Wallander att agera mot denna typ av växande brottslighet.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
I stället för rättsskipning i en domstol skipas rätt i moskéer och tehus, på diskotek och i privatvåningar. Till synes var det en grundläggande rådlöshet vad gäller detta som ledde till den unga ungdomsbrottdomaren Kirsten Heisigs självmord för ett par år sedan. I en bok som kom ut postumt skriver hon bland annat: ”Jag har en otäck känsla av att lag och rätt rycks ur våra händer och att gatan eller ett parallellsamhälle tar över, där en imam eller en annan företrädare för Koranen bestämmer vad som ska ske.” I sin bok manar Wagner representanter för det tyska rättsväsendet att trots de ökande attackerna mot polis och justis inte falla till föga. Han berättar också att ungdomsbrottsdomaren Heisig utsatts för hotelser från en libanesisk släkt efter en dom mot två ungdomar.
Ett särskilt kapitel ”männerfreundlich und frauenfeindlich” ägnar Wagner åt medlingen i konflikter inom familjen. Med familjerätten som kärnan i sharia blir polygami, tvångsäktenskap, barnäktenskap och rätten till egen justis inom familjer vid så kallade ”hedersbrott” tillåtet enligt medlarna. Blandäktenskap mellan muslimer och icke-muslimer, däremot, är förbjudet. Trots att tvångsäktenskap och hedersbrott rönt avsevärd uppmärksamhet de senaste tio åren, ökar antalet brott mot kvinnor, vilket till stor del beror på förekomsten av en allt starkare parallell justis.
Wagner avslutar sin bok med konstaterandet att varken de tyska politikerna eller de muslimska föreningarna har förstått att accepterandet av lag och rätt är den viktigaste förutsättningen för integration.
Fil dr i statsvetenskap.