Boken är delvis självbiografisk och beskrivs ofta som ett modernistiskt formexperiment, där Boye försökte skapa förståelse för sina egna inre kval innan det skulle vara för sent – en sorts självterapi om man så vill.

På omslaget till utgåvan finns ett diffust porträtt av en kvinna, skapat av konstnären Lisa Persson Baagøe. Det ser nästan ut som om det är upplöst av vatten. Precis som Boye själv känns det svårfångat, med flera lager.

Är det då relevant att ta upp omslagsillustrationen? För Boye var yta och skönhet inte alls oviktiga. Harry Martinson pekar på detta i sin essä ”Karaktären Boye” från 1963, som ingår i Lindelöws nyutgåva:

”Romanen slutar i sjungande skönhet, i bekännelsen till en extas som är den lättaste i världen att åstadkomma: extasen inför ungdomlig skönhet och grace. Återigen hednisk skönhetsdyrkan. Diktarinnan har några sidor dessförinnan bekänt sin hellenska dröm: ’Låt oss bedja, att våra hjärtan förhärdas till glad kristall.’ ”

Huvudpersonen i romanen heter Malin Forst och hon går från den ena till den andra i sin jakt på svar. Men hon blir besviken på auktoriteterna. Prästen är för mångordig och läraren alltför kravfylld. De är helt uppfyllda av sina egna svar och har de inte tid eller intresse för henne och hennes problem. Men förälskelsen visar sig vara en källa till sökande och svar. Där upptäcker hon att hon får följa sin egen väg och faktiskt känna.

Kris är idag mindre läst än romanen Kallocain, liksom naturligtvis Boyes lyrik. Men den är väl värd att upptäcka.

När Kris utkom 1934 orsakade den en stor debatt om sexualitet och förbud, estetik och skönhet, normer och moral och den kristna tron, liksom hur den enskilda människans möjligheter att revoltera såg ut i den tidens Sverige. Romanen präglas också av en sorts ångestladdad hatkärlek till studentlivet, som inte har förlorat sin aktualitet.