I drygt tio års tid har jag druckit kaffe på det italienska kaféet i korsningen mellan Högalidsgatan och Pålsundsgatan på Södermalm i Stockholm. Det är här den progressivt liberala svenska självbilden levs och formas. När min son var liten och vi tillbringade dagarna i parkleken nedanför Högalidskyrkan hörde det inte till ovanligheterna att internationella tv-team dök upp på jakt efter jämställda svenska pappor att intervjua.

Under de tio år då jag återkommande fikat, tjuvlyssnat på gästerna och skrivit en och annan text på kaféet har det skett en markant politisk förskjutning vänsterut sett till hur väljarna i denna del av Stockholm röstar. En rörelse som inträffat parallellt med att bostadsrättspriserna på samma adresser kommit att bli bland de högsta i Stockholm. I valen 2006 och 2010 röstade närmare 50 procent av väljarna i valdistrikten kring Högalidsparken på de fyra borgerliga partierna – lägre än på andra ställen i Stockholms innerstad, men heller inte anmärkningsvärt låga siffror. I riksdagsvalet i september hade andelen alliansväljare i valdistriktet Högalid 19 fallit till 36,9 procent.

Medan tillbakagången för de borgerliga partierna på nationell nivå till stor del handlar om framgångar för Sverigedemokraterna förblir SD, med lite drygt 5 procent av väljarna, en relativt marginell företeelse i dessa delar av Stockholm. De stora vinnarna återfinns istället till vänster. 2010 röstade 15,9 procent av väljarna i kvarteret på Socialdemokraterna och 8,7 på Vänsterpartiet. I år var andelen 23,8 respektive 17 procent. Lägg till detta Miljöpartiets 15,5 och det blir en kraftig vänstermajoritet. Vart och ett av de rödgröna partierna var dessutom större än Moderaterna, som så sent som 2014 var största parti tätt följt av Miljöpartiet.

Bland de mest anmärkningsvärda siffrorna i årets riksdagsval återfanns Socialdemokraternas framgångar i Stockholms stad. Medan Socialdemokraternas resultatkolumn fylldes av stora tillbakagångar i både traditionella S-fästen och bland LO-väljare noterade partiet sin största framgång, en uppgång på 2,16 procentenheter, i Stockholms stad. I Högalid 19 var uppgången ännu större, 7,2 procentenheter.

Om det inte varit för välbeställda innerstadsbor hade Socialdemokraternas tillbakagång kort sagt blivit betydligt större. För ett parti vars livsnerv är banden till LO och höger-vänster-konflikten rymmer dessa valresultat en enorm sprängkraft.

För det tycks inte vara önskan om klassisk socialdemokratisk politik som fick väljarna i Stockholms innerstad att välja S-valsedeln, utan värderingskamp riktad mot Sverigedemokraterna. För en grupp väljare framstod Socialdemokraterna som den främsta garanten för att undvika Sverigedemokratiskt inflytande över politiken.

Att Socialdemokraterna går framåt i Stockholms innerstad och i närförorterna söder om stan, där Vänsterpartiet och Miljöpartiet sedan tidigare är mycket starka, stämmer in i ett internationellt mönster där den politiska vänsterns kärna återfinns bland välutbildade storstadsbor snarare än i den traditionella arbetarklassen. En röst på ett parti till vänster har blivit en värderings- och identitetsmarkör i politikens GAL-TAN-dimension lika mycket, eller rentav mer, än en önskan om socialistisk politik. Eller som den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen nyligen beskrev saken, handlar det om en utveckling ”där de som redan har allt också kan unna sig progressivitet” (Dagens Samhälle 4/10).

Framväxten av ett urbant livsstilsliberalt vänsterblock är även intressant att sätta i relation till Centerpartiets framgångar bland väljarna i Stockholm. Framgången med 4,2 procentenheter i riksdagsvalet låg en bra bit över framgångarna nationellt och partiet är idag med ett valresultat på 9,07 procent något starkare i Stockholms stad än i riket som helhet. I valdistriktet Högalid 19 blev stödet för Centerpartiet hela 11,4 procent.

Det råder inga tvivel om att Centerpartiet sett till många sakpolitiska ställningstaganden hör hemma till höger i politiken. Samtidigt har partiets profilering de senaste åren nästan uteslutande skett i GAL-TAN-dimensionen. Undersökningarna som opinionsanalytikern Markus Uvell lät göra för sin bok Bakslaget (Timbro, 2018) visar dessutom att C-väljarna sett till många övergripande värderingsfrågor skiljer ut sig från de andra borgerliga partiernas väljare. Centerväljarna ger uttryck för en betydligt radikalare syn på politikens uppgift än den som återfinns hos andra borgerliga väljare. I betydligt lägre utsträckning instämmer Annie Lööfs väljare exempelvis i påståendet att ”politikens uppgift är att lösa praktiska problem i människors vardag, inte att tala om för medborgarna hur de ska leva”.

Hur Centerpartiet förvaltar denna nya väljarbas är en långsiktigt avgörande fråga. Många av de nya centerväljarna har lockats av den liberala migrationspolitiken och Annie Lööfs ambition att framstå som Jimmie Åkessons motpol. Med tanke på hur Sverigedemokraterna lutar åt höger i stora delar av den ekonomiska politiken ställer det förr eller senare Centerpartiet inför frågan om man ska prioritera sin position i höger-vänster-konflikten eller om man ska välja den gemenskap i GAL-TAN-dimensionen som tycks finnas mellan de egna väljarna och de urbana vänsterväljarna.

Många skulle argumentera för att det givet partiets historia och självbild vore mer sannolikt om det var Liberalerna som frigjorde sig från den borgerliga gemenskapen och istället försökte inta en position liknande det danska socialliberala partiet Radikale Venstres, och ingå i vänsterregeringar som man påverkar i liberal riktning i den ekonomiska politiken. Väljarbasens värderingar och den starka profileringen i GAL-TAN-dimensionen gör det emellertid minst lika sannolikt att det är Centerpartiet som på sikt kan komma att inta en sådan position.

Samtidigt som de politiska partierna för fyra år sedan var upptagna med att yrvaket inse att Sverige inte kretsade kring Södermalm – och att det var Sverigedemokraterna och inte Feministiskt initiativ som samlade 13 procent av rösterna – gav en bekant, som då arbetade som lokaltidningsjournalist i Skåne, mig rådet att åka till Svedala två mil sydöst om Malmö. ”Om du vill se Sveriges politiska framtid är det där du hittar den”, sa hon.

I riksdagsvalet 2014 hade Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna blivit jämnstora med en fjärdedel av rösterna och det krävdes varken lång tid eller många koppar kaffe innan jag hittade de som talade öppet om varför de röstat på det parti som i Stockholm beskrevs som oberörbart. I Svedala var det redan då självklart, och föga dramatiskt, att ha en granne eller en släkting som gillade Jimmie Åkesson.

I valet i september var Svedala en av många skånska kommuner där Sverigedemokraterna blev största parti i riksdagsvalet. 31,5 procent av väljarna röstade på SD, medan Moderaterna och Socialdemokraterna fick stöd av 22,6 respektive 21,9 av väljarna. Den politiska utvecklingen i Svedala skulle närmast kunna beskrivas som en inverterad version av den vid Hornstull. Från jämnstarka block i början av 2000-talet till en situation där det finns en kraftigt högerlutande majoritet.

Denna utveckling märks även i många kommunalval runt om i Skåne. Hur borgerliga politiker, och då kanske framförallt moderater, förmår använda sig av dessa högermajoriteter blir en av nyckelfrågorna i svensk politik de kommande åren. Det handlar givetvis om att riksdagen till sin sammansättning blivit alltmer lik ett skånskt kommunfullmäktige, men också om att Skåne i fråga om Sverigedemokraternas väljarstöd hittills har legat minst en mandatperiod före resten av landet.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Därför blir det mycket intressant att de kommande åren följa politiker som Malmömoderaternas ledare Torbjörn Tegnhammar och hans kollega i Staffanstorp, Christian Sonesson, som båda öppnat för att samarbeta med Sverigedemokraterna. Samma sak gäller det politiska styret i Hörby där Moderaterna medverkat till att Sverigedemokraterna, som blev största parti i valet, för första gången får en post som kommunstyrelsens ordförande.

Lyckas borgerliga partier i Skåne skapa stabila styren som på olika sätt inkluderar Sverigedemokraterna och klarar av att leverera sakpolitiska resultat, kommer det på sikt även att sänka trösklarna på nationell nivå. I längden är det inte osannolikt att det öppnar för en relation mellan de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna liknande den mellan Dansk Folkeparti och de danska borgerliga regeringarna.

Vid Högalidsparken och i den skånska kommunpolitiken skymtar konturerna av ett nytt politiskt landskap. På ena sidan står mediechefen och art directorn som känner att lite högre skatt inte är något att bry sig om så länge man står på rätt sida av Jimmie Åkesson. På andra sidan byggjobbaren och småföretagaren som undrar varför så många sossar och borgare verkar tycka att alla borde leva liv som människorna på Södermalm.

Sannolikt har vi bara sett början på denna utveckling där storstäderna, och några universitetsorter, kommer att domineras av en i livsstilsliberala frågor högprofilerad vänster, medan resten av landet får en allt tydligare konservativ prägel.

Kaffet är urdrucket. Platsen jag en gång brukade kalla för hemma känns politiskt alltmer avlägsen.