Var det uppenbart för de svenska myndigheterna i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet att det handlade om just en säker död? Möjligen inte, men det stod glasklart att judar var förföljda, drabbade av våld och fråntagna sina medborgerliga rättigheter på ett sätt som omöjliggjorde en normal tillvaro.

Ändå hade Sverige en ytterst re­striktiv flyktingpolitik, av rädsla för att importera samma ”judeproblem” som man ansåg fanns i Tyskland.

Christoph Anderssons De avvisade skildrar en handfull flyktingar som förgäves försökte få stanna i Sverige eller alls ta sig hit. Boken är ett gediget journalistiskt arbete. Han har grävt i svenska och utländska arkiv, han har intervjuat anhöriga till dem som gick under och tagit del av brev och fotografier. I efterordet uttrycker han förhoppningen om att hans bok ska tjäna som inspiration för forskare att tränga djupare in i detta kapitel av svensk historia, som enligt Andersson ännu inte har genomlysts på ett systematiskt vis.

De avvisade är både informativ och fängslande. Fallen som tas upp gestaltas med sådan konkretion att de blir levande för läsaren. En bland många drabbande berättelser är kopplad till Ralph Askanas, son till tysk-judiske konsertmästaren Max och kristna husan Olga. Att gifta sig med den framgångsrike musikern var avsett att bli ett kliv uppåt i samhällshier­arkin för Olga, men när Nürnberglagarna införs 1935 och Max får allt svårare att hitta uppdrag överger hon maken och den fyraårige sonen. Varken Olga eller hennes släkt kontaktar någonsin barnet igen, inte ens efter kriget.

Sonen räddas till Sverige med en Kindertransport och Max vädjar förgäves till myndigheterna att få återförenas med honom men utan framgång. Pappan försöker trots detta komma in i landet, men har hamnat på den så kallade ”vägrandelistan” och skickas direkt tillbaka.

I ett brev till svenska UD vädjar Max 1940: ”Min ur hjärtans djup förtvivlade appell riktar sig till er MEDMÄNSKLIGHET, överordnad alla livlösa bokstävers hårda bestämmelser. Jag ber er ha förståel­se för att jag hör till mitt barn. Bara så länge, tills jag kan komma vidare till Amerika, ber jag att komma i fråga för rätten att vistas i Sverige som gäst.”

Några år senare deporteras han till Auschwitz och sedan till Buchenwald, där han dör. Ralph fick däremot ett långt liv och blev efter många år svensk medborgare. Han plågades hela sitt liv av förlusten av sina föräldrar.

Det är frapperande hur hårda myndigheterna var och hur få ärenden det trots allt handlade om jämfört med exempelvis migrationskrisen 2015, ett år då omkring 163 000 personer sökte asyl.

Många av dem som i brev vädjade om att få komma hit framhävde sina professionella talanger, i den naiva tron att det skulle tala till deras fördel, då de inte skulle ligga samhället till last. Föga tänkte de antagligen på att effekten kunde bli den motsatta – att yrkesskrån när de tillfrågades av myndigheterna var rädda för konkurrensen från duktiga hantverkare, musiker, läkare eller ingenjörer.

En annan sak man påminns om i Christoph Anderssons bok är hur ekonomisk vinning var en högst påtaglig sidoeffekt för gemene man av nazisternas förföljelser. Judar blev villebråd som kunde plundras av kreti och pleti. En österrikisk grannfru på bottenvåningen i en fastighet fick för sig att hon ville byta upp sig, samlade en mobb och jagade iväg en judisk familj från sin våning, som hon tog över inklusive möblemang.

Efter kriget tillsattes i Sverige Sandlerkommissionen, en statlig utredning av hur flyktinginvandringen hanterats. Den kom fram till att asylinvandringen varit generös, även om en del beslutsfattare och myndigheter färgats av antisemitism. Sverige släppte in politiskt förföljda flyktingar och från 1942–43 även norska och danska judar.

Är Sverige skyldig en ursäkt? Jag vet inte om varken snubbelstenar eller ursäkter spelar någon roll nu. Idag finns andra och större problem då antisemitismen piskats upp globalt. Men fruktansvärt hjärtskärande är det att läsa om dem som avvisades med döden dreglande över dem, särskilt de som nekades på grund av judefientlighet eller övernitiskt angiveri.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

—

DE AVVISADE – OM JUDARNA SOM SVERIGE SKICKADE MOT DÖDEN

CHRISTOPH ANDERSSON

Norstedts