Skilda vägar?
Opinionsmätningar tyder på att andelen britter som vill lämna EU vuxit kraftigt och nu är ungefär lika stor som andelen som vill stanna kvar. Nejsidan har alltså ordentlig medvind inför folkomröstningen om EU som ska hållas senast 2017.
Kampanjen är redan i full gång. Vilka frågor blir avgörande för hur väljarna kommer att ställa sig? Ett skäl till svängningen i opinionen är att de som förordar ”Brexit” (British exit) har fått betydande stöd av händelseutvecklingen under året.
Kräftgången i eurozonen är definitivt en faktor. Många britter har länge betraktat eurosamarbetet som en politisk snarare än ekonomisk konstruktion och sommarens Greklandsdramatik aktualiserade många kritiska frågor: Finns det en ände på antalet räddningsaktioner? Kommer Bryssel återigen att ställa krav på att även brittiska skattepengar, i strid mot tidigare försäkringar, ska användas för att stabilisera euron? Kommer euroländerna att baxa igenom lagstiftning som diskriminerar övriga EU-länder?
Även flyktingkrisen har skänkt ordentlig draghjälp åt Brexit. Storbritannien är (liksom Irland och Danmark) undantaget från EU:s gemensamma asylpolitik, men EU-federalisterna gör ändå gällande att Storbritannien är osolidariskt när asylsökande nu tvångsfördelas i övriga EU-länder. Kritiken är problematisk eftersom det EU-kritiska UKIP frodas som en direkt följd av att Storbritannien länge varit en av Europas största mottagare av EU:s både interna och externa invandring (nettomigrationen till Storbritannien år 2014 var 330 000, åren innan EG transformerade till EU låg den runt 40 000). Britterna kontrar också med att Storbritannien inte sagt nej till flyktinghjälp (landet är en av de största individuella bidragsgivarna i Syriens närområde) utan nej till att medlemsländernas flyktingpolitik ska dirigeras av EU. Bryssels problemtolkning har ändå, som avsett, bidragit till att öka Storbritanniens isolering inom EU.
Vidare har utträdeslägret nytta av att det vuxit fram en EU-skeptisk falang inom Labour (som en följd av såväl opinionsläget som partiets vänstersväng). Dessförinnan har partiet, ända sedan början av 1990-talet, varit nästan odelat positivt till EU:s färdriktning. Det påverkar också att Labour befinner sig i sin djupaste kris sedan partiets grundande. Att partiets trovärdighet är hårt anfrätt samtidigt som den nye partiledaren Jeremy Corbyn vacklat om sin syn på EU innebär att det inte längre finns något stort brittiskt parti som driver Bryssels federalistlinje med pondus.
Därutöver gynnas Brexitsidan av att EU-frågan engagerar mer än tidigare. Medvetenheten om hur mycket makt som lämnas över till EU har vuxit och bland förut likgiltiga väljare som nu vaknat till liv, alltså sådana som kan tänkas rösta, tycks många känna sig lurade. Exitförespråkarna upprepar gärna argumentet att en folkmajoritet knappast skulle röstat på anslutning till dagens EU.
En av jasidans fördelar är att många av näringslivets tungviktare länge skänkt EU så gott som helhjärtat stöd (en starkt bidragande anledning till Corbyns misstänksamhet). Ändå har även näringslivets EU-stöd försvagats. Framförallt har EU-skepticismen vuxit bland små- och mellanstora företag (som måste hantera dubbla regelverk utan att nödvändigtvis dra nytta av någon utlandsmarknad). Båda kampanjsidorna bollar med kostnadsestimat men beräkningssvårigheterna är så stora att samtliga nog kan avvisas som önsketänkande.
Trygghetsfaktorn är inte längre en så stor fördel för jasidan som Cameron förmodligen räknade med när han i januari 2013, av valtaktiska skäl, utlovade folkomröstningen. Genom löftet slängde han ett köttben åt EU-skeptikerna. Partiet höll ihop och väljarflykten från De konservativa till Ukip avstannade. Vidare var EU-skepticismen då inte större än att det föreföll givet att nejsidan skulle förlora. Åtminstone om bara Bryssel, i sin tur, kunde slänga något köttben åt London. Efter sommarens två EU-kriser har EU:s renommé som det tryggaste alternativet fått sig en rejäl törn. Förvisso bör ytterligare en aspekt inkluderas i trygghetsekvationen. Om Storbritannien lämnar EU får det skotska nationalistpartiet SNP en god anledning att kräva ännu en folkomröstning om Skottlands självständighet. Nationalismen till trots är EU-stödet i Skottland fortsatt starkt. Att lämna EU riskerar alltså att sluta med upplösning av ytterligare en union.
Jasidans främsta styrka är knuten till EU:s institutionaliserade företräden. Precis som inom övriga EU slussas stora summor via Bryssel till Storbritanniens mindre bemedlade områden i form av regionalstöd (till exempel stora delar av Skottland). Andra stora mottagare av EU-pengar inkluderar jordbruksindustrin, universitetssfären och kultursektorn. Inte oväntat är EU-stödet stort inom alla dessa sfärer. En annan viktig aspekt är också att EU möjliggör spännande karriärmöjligheter för nationella politiker och tjänstemän. Det är en öppen hemlighet att synen på EU är avsevärt mer positiv inom statsförvaltningen än i samhället i stort.
En annan fördel för EU-förespråkarna är att team Cameron kämpar stenhårt för att hitta en lösning som leder till ett kvarstannande. Att Downing Street signalerat att utträde inte ska uteslutas bör ännu så länge främst betraktas som förhandlingstaktik, få tror att Cameron vill bli ihågkommen som premiärministern som ”bröt med Europa”.
I nuläget ser det ut som om följande kommer att hamna högt på agendan under det viktiga toppmötet mellan medlemsstaternas stats- eller regeringschefer den 17–18 december: brittiskt undantag från ever closer union (ökad integration), garantier som hindrar att euroländerna kan köra över medlemsländer med andra valutor, återtransferering av nationell suveränitet inom flera områden som inte är frihandelsanknutna samt bidragsrestriktioner för EU-migranter under de första åren. Förut deklarerade reformönskningar kommer förmodligen att ha försvunnit från dagordningen.
det finns tveksamheter i Camerons förhandlingstaktik. För att inte riskera att utträdessidan ska kunna presentera en lista på oinfriade önskningar så har han länge varit otydlig med sin egen kravlista. På samma gång har han kulissförhandlat i syfte att försöka utröna vad han kan få. Många inom det brittiska kommentariatet tolkar det som att han är villig att nöja sig med småsmulor så länge dessa går att paketera och presentera på ett bra sätt. På så vis har Cameron hamnat i ett läge då han nog måste klämma fram något substantiellt för att undvika sågning på hemmaplan.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Lätta blir knappast kommande förhandlingar eftersom många i Bryssel är gruvligt trötta på de ständigt ”knusslande” britterna. Samtidigt är alla parter väl medvetna om det ömsesidiga ekonomiska beroendet. Tillgång till EU-marknaden har förstås central betydelse för den brittiska ekonomin och ingen vet hur den ekonomiska relationen kommer att se ut om Storbritannien ställer sig utanför. Camerons trumfkort är att EU nu riskerar att mista sin enda stora ekonomi som går åtminstone hyfsat bra. Storbritannien är också EU:s tredje största nettobidragsgivare. Brexit skulle därmed leda till ett budgetbråk utan like samt förmodligen tryck på att resterande nettobidragsländer, inklusive Sverige, ska skjuta till ytterligare pengar för att kompensera bortfallet. Att det kanske kommer en ny flyktingvåg till Europa under nästa sommar stärker nog också den ömsesidiga benägenheten att hitta en snabb förhandlingslösning.
Ytterst beror konflikten mellan Bryssel och London på en olöslig spänning. För federalisterna är ever closer union mer än en organisatorisk målsättning, det är ett ideal. För många britter, däremot, är redan dagens EU för stort. Att kampen är oviss beror på att båda sidor kan skjuta stora artilleripjäser från var sin styrkeplattform. Federalisterna har sina institutionaliserade maktföreträden. Dessa förklarar varför etablissemangsstödet för deras problembeskrivning varit nästan odelat fram till för bara några år sedan. EU-skeptikerna å sin sida åtnjuter ett betydligt bredare folkligt stöd än vad federalisterna vill kännas vid. Det är talande att federalisterna betraktar folkliga avstämningar som irritationsmoment men ännu mer talande är att de alls kan ta strid mot en regeringschef som konsulterar folkviljan.
Även om relationen lappas och lagas en gång till kommer den underliggande spänningen att finnas kvar. Ändå är det mer sanningsenligt att etikettera britterna som federalistskeptiker än som EU-skeptiker. Det finns all anledning att tro att en klar majoritet skulle ställa sig bakom ett EU med tydliga gränser för fortsatt makttransferering. Det är strävan mot ”för mycket” som gör att det nu finns en risk att det slutar med ingenting.