Blomsterkonungen kallas han, mannen som blev världs­berömd för sin systematisering av botaniken. Man glöm­mer lätt att hans väldiga ansats till namngivning och ord­ning av kända biologiska data omfattade hela skapel­sen, ja ända ner till det oorganiska mineralriket. Natu­rens system, som han försökte överblicka och beskriva, innefattade djurvärlden, och bland däggdjuren åter.nner vi där oss själva, jäm­te apor och andra. Arten Homo sapiens gör sin entré i naturläran. Avvikelser, variation och förvandlingar hade han öga för, och des­sa upphörde aldrig att förundra honom. Darwin, som stod i inten­siv kontakt med det engelska Linnean Society, tog föregångsman­nen till sitt hjärta och studerade honom flitigt.

För medicinaren Linné var människan det främsta studieobjek­tet. Lejonparten av hans livsinsats kan sägas vara inom ett forsk­ningsfält som innefattar alla andra: studiet av människans värld. Skapelsens krona examineras med samma upptäckariver och lika minutiöst som jordytans vegetation. Spegeln vänds där mot jaget självt.

Människokunskapen framträder plötsligen som ett tvärveten­skapligt forskningsfält, där han hela tiden rör sig. På sina resor är han inte minst intresserad av människorna han möter, och diarie­för deras utseenden, beteenden, tankar. Mest av allt är han nog in­tresserad av deras själsliv. Sina försök att förstå människosjälen ut­vecklar han i sina föreläsningar och i privata anteckningar. Liksom Freud närmar han sig grunden i själslivets natur genom att studera dess skilda lidanden, plågor och kval. I skrifter och seminarier ut­vecklar han, som en parallell till växtvärldens systematik, en medi­cinsk diagnostik som innefattar både somatiska och psykosomatis­ka störningar. Systema naturæ kompletteras av Systema morborum, sjukdomarnas system, ett arbete som i sin helhet bara presentera­des i föreläsningsserier vid Uppsala universitet.

I världsresenären Pehr Osbecks omfattande anteckningsböcker från sin studietid 1746 och 1747, bevarade i Svenska Läkaresällska­pets samlingar, kan vi följa hur hans professor metodiskt utveckla­de sjukdomsläran och särskilt då dess fjärde klass, Morbi mentales, mentalsjukdomar. Denna är i sin tur indelad i skilda ordningar, pre­cis som .oran, och första ordningen rör omdömets former av ohäl­sa, morbi judiciales. Övriga ordningar rör inbillningen (imaginatio) och viljan/begäret (voluntas). Dessa är i sin tur indelade i undergrup­per (genera, ”släkten”).

Allmänt gäller om omdömets patologiska tillstånd ”att idéerna ej svarar mot objekten”: ”man liksom drömmer fast man är vaken” och ”det man tänker, talar och gör är tokigt”. Till denna grupp hör först och främst demens av ett tiotal slag. Ordet, som är romerskt latin, betyder ordagrant att man är ”från sina sinnen” eller ”från vettet”, av de (från) och mens (vett, förstånd, sinne). Till demensens ved­erstyggligheter hör ett kroniskt delirium universale utan feber vilket innebär, att tingen framträder annorlunda än de är, nämligen ”för­skräckliga”.

Detta måste vara den lika fromt hänförde som exakte naturve­tenskapsmannens absoluta fasa: att uppfatta naturen fel och dess­utom oherran s hemsk.

Sätena (sedes mali) för dessa sjukdomstillstånd förlägger han till hjärnan och tillägger att man brukar säga om dessa sjuka, som ”är liksom från sitt rätta förstånd”, ”att de hafwa ej alla skrufwarne fas­te i hufwudet”. Till rubbningstecknen hör orenlighet, att bara gå ut i snö och frost, slita sönder sina kläder samt ”hundratals” andra så­dana ”upptåg”.
Man känner ideligen hur professorn med sina formuleringar och exempel håller sina studenter uppmärksamma och muntra. Det är en stor pedagog och talare i verksamhet, som i populär form pre­senterar ett mycket invecklat och välde.nierat system. Vår nume­ra mest omtalade demenssjukdom, ålderspsykos, har han en hel del att orda om och han använder den ännu gängse termen, Dementia senilis. Några varningar passar han på att meddela de unga männen i förbigående, såsom att mycket drickande i ungdomen kan ha lik­nande följder, liksom mycket könsumgänge. För övrigt nämner han en särskild dementia ab amore, en förvärvad dårskap vars offer kall as ”kärleksnarrar”, ”vilka då de fått tycke för en flicka, och hon ger dem korgen sedermera, bliva liksom fjållige”. Det ordet använder läraren annars endast om de debila som ingenting kan fatta eller minnas ut­an ”fjållar i dumhet”.

Han beskriver medfödd sinnesslöhet och obotlig svag­sinthet (morosis), liksom förståndsrubbningar som beror på en outvecklad eller missbildad hjärna, al­la företeelser som den moderna medicinen känner. Likaså mentala rubbningar genom kroppsliga brist­sjukdomar i uppväxten. Återigen riktar han sedan sitt memento di­rekt till åhörarna, liksom till sig själv, då han beskriver den demens man kan få av för mycket studier, dementia a studiis nimiis. Faran lig­ger i överansträngning, påpekar han, att inte lämna kropp och sin­ne någon ro och vila.

Följden kan bli att man mer och mer undflyr sällskap och i stället går för sig själv och fantiserar. Detta är den förlästes öde: isole­ring och verklighetsflykt.
Mani är ett ord som ligger nära till hands här, och detta är ock­så Linnés nästa sjukdomsgrupp inom samma ordning. Manier finns det av många slag, inklusive sturig enstörighet. Detta iakttar han hos solitudinem amantes, de som älskar ensamheten, vilka helst är ”ifrån and ras sällskap, för sig själva, och tänker på allt det som ont är”.

Men mani är en allvarlig sak, det står för ”galenskap” ( jfr. engelskans ”maniac”) och hit hör bland annat mania furiosa, uppretad förvirring som gör den sju­ke farlig både för sig själv och andra eftersom om­dömet är ”förbryllat”. Detta tillstånd, som kan bry­ta ut anfallsvis i paroxysmer, kan vara ärftligt, förklarar föreläsaren. Det kan bero på hjärnans struktur, men också vara förvärvat genom till exempel hjärnskada, allvarliga inflammationer och febrar. Till galenskapen hör egocentriskt övermod och överdrivna föreställ­ningar om den egna betydelsen. De periodiska raseriutbrotten kan vara förenade med stor styrka och självdestruktiva handlingar. Lin­né beskriver en mängd skilda slag av manier av varierande art och grad, även en som ka n vara förenad med melankoli, vilket i hans språkbruk närmast är depression.

Det finns andra som är följder av psykisk överansträngning och överretade sinnen, såsom mania pervigilium, som kommer av för mycket vakande om natten, eller mania ab amore, då man blir så ut­om sig av kärlek att det ”slår en själv” och blir furiöst: de drabbade är ”i högsta grad kärlekstokar”.
Några bra botemedel mot alla galenskaperna finns inte. Men upp­friskande havsbad anses hjälpa, liksom diet, nykterhet, kroppslig purgering (rening) och gott giftermål. Också andra sjukdomar kan i vissa fall driva ut dem, som om man fick något annat att tänka på.
I nästa sjukdomsgrupp, Vesania (vansinne), är det som att komma ur askan i elden; nu blir det i vissa fall etter värre. Detta är en grupp delirier som kan uttrycka sig i vanföreställningar om en själv och om­världen, hallucinationer och ett förvridet kroppsmedvetande: ”att man tycker sig göra det man inte gör, eller vara det man icke är”. I sjukdomarnas häxkittel är vi här nere i de djupaste helvetena. Det är svårt att skingra all denna inbillning, konstaterar han, men ing­enstans finns heller så många framgångsrika kurer beskrivna. Det finns skäl att dröja vid dem bland alla obotliga fall.

En man inbillade sig att han var död och gick och lade sig i en grav. En vän, som kom på besök och hade mat med sig, fick honom dock att känna sig bättre. Kan man tän­ka sig ett mera ljudligt rop på hjälp? En annan trodde sig vara ett vinfat och lade sig i en källare. Hur det gick sedan får vi inte veta. En trodde att hans fötter var av glas och vågade inte gå. Ytterligare en att hans ända var av det­ta material och tordes därför inte sätta sig. En bagare tyckte sig va­ra av smör och skydde elden (alltså bakugnen, hans arbetsplats…). Anmärkningsvärt långväga, från den grekiske medicinaren Galenos, hämtar Linné nästa exempel, historien om en man som menade sig ha blivit så stor att han inte kunde komma ut genom dörren. Läka­ren lät då några karlar raskt bära ut honom på gården och påpeka­de för mannen att han ju kommit ut! Men denne suckade då ”att var ådra och vart ben i honom var sönderkrossat uti dörren, och död-de straxt därpå”.
Nämnda försök att överlista patienten misslyckades alltså fatalt, men Linné vet att berätta om många liknande trick som belönats med framgång. En stackars hjälpsökande trodde att hans näsa var större än kroppen. Doktorn tog då oxlevrar och satte i dennes ansik­te, ”filade näsan med ett järn, att det gjorde ont, skar så sönder le­vern och kastade bort det ena stycket efter det andra, vilket patien­ten trodde vara stycken av näsan. Därpå förband han näsan, och han blev god”. En annan ”trodde att han icke hade något huvud, curera­des med blyhatt. En trodde att han hade hjorthorn; Doctorn satte horn på honom i pannan och sågade av dem” varigenom den sjuke befriades och blev bra han också. Ett annat framgångsrikt fall nämns där inbillningen gällde grodor i magen som drevs ut med laxativ och framkallad kräkning, där läkaren smög ner levande grodor i exkre­menter och spyor till den lidandes stora lättnad. Sedan var det en man som trodde sig ha så mycket urin att hela staden skulle drän& shy; ;kas. Man satte då eld på en bads t uga och bad mannen släcka elden, vilket han försökte men utan framgång: ”då skämdes han, gick hem och blev frisk.”

I många andra fall står däremot läkarvetenskapen maktlös mot de starka krafter som är i rörelse och nu följer ett märkligt spegel­galleri av samtidsbilder. Någon fruktar att Atlas, som bär jordklotet på sina axlar, skall vackla och tappa taget, en annan tror sig genom osynliga band ha intagit denna kosmiska roll och vågar inte röra sin hand. ”En fröken som bor här i riket, som ännu lever, tror sig vara orsak till alla olyckor och allt ont som sker.” En italienska inbillar sig att små glasbitar och annat krimskrams är juveler hon fått av en konung hon är förlovad med. ”En adelsman i Stockholm gömmer alla papperslappar han får uti tvenne väskor eller i själva kläderna som han bär, dem han undertiden säger vara dokumenter som angå rikets välfärd, dem han vid riksdagen vill hava avgjorde.” Han me­nar sig också ha brev från en prinsessa, som ska bli hans gemål; ”är eljest klok nog”.

I denna drömvärld befinner sig en man som tror sig hela tiden dirigera musik liksom en som drar från stad till stad och för­gäves ber om att bli satt i arrest och till sist sätter sig i en grop och dör där. Linné drar fram exempel ur egen erfarenhet och omnämner sig då ibland i tredje person, Archiatern Linnae­us, såsom beträ.ande en man han såg i Leiden som var dag sprang självpåtvingat gatlopp genom staden, skrikande aj, aj, aj. Men han varnar också sig själv och studenterna att en lärd som blir besatt av sin vetenskap kan närma sig vansinnets gräns.
Därefter går han in på en serie speciella former av vansinne un­der en lång rad olika namn, bland dem vesania matrimonialis, sjuklig svartsjuka i äktenskapet; zoantropi, då man inbillar sig var ett djur, och demoniomania av många slag, besatthetens irrgångar.

Vi har sett exempel på ett flertal ”delirier” under rubrikerna Mania och Vesania, förvirringstillstånd och vanidéer, inklusive Deliri­um manicum, storhetsvansinne. I nästa avsnitt behandlar föreläsa­ren delirier som är förgiftningssymptom, en följd av febrar, värme­slag, outhärdliga smärtor, farliga bett och stygn, kroppsliga sjukdo­mar, långvarigt bruk av alkohol, cannabis osv. Sömnlöshet nämns återigen som en fara (kan frambringa ett delirium pervigilio), och ett särskilt delirium lethargica beskrivs, vakensovarens lott.

Sista gruppen i ordningen Omdömets sjukdomar är inte minst in­tressant. Nu gäller det Melancholia, en åkomma som ”är ganska all­män” heter det. En väg in i detta tillstånd kan vara ”att man begyn­ner tänka på ett ting utan uppehåll”. Denna plåga som kan in. nna sig i andra sjukdomar, på ålderdomen etcetera, är svår att bota ”om hon blir för stark”.
Sjukdomens tecken (signa) är tristia (dysterhet), timor (fruk­tan), taciturnitas och torpor (fåordighet och reaktionslöshet), sus­picio (misstro), iracundia (häftigt humör), nattlig vaka etcetera. ”Så­ledes är patienten alltid bedrövad, blir snart rädd, ja för det allra ring­aste, tiger stilla, är full av misstanka, ganska argsint, vill ingen ting gö ­ra, utan åstundar helst gå för sig själv och tänka”, får otillräcklig nä­ring eller äter i övermått, ”ej heller låter blodet komma i någon god rörelse genom nöjsamma sällskap, som för en sådan är bästa reme­dium”. Vad som skildras här är depressionens alla symtom, och lä­karen som ställer diagnosen rekommenderar, förutom trevligt um­gänge och sällskapsliv, små mängder alkohol, något lite av opiater, järnmedicin, men först och främst diet och rejäl regelbunden mo­tion som botemedel, samt musik.

Dieten, som Linné ägnat ett omfattande arbete, är sär­skilt viktig, eftersom ett problem med melankoliker­na är att de inte sällan har ”alltför stark appetit, att de äro glupska som hundar.” Vi igenkänner här de depri­merades övervikt. Tryck över bröstet känner de arma som drabbats av detta ängsliga svårmod, vilket även kan göra ens föreställningsvärld skev. Saker och ting kan få fel proportioner. Hit hör melancholia ab imaginatione ”då man låter inbillningen gå utan­för sina skrankor”, så att man föreställer sig saker av ringa betydel­se som viktiga och avgörande, oroar sig över det som har varit lik­som över det som kommer.
Det finns en melankoli som kommer av utmattning; vi kallar det i dag ”utmattningsdepression”, något som man även kan få av myck­et resande – här tänker talaren på sig själv. Slutligen avhandlas mot­polen melancholia litteratorum, den som drabbar förlästa och förfat­tare genom tillbakadraget och stillasittande liv.
Så några glimtar ur mentalsjukdomar av andra ordningen, de in­billade sjukdomarna. Hit hör främst hypokondrierna, som Linné själv hade stor erfarenhet av från sin läkarpraktik i Nederländerna. Han nämner de obehagliga sensationerna i hypokondriet, trakten nedanför revbenen, som givit sjukdomen dess namn. Vidare den anxietas, ängslan, och det hjärtats oro som är vanligt hos dem som tolkar varje symtom till det värsta, ”att patienten av minsta händel­se eller tillstötande sjukdom tror det döden står för honom”. Han förordar än en gång diet, måttlighet och ”stadig motion”, och var­nar för enslingslivet.

Därefter går han in på sjukdomsgruppen yrsel (vertigo), som fördunklar och rubbar sinnet, mest av fysiska orsaker, förgiftning­ar, hjärnskador, kärlförträngningar. Han nämner slaganfall (apo­plexi), fallandesot (epilepsi) och många allvarliga sjukdomar som grund, men även fall av utmattning och allmän vimmelkantighet, såsom avmagrades omtöckning och nygiftas vertigo.
Nästa grupp obehag är inbillade ljud, syrigmus, öronsus, anting­en som sibilans (pipande) eller tinnitus (ringning). Orsaker anges i mängd, bland dem svält, förgiftning, huvudvärk, öronsjukdomar, slag i huvudet, fransosen (sy.lis), allvarliga hjärnsjukdomar som de redan nämnda. Men även hypokondrikern har sin egen ståtliga tin­nitus, syrigmus hypochondriachus.
Seendets villor har sin speciella kategori, kallad Phantasma vilket är ”då man tycker sig se det man likväl i själva verket icke ser” och dit hör illusionernas värld, spökerier, då man förväxlar stubbar med varelser under nattliga ritter i skogarna (Linné ;s svenska re sor), men också när det blixtrar för ögonen vid örfilar (som i skolan). Skogs­rädsla kan vara av ett långt mer allvarligt slag, behandlat under näs­ta rubrik, Panphobia, ”rädsla för allt”, eller med vår tids språkbruk: generaliserad ångest.

Den mörkrädde gästen inom oss alla, kan i vissa stunder skräm­mas upp av vad som helst. Många har någon gång i livet upplevt det­ta – som panik. Man kan även bli rädd för sin skräck. Tänk då på det­ta som ett molande kroniskt tillstånd. Detta är Linnés panphobia, en allmän fruktan ”för något som dock i sig självt är platt intet”. Denna kan drabba soldater i fält såväl som överansträngda studenter, kvin­nor såväl som män, i vaket tillstånd som i mardrömmen, är svår att kurera men går ibland bort med tiden.
Efter sömnrubbningars olika fenomen övergår Linné till viljeli­vets och begärens alla sjukliga överdrifter, med nymfomani och sa­tyriasis som sinnlighetens extremer. Med stor inlevelse skildrar han sedan ett lidande han av hjärtat känt under sina utrikesår: hemsju­kan, Nostalgia (nostomani). Den är ofta inte så svår, säger han, men kan bli allvarlig, drabba med feber och frossa, vilket många främling­ar fått uppleva i Holland, där sjukan är ”besynnerligen gängse”.

Ätstörningar skärskådas slutligen mycket ingående, anorexi (ap­titlöshet) och bulimi (abnorm hunger) har sina egna kapitel, liksom onaturlig törst (inklusive dipsomani) och dess motsats. Aversioner beskrivs vidare under rubriken Antipathia, som har beröringspunk­ter med det tidigare avsnittet om fobier. De kan vara medfödda, som ormskräck. Ibland kan de erinra om stressyndrom betingade av svå­ra erfarenheter, som i fallet med kungen som inte tålde se glansen av en värja. Detsamma gäller antipati för vissa saker, vissa lukter, vis­sa människor (antipathia contra homines). Själv minns Linné en viss klockringning i Leiden, Holland, som han på lång tid ej tålde att hö­ra. Och därmed avslutar han sin genomgång av Morbi mentales, de psykiska sjukdomarna.

Framställningen är naturligtvis präglad av sin tid och är re­dan som sådan ett märkligt dokument. Fallet med man­nen som trodde sig ha ett urin.öde som Gargantua i Pa­ris eller som Gulliver i Lilliput har sin motsvarighet i den danske komediförfattaren Ludvig Holbergs Jeppe på ber­get ett par decennier tidigare, likaså den modfällde .gur som tyckte sig vara död och lade sig till sista vilan. Att tro sig vara av glas eller av smör är vanföreställningar som förknippas med den holländske po­eten Caspar van Baerles sinnesförvirring 1623. Föreläsaren baserar sin framställning både på egna iakttagelser och hörsägen, och lånar friskt ur samtida och äldre källor.
Att indela medicinen som botaniken var inte heller Linnés på­fund, det hade andra gjort före honom, bland dem den franske läka­ren François Boissier de Sauvages, med vilken han stod i livligt tan­keutbyte. Men det intressanta är att han förmådde namnge och klas­si.cera så mycket som än i dag har motsvarigheter inom den medi­cinska terminologin, fast indelningen är annorlunda.
Enastående är rikedomen på objektiva iakttagelser i en tid då ; häxproc esser ännu pågick och doktor Franz Mesmer, nästa gene­rations läkare, ännu inte trollbundit Europa med sina magnetiska handstrykningar.

ANDERS HALLENGREN