Skräcken från stäppen
Debatten i riksdagen hade pågått sedan förmiddagen. Den var ovanligt intensiv och det handlade om en socialdemokratisk motion om en skattehöjning. Företrädare för Socialdemokraterna och deras allierade hade vältaligt lagt ut texten om de stora klyftorna i samhället och hur viktigt det var att välståndet spreds jämnare. På den andra sidan av det politiska spektrat såg man skatten som skadlig för det svenska näringslivet och varnade för kapitalflykt.
Det var sen kväll när ledaren för det stora högerpartiet till sist klev upp i talarstolen. Han hade lyssnat på debatten med stort intresse och hade inte mycket att tillägga, lät han först meddela. Men trodde verkligen Socialdemokraterna att folk skulle tro på att de nöjde sig med denna lilla skattehöjning? Den var ju bara ett första steg.
”Den kommer att lägga en död hand på företagsamheten”, konkluderade han.
Så kom turen till Socialdemokraternas ledare. Han talade länge om vikten av att använda skatter till att omfördela, om klyftorna och orättvisorna i samhället. Och han trodde nog att folk skulle se fördelarna med skattehöjningen, om de visste att den användes till en god sak. Han tyckte att motståndaren domedagspredikade – och avrundade:
”Varje förändring av politisk, social eller ekonomisk art, har alltid uppkallat predikanter som utmålat hur förfärligt illa det skulle gå.”
Debatten i riksdagens andrakammare denna den 18 april 1928 markerade starten på en av de hårdaste valrörelserna i svensk politisk historia. Valet har gått till eftervärlden som kosackvalet efter de valaffischer som högern lät trycka, där Socialdemokraterna skildrades som kosacker som kom ridande över stäppen från Sovjetryssland för att förtrycka det svenska folket. Underförstått för att införa socialism av sovjetisk modell i Sverige. Och grunden för hela debatten var det socialdemokratiska förslaget om att införa en arvsskatt, med det uttalade syftet att utjämna den svenska nationalförmögenheten.
Nu talas det om att 2014 års val kan bli ett nytt kosackval. Först med parallellen var Håkan Juholt i en partiledardebatt, men observationen har också kommit från ledarskribenter som tyckt sig höra en ny ideologisk hetta i debatten, men också från en S-märkt debattör som Widar Andersson som oroat sig över att hans parti ska gå för långt till vänster i frågan om vinster i välfärden. Och i våras sällade sig Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin till kören efter att hans parti fått kraftig kritik för sina förslag till skattehöjningar på framför allt bensin.
Så vilka är likheterna mellan 1928 och dagens politiska landskap? Går det ens att hitta några paralleller? Skillnaderna är i alla fall lätta att plocka fram. Dit hör dagens minskade ideologiska spännvidd och det helt annorlunda klimatet i världspolitiken. I slutet av 1920-talet, däremot, kunde socialdemokraten hr Månsson i Furuvik relativt oemotsagd från talarstolen förklara att arbetare i Sovjet var lyckligare än arbetare i USA. Han visste det, ty han hade rest i Sovjet.
Och sakfrågan? Jag går till riksdagsläggen för att läsa protokollen från debatten om arvsskatten, det socialdemokratiska förslag som utlöste hela striden. Själva grundförslaget som det formulerades i en motion till riksdagen kan ha låtit blygsamt: man ville låta utreda, om man genom utbyggnad av arvsskatten skulle kunna begränsa de stora förmögenheterna och uppnå jämnare fördelning av egendom. Men man skissade också på en modell för hur det skulle gå till som fick såväl konservativa som liberaler och bondeförbundare att se rött: arvsskatten skulle öka procentuellt vid varje arvsskifte så att när tredje generationen skulle ärva en förmögenhet kunde staten ta in betydligt mer, kanske till och med hundra procent. Därtill kom den motivering, som gått till eftervärlden: ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, om den delas av alla.” En motivering som kom att skymma hela diskussionen om fördelning och förmögenhetsklyftor. Det lär inte ha blivit bättre av att Ernst Wigforss i förstakammarsalen gjorde helt klart att det uttalade syftet med det hela var att konfiskera förmögenheter. Eller att kommunisten hr Herou gillande återfann citat ur det kommunistiska manifestet i motionen.
1928 års debatt innehöll också klassiska inslag av oundviklighet som argument för förändring. Socialdemokrater som Per Edvin Sköld utmålade arvsskatten som ett naturligt steg i landets utveckling, ett steg som skulle tas vare sig man ville det eller ej. Efter att ha fått tillträde till den politiska makten måste arbetarna nu få tillträde till den ekonomiska, menade han. Och Per Albin Hansson lovade högerledaren Arvid Lindman att han småningom skulle tvingas till reträtt också på denna punkt, liksom skett med rösträtten.
Det mesta av dessa motsättningar saknas förstås i dag. Leif Lewin, professor i statskunskap, påpekar att framför allt de ideologiska skiljelinjerna numera nästan suddats ut. ”Alla finns i mitten i dag”, säger han. ”Då var det en mycket mera vulgär ton i den ideologiska debatten.”
Men Lewin påpekar också att det var just skattefrågorna som stod i fokus i 1928 års val – vilket de kan göra också 2014. Där skilde sig kosackvalet från andra starkt ideologiska valrörelser i Sverige, som planhushållningsvalet 1948 och löntagarfondsvalet 1976. Man kan möjligen också tänka sig att politiska skribenter och talskrivare tycker att det är roligare att dra historiska paralleller till kosackvalet med sin drastiska retorik och färgstarka valaffischer än till något av de senare exemplen.
när miljöpartisten fridolin jämför sin förestående valkamp med kosackvalet gör han det kanske inte för att han faktiskt upplever att dagens politiska konflikter kan jämföras med dem som ägde rum 1928. Men jämförelsen sätter ljuset på Miljöpartiets förslag till skattehöjningar, inte minst bensinskattehöjningen som många kritiker ser som oförenligt med partiets engagemang för glesbygden. Och Fridolin ser bensinskatten som lika oundviklig som Socialdemokraterna en gång såg förmögenhetsutjämningen – den här gången som ett steg att fasa ut fossila bränslen. Med jämförelsen antyder han att kritikerna överdriver och att historien kommer att ge dem fel. Och han placerar dessutom Miljöpartiet i en nyckelposition i valrörelsen.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
På samma sätt är det nog med de flesta jämförelser mellan kosackvalet och dagens politiska klimat: de tjänar ett politiskt syfte som handlar om mer än att bara försöka imponera med historiska kunskaper.
Kosackvalet utmärktes av starka drag av negative campaigning, mot ett förslag som var betydligt mer radikalt än den arvsskatt Sverige så småningom införde.
Om vårt samhälle saknar den typen av djupgående politiska konflikter kanske jämförelsen med kosackvalet ändå tjänar till att skapa illusionen av att det finns konflikter.
Och utan dem förblir det lugnt på stäpperna.