Jag är inte en röst för det mörka och det negativa, utan i grunden för det optimistiska, sade förre statsministern Fredrik Reinfeldt någon vecka före valet i en lång intervju i Dagens Nyheter. Till de moderata valstrategernas förskräckelse väckte han inte bara minnet av sin gärning till liv, utan fyllde energiskt på med försäkringar om hur rätt och riktig hans ljusstarka bild av Sverige var.

”Det mörka” är egentligen inte mörkt enligt Reinfeldt utan en subjektiv uppfattning, allt som oftast manipulerad av grupper med illvilja på agendan. Den ljusnande framtiden är obevekligen vår.

Reinfeldt gav i valrörelsens elfte timme uttryck för en demonstrativ optimism som för bara några år sedan var okomplicerad offentlig pseudoreligion men som idag framstår som ett antikverat utställningsföremål. Idag slår istället pessimismen tyst och bestämt ned bopålarna runt riket.

Det är Sverige. Det går snabbt.

Framtida historiker lär tvista om när den skönstämda strängen brast och oron började stiga. Flyktingkrisen 2015 är förstås svår att förbise, men det är inte bara den händelsen som har bådat det där mörka som Reinfeldt vill besvärja. Det finns flera andra, och de bärs alla upp av ett mönster.

Det svenska utbildningssystemet har i flera decennier varit offer för en sjudande optimism från höger till vänster. Kittet i 1960-talets nya progressiva skola var tanken på barnet som en oskuldsfull natur vars inre vidsynthet, godhet och frigjordhet skulle avtäckas och uppmuntras.

Katedern var det första att vältas över ända för att skapa rymd åt denna outslagna ros vars blomning skulle ske i leklustans tecken. Så småningom adderades tankarna att även könsskillnader, läxor och – till slut – objektiv kunskap – var otidsenliga hämskor på barnens utveckling. Frånsett några Björklundska skrapningar restes från borgerligt håll inget större motstånd mot detta.

Tvärtom. Under Bildtregeringen manifesterades till exempel en oförmodad naivitet. Skolorna skulle ut på marknad men utan att dåliga incitament reglerades och övervakades, med resultatet att dagens betygsinflation fick sin första jordmån. Sedan dess har borgerligheten lika ivrigt som någon annan hävdat att eleverna bör kopplas upp och ”själva söka sin kunskap på nätet”.

Detta brast till slut 2013 när Pisarapporten där svenska skolelever hamnade i botten drabbade Sverige. Till dess hade i stort sett hela det offentliga Sverige samlats kring uppfattningen att inlärning skall ske utan inlärningsmöda. Katedern är en lika genant symbol för en gången tids underkastelsekultur för individualistiska liberaler som den är för en rousseanskt inspirerad vänster.

En form av försvars- och säkerhetspolitisk Pisarapport hade redan hunnit levereras av Ryssland 2008 när man invaderade Georgien. Med det spräckte landet alla illusioner om en värld som successivt globaliserade sig själv till fred och nationell förbrödring. För att det inte skulle råda någon tvekan annekterades Krimhalvön 2014.

Innan dess hade försvarsminister Björn von Sydow hunnit förnedras 1996 då nedläggningen av det svenska försvaret gick in i ett intensivt skede och Mikael Odenberg visat högre integritet 2007 då han avgick från samma post.

De mest poetiska doktriner om fred och säkerhet formulerades för att passa i den nya sköna globala världen – och försvarsmaktens funktion som budgetregulator – som att svensk militär säkerhet garanterades av trupper på andra sidan jorden i regionala konflikthärdar.

Försvaret plockade bort skyttevärnen och pluggade igen sina bunkrar. Gotland sattes helt oförsvarat. Katastrofberedskap och livsmedelsförsörjning blev ickefrågor och Alliansregeringen passade till och med på att avveckla beredskapspolisen. Ryssland skulle inte komma att bli ett hot att tala om under överskådlig framtid och de som påstod något annat var militärnostalgiker och orosstiftare. I skrivande stund mobiliserar Ryssland sin största militära övning sedan kalla kriget inkluderande 300 000 man, 1 000 flygplan och 900 stridsvagnar.

Även denna häpnadsväckande barnatro omfattade praktiskt taget hela det offentliga Sverige från höger till vänster. Människor tänktes allmänt vara så informationsteknologiskt integrerade att det där med våld liksom skulle vara för opraktiskt att ägna sig åt.

Samma anda har kännetecknat synen på kriminalitet. ”Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.” Denna grundsats i brottsbalken har stått ograverad sedan 1989 alldeles oavsett regeringsfärg. Själva principen att undvika fängelse har tillämpats långt längre tillbaka än så.

Det är ingen slump att denna rättsfilosofi vilat över en statsfunktion som i praktiken avvecklats på samma sätt som försvaret. De sommarstängda polisstationerna, dialogpoliserna, straffrabatterna, Dan Eliassons armband, högarna av avskrivna anmälningar och massavhoppen från en redan åderlåten yrkeskår, är bara några belägg för en institutionell kris av ett slag som bottnar i något djupare än ren resursbrist.

I takt med att samhället har blivit våldsammare står det alltmer klart att det svenska rättsväsendet inte är gjort för att handskas med brottslingar i traditionell mening, utan med av omständigheter vilseledda personer som behöver hjälp att se klart.

Den politiska kraftlösheten är bara ett symtom. Straffrätten som idé utgår ytterst från fängelsestraffet, som till sin natur bygger och måste bygga på en i grunden pessimistisk förståelse av människan. Men den ondska som däri måste förutsättas har ingen plats i den optimistiska utgångspunkt som har sanktionerats och därför blir brottsbekämpningen ohjälpligt vingklippt.

Först nu när granater kastas mot polisstationer, ”skjutningar” blivit lokalnytt och förorter hamnat under gangster- och klanvälde, börjar beslutsfattare motvilligt närma sig denna pudelns kärna.

Än mer motvilligt har man (påstått) bommat igen gränserna efter 2015 års flyktingkris och i samordnade former inlett reträtten från idén om den universella människan. Kulturella skillnader visade sig ha betydelse och offentlighetens gräns för vad för slags kritik som får komma till uttryck och vad som är acceptabel människosyn förskjuts än idag med häpnadsväckande hastighet.

Bokslutet kring migrationsdebatten är långt ifrån färdigställt, men tiggerifrågan fångar det mesta. Dessa färdades i offentlighetens medvetande från att vara utblottade migranter till att vara offer för kriminella organisationer till att till slut själva vara organiserade. Alliansregeringens dåvarande samordnare mot hemlöshet, kristdemokraten Michael Anefur menade sig ha skaffat all nödvändig insyn i frågan och fördömde i det längsta alla kritiska tankar: ”Ingenting tyder på att det skulle vara en kriminell verksamhet.” Idag är tiggeriförbud en helt normal uppfattning. Flera andra 180-gradersomställningar är fortfarande i rörelse.

Gemensamt för alla dessa uppräknade skeppsbrott är att navigeringen förstörts av optimismens aldrig nedåtgående sol. Verkligheten själv utgör grundstötningen, inte politiska sammansvärjningar eller kombinationer av sällsynt olyckliga omständigheter.

Ett svenskt tabu avtecknar sig över de olycksdrabbade. I Sverige måste man vara optimist. Man får inte vara pessimist. Om vädret möjligtvis. Och, förstås, apropå klimatet. Svensken synes kollektivt ha beslutat att samla ihop all sin kristna synd- och skuldmassa och begagnat klimathotet som sekulär energiavledare och kvar i atmosfären lämnat endast ren optimism att fylla lungorna.

Dålig stämning drabbar ovillkorligen varje situation i en intervju eller ett panelsamtal åtminstone som en ilning om vederbörande inte vill betyga sin optimism om samhällets fundamenta. Kanske finns däri en djupare anledning till det obehag som Sverigedemokraterna väcker hos de tongivande skikten – att de fört in pessimismen i salongen. Om partiet burit det i konstruktiv anda eller inte har inte spelat roll. Pessimism betraktas som något närmast orent.

Men när har egentligen pessimismen lett till samhälleliga dikeskörningar? Politisk varsamhet är bara av godo. Ekonomisk likaså så länge det inte leder till stagnation. Vetenskapen drivs varken av det ena eller det andra.

Vi skulle aldrig acceptera att sparekonomerna underkastade sig någon speciell samhällsanda i sina kolumner. Vi skulle bli rasande om de färgade sina prognoser av upparbetad framtidstro. Är det våra pengar det är fråga om kräver vi iskall realism om det så är Ginnungagap som öppnas.

Sanningen är ju att en nykter pessimism som inte drar mot bitterhet inte bara är en fullt legitim utan också klok hållning, inte minst av den svenska utvecklingen att döma. Pessimism är trots allt realism. Människan är inte naket god och förnuftig och verkligheten är en ganska rå plats.

En intressant parallell bild märks i reaktionerna på den Sverigeaktuelle kanadensiske professorn i klinisk psykologi Jordan B Petersons globala framgångar. Petersson har författat något så ovanligt som en självhjälpsbok som faktiskt verkar fungera. 12 livsregler – ett motgift mot kaos säljer som smör i solsken över hela världen och Peterson själv turnerar som en rockstjärna. Men hos västvärldens politiska och mediala elit är han ett rött skynke. Vrångbilder och felaktiga beskyllningar strilar som ett oupphörligt regn över den allvarsamme och till för bara något år sedan okände mannen.

Peterson vänder på det gängse självhjälpsperspektivet. Han manar läsaren att vända bort blicken från drömda mål i fjärran och istället fatta mod att se in i det egna mörkret. För vi är mörka, och vårt liv är i förstone ett lidande. Om vi verkligen vågar se oss själva för vad vi är så upptäcker vi att kanske så mycket som 95 procent av våra jag är rent självbedrägeri.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vi bör erkänna att människan är hierarkisk och att vi har ett intresse av att sträva uppåt. Men man skall vara glad om man har kraft att ta sig upp ifrån livets botten av kaos. Det är det viktiga, inte nödvändigtvis att ta sig till något slags topp.

Det är i det sammanhanget Petersons berömda maning till unga att städa sitt rum skall ses. Utgångspunkten är enkel: Vem är du att springa ut i världen och rikta anklagande fingrar mot förhållanden du ogillar om du själv inte ens har förmåga att städa? Och den som disciplinerar sig att hålla rent och snyggt tenderar att utsträcka denna punkt av ordning till andra domäner av livet.

Petersons förkunnelse är genuint pessimistisk men också, eller just därför, konstruktiv. Han förklarar att man inte skall låta sig bländas av någon sol utan kämpa sig fram genom det faktiskt existerande mörkret. Han pekar också på de livlinor människan alltid har använt sig av: de stora myterna och berättelserna som har och alltid kommer att ge oss mening och styrka i en annars tröstlös värld.

Att han blir misstänkliggjord handlar inte bara om att han har attackerat nymarxism och postmodernism utan sannolikt också om att han utmanar det optimismens tabu som präglar västvärlden i stort. Den Människa som Peterson ser är inte den gränslösa och av progressiva krafter modellerbara figur som moderna optimister baserar sin verklighetssyn på utan en tragisk konstant.

I Petersons tankar förebådas dessutom något mer. De arkaiska myterna, religiösa eller inte, är enbart individuella i en ytlig bemärkelse. I realiteten transcenderar de alltid det individuella och formar lika mycket tröst och vägledning för samhällen som för enskilda personer. Det är därför de existerar, skulle flera säga.

En del av hans kritiker, och progressiva i allmänhet, verkar uppriktigt rädda för att en de klassiska myternas återkomst skulle ta sig repressiva och inhumana uttryck. Men är det något Petersons framgång vittnar om så är det att de tidlösa berättelserna och symbolvärldarna är en genuin källa till hopp och ordning i en kaotisk och skrämmande värld där en bedräglig optimism inte längre lyser upp. Peterson visar att det går att leda ångest i en konstruktiv och uppbygglig riktning.

Så kanske finns det anledning till viss opt…

Äh, strunt i det förresten.

Fredrik Haage är politisk chefredaktör i Smålandsposten.