Inför höstens val är det svenska politiska landskapet oklarare än på mycket länge. Av åtta riksdagspartier riskerar två att åka ut och två har möjlighet att få en vågmästarroll.

I ett sådant läge är det långt ifrån givet att den regeringskonstellation som varit tänkbar före valet är genomförbar efter det – och många ställer sig nu en fråga som varit omöjlig i hela vår moderna politiska historia: Kan Socialdemokraterna bilda regering med Moderaterna?

Scenariot är redan vardagsmat vid de politiskt intresserade middagsborden, och det tecknar en valutgång som varken ger Socialdemokraterna eller de borgerliga möjlighet att bilda en majoritetsregering – och där läget är så låst att inga andra kombinationer blir möjliga.

Om middagsgästerna lägger ut alla korten i det politiska läggspelet ser de en bild där inga borgerliga småpartier kan tänka sig att samarbeta med något vänsterblock för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister i minoritet – eller för den delen själva vara med i en S-ledd majoritetsregering. Miljöpartiet kan på samma sätt svårligen stödja en borgerlig allians, och ingen av sidorna vill veta av Sverigedemokraterna.

En lösning undviker alla fallgropar och ger två partier egen majoritet. Det är två partier som ofta sägs stå nära varandra politiskt och som till stora delar har en likartad politik vad gäller till exempel skatter, skola och arbetsrätt. I många andra europeiska länder skulle de kanske till och med historiskt ha haft erfarenhet av regeringssamverkan. Men inte i Sverige. Här ses en koalition med just socialdemokrater och moderater som politiskt otänkbar.

Det är i och för sig inte så att de två partierna aldrig någonsin har samarbetat. Många av Sveriges stora politiska förändringar har partierna varit eniga om, som pensionsuppgörelsen och EU-medlemskapet. Socialdemokrater och moderater har också samarbetat i kristider, i samlingsregeringen under andra världskriget och i krisuppgörelsen i början på 1990-talet.

Men ett organiserat regeringssamarbete utanför kristid är något annat. Något som uppenbarligen är fullt möjligt i Finland, Tyskland, Österrike, just nu till och med i Italien. Vad hindrar att det händer också i Sverige? Svaret på den frågan brukar röra vid politiska kulturer och vid rädslan för att demokratin urholkas om det inte finns en stark samlad opposition.

Men det handlar också om politisk tradition – och den svenska traditionen skiljer sig från den i många andra länder. I till exempel Holland, Island, Finland och Österrike finns en föreställning om att det enda rimliga och demokratiska utfallet av ett val är att det blir en majoritetsregering. Därför måste partierna bilda koalitioner och inte sällan över det som vi i Sverige ser som skarpa blockgränser. Finland styrs därför just nu av moderater, socialdemokrater, miljöpartister, vänsterpartister och några partier till. Österrike har en stabil koalition av socialdemokrater och konservativa.

På det här området skiljer de skandinaviska länderna ut sig, för i såväl Norge som Danmark och Sverige är minoritetsrege–ringar snarare regel än undantag. Och det finns ett skäl till att det blivit så, enligt Torbjörn Bergman, som är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet.

”Det visar sig i all forskning att antalet partier och hur stora partierna är har stor betydelse för utfallet vid regeringsbildningar. Finns det ett parti som är större än alla andra tenderar det att bli minoritetsregeringar.”

Torbjörn Bergman menar att det här hänger ihop med den historiskt sett starka socialdemokratin och att de skandinaviska länderna haft en tradition av polarisering i partipolitiken, ett höger-vänstertänk som dominerar inte minst i Sverige. Men han jämför också med Storbritannien, där traditionen med ett starkt Labourparti lett till en liknande polarisering.

Så den skandinaviska modellens starka socialdemokrati har lett till en sådan polarisering att samarbete över blockgränserna blivit närmast otänkbart här? Eller är det tvärtom så att det var polariseringen i samhället som skapade den starka socialdemokratin?

”Ja”, säger Torbjörn Bergman, ”Det kan ju vara både orsak och konsekvens, i meningen att bägge bidragit till att skapa ett historiskt mönster som skiljer sig lite från övriga Europa.”

Intressant är att den här polariseringen blir svagare när man kommer längre söderut. Torbjörn Bergman tycker att Sverige har likheter med Tyskland i det politiska blocktänkandet men menar att i många andra länder finns andra konflikter som påverkar politiken – och skiljelinjen kanske inte ens ligger mellan höger och vänster.

”I Belgien har du till exempel språkfrågan som delar partierna. Och i Central- och Östeuropa byter politiker oftare mellan höger och vänster, partiformationerna är lösare.”

Sedan finns det också annat som särskiljer de politiska landskapen i Europa. Inte minst historien: andra världskriget och det efterföljande kalla kriget har i hög grad präglat de olika partikulturerna. I Italien var länge alla regeringskoalitioner möjliga så länge de höll kommunistpartiet borta från makten. I Tyskland har socialdemokraterna aldrig velat samarbeta med det gamla östtyska kommunistpartiet – och när liberalerna åkt ur parlamentet blir ett samarbete med kristdemokratiska CDU det enda återstående alternativet.

Magnus Hagevi, som är statsvetare vid Linnéuniversitetet med inriktning på politiskt beteende, tror att en liknande mekanism kan driva svenska socialdemokrater i armarna på Moderaterna.

”Om ingen vill samarbeta med Sverigedemokraterna och inget block får egen majoritet kanske det här läggspelet till sist blir just att Socialdemokraterna samarbetar med Moderaterna.”

Magnus Hagevi delar bilden att Sverige skiljer ut sig med sin starka polarisering höger-vänster. Men det som händer just nu i Europa är att blockpolitiken blir starkare överallt på bekostnad av identifikationen med enskilda partier. Magnus Hagevis forskning visar att svenska väljare tydligare än väljare i andra länder placerar in sig på en höger-vänsterskala. Här finns också historiska skäl kopplade till ett långt socialdemokratiskt maktinnehav.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

”Tanken på att man måste ha en borgerlig regering skapade en stark borgerlig identitet. Vilket parti man röstar på i det blocket är sekundärt. Och undersökningar visar att många fler uppfattar sig som anhängare av Alliansen än som anhängare av ett borgerligt parti”, säger han.

Det här är starka identiteter, och det finns nästan en lika stark identifikation med det vänstra blocket. Vilket kan tyckas paradoxalt i en tid när partierna närmar sig varandra och alla slåss om medelklassens röster.

Torbjörn Bergman tror ändå inte att höger-vänsteruppdelningen är på väg att försvinna.

”Partierna, partiföreträdarna och väljarna, de flesta älskar den. Den gör politiken lättare”, säger han.

Och kanske det är här någonstans den viktigaste förklaringen finns till att Sverige fortsätter vara ett land där både partier och väljare tydligt väljer politisk sida: det skapar en konflikt som gör politiken enkel och tydlig och som motiverar folk att gå och rösta. Rädslan för det onda andra är lika stark som förtjusningen i det goda egna.

För middagsgästerna som diskuterar valscenariot stannar väl diskussionen just där, i förvissningen om att politiken har allt att vinna på en fortsatt tydlig uppdelning. Och eftersom det är ett politiskt läggspel vi pratar om kanske man också håller fast vid att konflikten, till skillnad från samförståndet, gör det hela mycket roligare att följa.