mitt i de stökigaste och turisttätaste delarna av London, ett stenkast från West End och Covent Garden, finns en ganska gömd, fyrkantig park, omgiven av vackra hus från 1700- och 1800-talen: Lincoln’s Inn Fields. Det är en mycket exklusiv och lugn plats, som den typen av parallell verklighet som finns i flera engelska romaner, från Den hemliga trädgården via Narnia till Harry Potter-böckerna.

En blåsig eftermiddag står jag, tillsammans med några hundra andra, i kö där för att få uppleva ett av Londons mera exklusiva återkommande evenemang. Inte exklusivt för att det är dyrt eller svårtillgängligt, nej inträdet är fritt, som det varit ända sedan det öppnades 1837. Men det går inte att förboka och det finns ingen chans att fuska i köandet. Den första tisdagskvällen i varje månad visas nämligen sir John Soanes hus i skenet av levande ljus för max 200 besökare.

Att besöka John Soanes hus är det närmaste man kan komma att stiga in i en annan persons medvetande, har någon sagt. Och det är verkligen en mycket ovanlig plats detta. Det är som ett minnespalats, en intellektuell och konstnärlig självbiografi iscensatt i ett antal mycket små rum, där tusentals konstverk, mest antika skulptur- och arkitekturfragment, är organiserade runt några ljusschakt, så tätt att det tar ett tag att urskilja de enskilda marmorbitarna ur massan.

detta är mitt andra besök i Soanes hus, och det är visst fascinerande i vanlig belysning och dagsljus också, men stämningen som stearinljusen ger är väl värd väntan. Miljön, som även i vanliga fall är suggestiv, får en extra djupdimension av de fladdrande lågornas rika skuggspel. I flera av bostadsrummen har han arbetat med mängder av konvexa speglar i olika storlekar, som har till uppgift att sprida ljuset så väl som möjligt. Men förutom att sprida ljus bidrar de framförallt till att framhäva det excentriska i miljön. Särskilt The Breakfast Room är anslående med mer än hundra av dessa små speglar, som sitter infällda runt den öppna spisen och i valvbågarna och glittrar i stearinljusens sken. Nu verkar de mest som ett utslag av excentricitet. Men jag tror att de på Soanes tid snarare ansågs vara väldigt moderna och ändamålsenliga.

Stearinljusen ger rummen en drömsk overklighetsprägel som faktiskt förstärks av alla de andra 199 gästernas smygande. Tanken att genomföra visningar i skenet av levande ljus är inspirerad av en fest John Soane själv ordnade i mars 1825, då han hade lyckats ropa in en egyptisk sarkofag och höll en tredagars ”ljusfest” för att fira sitt köp. Bland de 890 gästerna den gången befann sig både poeten Coleridge och målaren Turner, bägge på något sätt förbundna med Soanes estetiska anda.

john soane föddes i Goring-on-Thames den 10 september 1753. Han var en selfmade man, under en av historiens mest dynamiska och socialt rörliga tider, den tidiga brittiska industrialismen. Hans far var murare, liksom hans äldre bror, och själv började han redan i barndomen att jobba på byggen. Men han visade sig vara särskilt begåvad, och vid 15 års ålder fick han chansen att börja träna till arkitekt.

Han fick stöd nog för att kunna utbilda sig. År 1778 fick han ett treårigt stipendium så att han skulle kunna göra en grand tour, åka till Rom och se den klassiska arkitekturens mästerverk med egna ögon. Förutom att han fick livslångt verkande impulser av den italienska arkitekturen, var det under sin grand tour han knöt kontakter med flera av de unga rika adelsmän som vid hemkomsten skulle komma att bli hans första beställare. Genom dem fick han det ena uppdraget efter det andra, som så småningom ledde fram till stora offentliga projekt, och en förmögenhet som gav honom möjligheten att skaffa sig husen vid Lincoln’s Inn Fields och skapa sin stora samling. Även som uppburen arkitekt, adlad 1831, bevarade han dock en livslång respekt för byggnadskonstens hantverkare, och besökte gärna arbetsplatserna för att diskutera igenom praktiska problem i konstruktionerna med dem som jobbade där.

Mest känd är han för sin stora ombyggnad av Bank of England, som han arbetade på i omgångar mellan 1790 och 1827. Det var ett av den brittiska neoklassicismens mest storslagna projekt, som emellertid tyvärr revs nästan helt under en ombyggnad i början av 1900-talet. Arkitekturhistorien Nikolaus Pevsner kallade rivningen för den största arkitektoniska tragedin i 1900-talets London. Fast han idag anses som en av Englands främsta arkitekter finns faktiskt sorgligt få av John Soanes byggnader bevarade.

ett återkommande motiv i Soanes arkitektur är hans flacka kupoler, som ofta också används som ljusinsläpp, vilket under soliga dagar skapar ett underbart ljusflöde genom rummen. Det finns också spår av dessa kupoler i den engelska vardagen. De klassiska röda telefonhytterna ritades av sir Giles Gilbert Scott till en tävling om nya hytter som hölls 1924. Sir Giles var vid den tiden intendent för Soanes museum, och han lät sig inspireras av det mausoleum denne ritade åt sig själv. Likheten är slående, både proportionerna och kurvningen av den flacka kupolen. Det är väldigt elegant, en diskret klassicism. När man blivit klar över likheterna går det inte att se de engelska telefonkioskerna utan att tänka på Soanes gravmonument.

Soane hade redan tidigt planer på att visa upp sina samlingar för unga arkitekturstudenter, som han tänkte skulle bli inskolade i hans klassicistiska arkitekturideal. Kanske förstärktes hans önskan om att kunna inspirera yngre arkitekter, för att på det sättet få ett slags andliga söner, av det faktum att ingen av hans egna två söner hade någon lust att bli arkitekt. De hade en mycket dålig relation till sin far, och han gjorde båda arvlösa. Alla hans samlingar gjordes om till stiftelser genom ett beslut i parlamentet redan 1833; de öppnades för allmänheten efter hans död 1837.

Under återstoden av 1800-talet såg de tongivande arkitekterna ner på Soanes verk. Han ansågs bisarr, eklektisk i ordets sämsta bemärkelse. Hans samlingar tyckte man var tämligen värdelösa eftersom de inte tar någon hänsyn till kvalitet, gipskopior och original blandas huller om buller, och de är dessutom så osystematiskt hopträngda att det knappt går att urskilja enskildheterna. Numera, inte minst efter att postmodernismen i arkitekturen lärt oss att uppskatta leken med klassicistiska element och den hänsynslösa blandningen av högt och lågt, betraktas han som en föregångare. Hans museum är något av en kultplats för stilhistoriska finsmakare.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

ironiskt nog var Soane själv tidigt ute med att driva med nygotikens vurm för medeltiden, som skulle komma att prägla så mycket av 1800-talets arkitektur. Längst ner i källarvåningen på sitt hus skapade han ett litet rum kallat The Monk’s Parlour, där han samlade ihop medeltida byggnadsfragment, bitar av gotiska valvbågar och groteska stenfigurer.

Förutom alla de fascinerande marmorfragmenten och välkomponerade små sällskapsrummen finns också ett tavelrum, som inte liknar något annat. Liksom det övriga huset är även detta mycket trångt. Tavlorna hänger delvis framför varandra i lager på lager, fastsatta på skärmar som går att fälla ut. Det är trängre mellan verken än på de gamla salongshängningarna som man kan se på målningar från 1800-talet. De främsta av de verk han samlat på sig är tre Canaletto och hela Hogarths svit Rake’s Progress, Rucklarens väg.

Ingen som åker till London och som hyser det minsta intresse för konst, arkitektur eller design bör missa John Soanes hus. Själv längtar jag redan tillbaka, och jag kan mycket väl tänka mig att lägga också nästa resa så att jag kan gå på visningen i stearinljus, som hålls den första tisdagen i varje månad.