När föreliggande nummer utkommer är det exakt tio år sedan 11 september-attentaten. Sommarens tragiska händelser kastar i viss mån ljus över den långsiktiga skada som terrordåden har åsamkat västvärlden, samtidigt som det visar på styrkan i det öppna demokratiska samhället.

Tio år efter attacken mot New York kan vi konstatera att bin Ladin lyckades med ett av sina mål – att få ner USA på knä. George W Bushs krig mot terrorn blev betydligt mer utdraget och kostsamt än vad som förutspåddes. Enligt en forskningsrapport från Brown University i slutet av juni i år var de ekonomiska kostnaderna för de två krigen i Irak och Afghanistan uppe i astronomiska 25 biljoner kronor. Enligt samma studie har man bara i ränta på de lån som har fi nansierat krigen betalat motsvarande en biljon kronor. Även om USA:s finanskris naturligtvis har betydligt mer komplexa, strukturella orsaker än krigen, kan man ändå konstatera att krigskostnaderna motsvarar den summa som Standard & Poor’s nyligen menade att det amerikanska budgetunderskottet måste minska med under de närmaste tio åren.

En hel del vänsterintellektuella jublar naturligtvis när det amerikanska imperiet vacklar, men frågan är vad den amerikanska kapitalismens kritiker hoppas att USA ska ersättas av som stormakt. Hur föreställer man sig egentligen livet i en värld med exempelvis Kina i USA:s nuvarande position?

Utan att överdriva risken för att den amerikanska finanskrisen fördjupas, eller för att det öppna, demokratiska samhällsidealet ska ersättas av mer eff ektiva kapitalistiska system, vilka inte är beroende av kortsiktiga opinioner och populistiska utspel, fäster ändå kriget mot terrorn uppmärksamheten på terrorismens långsamma verkan och diaboliska förmåga att gröpa ur den samhällskropp som den angriper.

Usama bin Ladin hade som terrorism-teoretiker i just det aveendet lärt från den tyska Röda arméfraktionens framgångar och misslyckanden. Där förutspådde man ju att Västtysklands kamp mot det öppna samhällets fiender i RAF inte skulle kunna ske med mindre än att en polisstat växte fram som i sin tur skulle göra det öppna samhället repressivt och totalitärt. Och att detta skulle öka den revolutionära beredskapen hos ”folket”. Den gången höll man från samhällets sida emot och fortfarande idag så drabbas den som i Sverige sätter upp idolbilder av Jan Carl Raspe på kylskåpsdörren inte av några repressalier. Tvärtom. Vilket visade på det öppna samhällets styrka och förmåga till självläkning. I fallet med de västtyska terroristerna agerade man från statens sida på många sätt föredömligt. Man slog hårt mot den väpnade kärnan, lamslog huvudförbandet, men såg mellan fi ngrarna med de ideologiska stödtrupperna av sympatiserande rödvinsrevolutionärer.

Men även den norske terroristen Anders Behring Breivik tycks ha lärt av RAF och al-Qaida. I analogi med 11 september-attentaten var hans dåd riktat mot själva hjärtat i den norska staten: det socialdemokratiska partiet, vilket i länder som Norge och Sverige har haft samma formaterande roll i samhällsutvecklingen som den globaliserade kapitalismen har haft för New York och USA. Målet var uppenbarligen att skärpa motsättningarna i samhället till den grad att inbördeskrig utbryter mellan huvudsakligen två grupper som i mångt och mycket är varandras spegelbilder: extremistiska muslimer som förespråkar en från frihetligt liberalt tänkande oanfrätt islamism och extremistiska nationalister som förespråkar en från frihetligt liberalt tänkande oanfrätt nationalism. Enligt Breivik bör dessa grupper leva utan kontakt med varandra.

Liksom Usama bin Ladin och RAF är uppenbarligen Breivik tillräckligt diaboliskt listig för att räkna med att hans terrorattentat ska kunna resultera i krav på censur och åsiktskontroll, vilket fyller hans syften i så måtto att dylika åtgärder både minskar öppenheten och därmed attraktionskraften i det samhälle han hatar, samt skärper de motsättningar och klanbildningar som han hoppas ska underblåsa det hägrande revolutionära kriget.

Man bör naturligtvis inte överdriva den lockelse som grupper som reaktionära nationalister och reaktionära islamister har på den rotlösa västerländska människan. Men jag tror inte heller att den ska underskattas. I en liberal värld där självförverkligande är det allt överskuggande livsmålet och värdenihilismen dess ideologiska överbyggnad, finns det anledning att fundera över hur man inom ramen för det öppna samhället kan erbjuda alternativ till den moderna tillvarons nufixering, sterila konsumism och tomma normlöshet.

Kanske kan socialdemokratin just i en tid av skärpta motsättningar, tilltagande tribalism och växande extremism, återigen spela den enande roll som partiet hade i början av 1900-talet. Detta genom att erbjuda demokratiska och samhällsenande alternativ för de människor som genom att marginaliseras riskerar att sugas upp av extremiströrelser och populistiska missnöjespartier. Detta – bland mycket annat – diskuteras i den nya current affairs-avdelning, Dossier, som introduceras i detta nummer av Axess, där vi också bland annat fördjupar oss i just terrorismens väsen