Läskburkar. Engångsgrillar. Omslagspapper. Plast. Flaskor. Fimpar. Plastpåsar. Pizzakartonger. Allt lämnat precis där det har använts, på marken. Det är Sveriges parker vi talar om. Och det blev ett debattämne sommaren 2011 – den tilltagande nedskräpningen i det offentliga rummet. Eller rättare sagt: någon riktig debatt blev det aldrig. Det skrevs artiklar på nyhetsplats i stora mängder, liksom insändare. Och det gick inte att ta miste på att nedskräpningen var något som verkligen upplevdes som en stor källa till irritation av många medborgare. Men någon debatt blev det knappast på tidningarnas opinionsbildande sidor. Kanske uppfattades sopor inte som ett värdigt ämne, eller kanske tänkte man att det inte fanns några principiella konflikter i det att diskutera. Det är synd. Vi kommer alldeles strax att se att sopor är så mycket mer än bara sopor. Frågan om soporna leder rakt till politikens hjärta.

Om den offentliga debatten i regel har lämnat nedskräpning i offentliga miljöer åt dess öde, så gäller det i ännu högre grad den akademiska politiska filosofin, som oftast ägnar sig åt högtflygande saker, som utredningar av grundläggande begrepp eller frågor om global rättvisa. Men det finns, som vi kommer att se, goda skäl för politiken att bry sig mycket mer om sådant som berör människor och deras dagliga liv, men som kanske sällan blir föremål för principiell diskussion. Vardagsinstitutioner, alltså, och alldeles vanlig vardagsmoral. Som just sopor.

Det finns en liten men extremt intressant litteratur som genom psykologiska experiment har undersökt nedskräpningens följder för samhällsliv och moral – en litteratur som borde vara obligatorisk läsning för lagstiftare, myndighetspersoner och företrädare för ordningsmakten. De nederländska forskarna Kees Keizer, Siegwart Lindenberg och Linda Steg visade i en artikel i tidskriften Science i december 2008 att nedskräpning, oordning och normbrott får följder på andra områden. I ett experiment satte de fast ett flygblad med reklam på parkerade cyklar vid en vägg. I det första steget var väggen ren, i det andra hade forskarna klottrat ned den. Syftet var att se om de personer som kom och hämtade sina cyklar kastade reklambladet på marken eller tog med sig det för att kasta det i en papperskorg. Skillnaden var anmärkningsvärd. 33 procent av de iakttagna cyklisterna (som förstås inte visste att de iakttogs) kastade lappen på marken när väggen var ren – men när väggen var nedklottrad var andelen så hög som 69 procent. Ett synligt normbrott i omgivningen gjorde alltså personerna i studien mer benägna att själva bryta mot en annan norm.

I ett annat experiment lät man ett fönsterkuvert hänga ut ur en brevlåda så att det tydligt syntes att det fanns en femeurosedel i kuvertet. Först var omgivningen runt brevlådan välordnad, men sedan ändrade man miljön genom att först skräpa ned på marken runt omkring lådan, och därefter i det sista delexperimentet ta upp skräpet men i stället förse brevlådan med graffiti. Även här var resultatet tydligt – och fascinerande. 13 procent av de ofrivilliga deltagarna i experimentet stal kuvertet med pengarna i det tillstånd som präglades av ordning, medan de andra lämnade det som det var eller sköt ned det i brevlådan. I de oordnade och skräpiga tillstånden var det omkring dubbelt så hög andel, 27 respektive 25 procent, som stal kuvertet för att ta pengarna. Så nedskräpning leder inte bara till mer nedskräpning; det leder till brott även mot andra normer, och då till och med mot en så stark norm som förbudet mot att stjäla.

I en liknande undersökning, publicerad i Science i april i år, har Lindenberg tillsammans med Diederik Stapel undersökt hur nedskräpade miljöer påverkar tänkande i stereotyper, altruism och tillit till andra människor och grupper. På en gata delade de ut enkäter till förbipasserande och gav dem som fyllde i enkäten fem euro, vilka dessa hade möjlighet att ge helt eller delvis till en fond för välgörande ändamål. Det intressanta var här att forskarna manipulerade omgivningen genom olika tecken på normöverträdelser och oordning – de plockade bland annat bort några plattor i trottoaren och lade dem i oordning och parkerade en bil med däcken uppe på samma trottoar. Och återigen ser vi en betydande skillnad mellan de ordnade och de oordnade tillstånden; när ordning rådde gav försökspersonerna i genomsnitt bort 2,35 euro till välgörande ändamål, vid oordning var medeltalet i stället 1,70 euro. Även altruism i allmänhet påverkas alltså negativt av synliga normbrott och oordning.

I samma artikel redogör Lindenberg och Stapel för ytterligare ett experiment på en tågstation som på grund av en strejk inte hade städats under en längre tid. Experimentet upprepades när strejken var över och stationen inte längre nedskräpad och oordnad. De bad ett antal vita personer att sätta sig ned på en bänk och fylla i en enkät. På bänken satt alltid redan en svart eller vit person som forskarna hade placerat där. Resultatet var återigen anmärkningsvärt. När ordning präglade den fysiska miljön framträdde inga stora skillnader i det avstånd som försökspersonen valde att lägga mellan sig och den person som redan satt på bänken – det hade nästan ingen betydelse överhuvudtaget om personen var svart eller vit. I det oordnade, nedskräpade tillståndet däremot var skillnaden dramatisk. Personerna i experimentet satte sig i genomsnitt en stol längre bort från den svarta personen när den fysiska miljön var nedskräpad och oordnad. Så oordning betyder inte bara att medborgare blir mindre altruistiska – de visar också i lägre grad tillit till varandra.

Och nu, om inte tidigare, så bör det ha blivit tydligt att nedskräpning inte bara är en angelägenhet för de gnälliga och surmagade, för insändarskribenterna och dem som inte tänks ha något bättre för sig än att klaga på den moderna världen. De nederländska forskarna uttrycker det inte just så, men det som de har gjort är i själva verket att visa hur förstörelse av offentliga miljöer, alltså nedskräpning, hänger samman med några av politikens grundbegrepp.

”Tillit”, heter det i en anonym traktat från det grekiska 400-talet som har förts vidare i nyplatonikern Jamblichos verk, ”är det första stora som uppstår ur en god ordning (eller ’lag och ordning’, eunomias) och till nytta för alla människor”. Vår samtids statsvetenskapliga forskning avviker inte från den värderingen av tillit mellan medborgare; frågan om förutsättningarna för sådan tillit har blivit ett rikt forskningsfält. Och det avstånd man väljer att lägga mellan sig själv och en annan person är förstås ett påtagligt tecken på hur mycket man väljer att lita på andra människor.

På samma sätt blir graden av välvilja i förhållande till andra människor tydlig i hur mycket pengar man är beredd att ge bort. Nu kan det förstås invändas att det i alla händelser är irrationellt att ge bort pengar till en välgörenhetsorganisation som man inte känner till, eftersom man inte kan lita på att pengarna verkligen kommer att nå de behövande. Det är lätt att ge exempel på organisationer som har berikat sig själva eller sina egna – den minnesgode minns debatten om Röda korset och den anmärkningsvärt generösa lön som organisationens ordförande Bengt Westerberg till slut tvingades att avstå från. Men det avgörande är här att det i experimentets delar var samma fiktiva välgörenhetsorganisation som försökspersonerna fick ta ställning till, och inget egentligt skäl att misstänka den mer när miljön var oordnad. Frivillig välgörenhet är helt grundläggande för alla samhällen, och det ovan nämnda experimentet gjorde klart att samhällsmedlemmars altruism faktiskt påverkas av den fysiska miljö de befinner sig i.

Slutligen påverkas också laglydnaden i stort och viljan att respektera skrivna eller oskrivna regler av ordningen i omgivningen. Benägenheten att bryta mot normer ökar avsevärt när oordning råder, och det gäller såväl förbudet mot att skräpa ned som det betydligt mer omfattande tabut mot stöld. Så laglydnad och respekt för andra bryts ned av synliga normöverträdelser.

Tillit, altruism, laglydnad, omtanke om andra: här ser vi alltså mycket av det som är grundläggande för politiken och moralen. Och det har visat sig att allt detta går att relatera till sopor. Tanken att en oordnad omgivning leder till mer normöverträdelser och oordning är förstås äldre än de här experimenten. På 1980-talet fick den ett uppsving i teorin om de sönderslagna fönstren. James Q Wilson och andra formulerade tanken att tecken på förstörelse av privat och offentlig egendom omedelbart bör avlägsnas eftersom varje sådant tecken gör det mer sannolikt att fler personer kommer att bryta mot sådana normer. I alla händelser ger de experiment som vi just har hört om oss skäl att tänka mer och nytt om ordningen i det offentliga rummet. Oordning smittar.

Frågan om nedskräpningen handlar därför om förutsättningarna för ett frihetligt och välordnat samhälle. När den nya svenska lagen mot nedskräpning trädde i kraft vid halvårsskiftet 2011 hoppades många att problemen med sopor i offentliga miljöer skulle minska.

Det har emellertid inte skett. Kommunerna har rapporterat att mängden sopor i parker och på andra ställen inte har minskat trots att den nya lagen ger polisen rätt att utfärda böter till personer som bryter mot den. Och återigen finns det skäl att påminna om det starka folkliga missnöje som kom till uttryck när det stod klart att lagen nästan inte hade haft någon verkan alls.

Med tanke på hur viktig ordningen i den fysiska miljön nu har visat sig vara finns det förstås skäl att tänka en gång till om detta – och, kanske, att tänka lite annorlunda än många av oss brukar i principiella politiska sammanhang. Vi måste sätta vår politiska fantasi i rörelse för att göra en bild av hur samhället kan utvecklas i riktning mot mindre nedskräpning, och därför mot mer tillit mellan människor, mot laglydnad och respekt. Ett resignerat och destruktivt svar skulle vara att staten och kommunerna helt enkelt måste satsa mer – och mer, och mer, och alltid mer – resurser på att ta hand om det avfall som folk väljer att kasta på offentlig plats. Det vore ett dåligt och ekonomiskt ansvarslöst svar redan från början, och i ljuset av forskningsresultaten om ordnade fysiska miljöers betydelse för samhället vore det befängt. Men ett annat svar skulle gå ut på att man letar sig fram till en trovärdig och fruktbar psykologisk teori om detta slags handlingar, en teori som kan ge oss föraningar om en annan och bättre ordning. Här är Aristoteles vår man.

Aristoteles undersöker det som för eftervärlden ofta har översatts som ”dygd” – på grekiska aretê, vilket också kan återges med ”förträfflighet”. Det rör sig om benägenheten att handla rätt i vissa situationer, och Aristoteles ser helt riktigt att det handlar om att utveckla rätt vanor. Att kasta sin pappmugg på gatan istället för att ta med den till en papperskorg är förstås ett val. Men det är inte ett val som är oberoende av hur man har valt att göra det gången före, och gången före det, och alla andra gånger. Den som varje gång behärskar sin impuls att lämna sitt skräp på gatan eller parkgräsmattan kommer till slut med stor sannolikhet att slippa känna den impulsen överhuvudtaget. Den som däremot – kanske påverkad av en oordnad och nedskräpad fysisk miljö, i vilken ytterligare en engångsgrill eller cigarettfimp eller läskburk nästan inte märks – kastar sitt skräp där han står, gör det troligen ofta eller regelbundet. Så den handling som motsvarar normen är inbunden i en vana, ett ofta upprepat handlingsmönster. ”Dygderna tillägnar vi oss genom att först ha utövat dem”, skriver Aristoteles i Den nikomachiska etiken. Det betyder att det rätta handlandet uppstår genom att man utför det på det rätta sättet många gånger. Dygden blir vana – och den rätta handlingen blir en andra natur: den kommer motståndslöst, naturligt, och utan att vi i nämnvärd utsträckning behöver kämpa mot någon frestelse att göra fel.

Ser vi alltså att ett visst handlingsmönster hos ett antal samhällsmedlemmar är destruktivt och att det får mycket långtgående följder, och ser vi vidare att möjligheten att bryta detta mönster ligger i att samhällsmedlemmarna tillägnar sig en annan och bättre vana, måste vi därför också fråga oss hur vi kan förmå dem som bryter mot normen att tänka annorlunda, att göra dygden till sin, det vill säga att göra normen mot nedskräpning till en naturlig del i det egna tänkandet. Det som står på spel är inte bara en för staten kostsam företeelse som nedskräpning. Vi kan nu på goda grunder anta att tolerans mot att mindre grupper skräpar ned kommer att leda till att allt fler personer i allt större cirklar anser att det är meningslöst att själva avstå från att slänga avfall på offentlig plats. Vi vet dessutom att synliga överträdelser mot uttryckliga förbud leder till brist på respekt för de institutioner som utfärdar normer som de sedan inte förmår eller vågar upprätthålla.

Den destruktiva potentialen i toleransen för nedskräpning i samhällens fysiska miljöer är alltså oerhörd. Men omvänt, och optimistiskt uttryckt, är politiska åtgärder som syftar till att framtvinga ordning i dessa miljöer löftesrika, eftersom vi kan förmoda att de inte bara kommer att leda till minskad nedskräpning, utan också till mer tillit, laglydnad och respekt.

Ett förbud som inte upprätthålls leder till förakt, men om stat och kommuner istället genomför och förverkligar den nya lagen, kan det innebära en mentalitetsförändring på flera områden. Man kan förstås önska att en sådan norm som den mot nedskräpning skulle kunna vara verksam även utan att polisen behövde patrullera parker och bötfälla personer som skräpar ned. Men för att en norm skall vara tvingande måste det i så fall finnas ett mycket starkt socialt ogillande som fungerar som bestraffning, alltså att andra visar att de inte accepterar beteendet, och i Sverige finns idag inte en så stark kultur att vi kan förlita oss på den sortens ogillande. Däremot kan en handfast politik mot nedskräpning i parker och på gator – alltså en som också inbegriper ingripanden mot dem som bryter mot lagen – leda till att sådana normer och sedvänjor väcks från de döda.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

För inte länge sedan, under 1980-talet fram till tidigt 90-tal, var New York en stad full av oordning, våld och brottslighet. En av de saker som newyorkarna själva menade gjorde livet outhärdligt var vindruteputsarmännen – squeegee men – som vid stadens infarter oombedda putsade rutor på bilar som måste stanna vid rödljus och sedan tvingade förarna att betala, ofta med hot om våld. När polismyndigheten utredde företeelsen kom man fram till att det var en ganska liten grupp gärningsmän. Man punktmarkerade då infarterna och grep männen antingen för olaga hot eller trafikförseelser.

Intressant nog upphörde fenomenet mirakulöst snabbt. När ordningsmakten faktiskt gjorde det kostsamt eller svårt att avtvinga bilister pengar försvann brottet. Jämfört med hot är naturligtvis nedskräpning inte så allvarligt. Men spridningseffekterna av normöverträdelsen själv är rimligen likadan, och ett förbud mot nedskräpning måste upprätthållas på ett liknande sätt – som en aktiv förmedling av normen genom att de som bryter mot den inte tillåts att göra det ostraffat.

Någon skulle kunna invända att politik mot nedskräpning drabbar ”svaga” grupper. Man kan föreställa sig hur tidningar skulle kunna skriva upprörda reportage om hur enskilda personer har tvingats böta på grund av att de har råkat lämna kvar sina engångsgrillar och läskburkar i en park. Och privilegierade personer, det vill säga de grupper som också har tillgång till medierna, behöver sällan själva lida av det offentliga rummets förfall. Istället för att tänka på hur vissa miljöer förstörs genom normöverträdelser kan de flytta in i en bekväm förstaklasstolerans.

Man går inte längre till Rålambshovsparken i Stockholm utan åker ut till skärgården, till något område där bara de väluppfostrade och likaledes privilegierade håller till. När några sätter upp sina smutsiga skor på sätet mittemot i andraklassvagnarna kan man, om man har råd, gå över till förstaklassvagnen för att slippa tänka på det. Det är en bekväm tolerans som bara är möjlig för den privilegierade. Som alltid är det vanliga människor som får lida mest av denna, skall vi säga, otvungna inställning till det offentliga rummet.

Men en sådan förstaklasstolerans mot förstörelse i samhällets fysiska miljöer saknar medkännande med andra människor, den är missriktad, och vi vet nu att den får mycket mer långtgående negativa följder än vi tidigare har sett. Moralen är ett skört ekosystem. Sopor är mer än bara sopor, och vi har mycket att förlora på den nuvarande utvecklingen. Men vackert nog har vi allt att vinna på en politik som bestämmer sig för att akta det gemensamma.