”Vi vill inte hamna bakom en ny järnridå.” Dessa ord yttrades av en regeringsföreträdare från Kazakstan efter att Ryssland hade inlett sin fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 och väst svarat med omfattande sanktioner mot den ryska ekonomin. Kazakstan är ett land som Ryssland anser tillhöra sin ”intressesfär”. Men den geopolitiska turbulens som har skapats av Rysslands anfallskrig mot Ukraina får nu långvariga bundsförvanter som Kazakstan att se på den sanktionsdrabbade grannen med nya ögon. Man ser om sitt hus genom att leta efter andra samarbetspartner.

För Ryssland är dominans över de före detta Sovjetrepublikerna i sitt närområde en grund för landets stormaktsstatus. Efter Sovjetunionens sammanbrott vände sig Estland, Lettland och Litauen tidigt, och beslutsamt, bort från Ryssland för att så småningom bli medlemmar i både EU och Nato. Kvar blev elva tidigare kolonier, vars politiska vägval Ryssland alltjämt anser sig ha vetorätt mot.

Moskva håller ett antal kort som kan spelas ut för att åsamka grannländerna stor skada. Flera av länderna är beroende av rysk gas och hemskickade pengar från gästarbetare i Ryssland. Dessutom behåller Ryssland militär närvaro på både baser och ockuperade områden runt om det tidigare Sovjetområdet. Alla är utsatta för ryska påtryckningar och oroliga för att stå näst på tur ifall Ryssland skulle lyckas att underkuva Ukraina. Men kriget i kombination med snabba inre förändringar i länderna påskyndar Rysslands degradering från kolonialherre till en granne bland andra för de före detta Sovjetrepublikerna.

I Baltikums ställe har Belarus, Moldavien och Ukraina kommit att utgöra den västliga utposten i den uppfattade ryska intressesfären. Ryssland behåller ett fast grepp om Belarus. De omfattande gatuprotesterna efter det manipulerade presidentvalet 2020 tvingade president Aleksandr Lukasjenko att vända sig till Vladimir Putin för att säkerställa sin politiska överlevnad. Därefter har Lukasjenkos handlingsutrymme minskat till den grad att det finns fog för att tala om en rysk ”smygannektering” av landet. Belarus är idag den enda postsovjetiska stat som öppet stödjer Rysslands krig mot Ukraina.

”I Baltikums ställe har Belarus, Moldavien och Ukraina kommit att utgöra den västliga utposten i den uppfattade ryska intressesfären.”

För Ukraina började den definitiva rörelsen bort från Ryssland med Euromajdanrevolutionen 2013–14, en rörelse som enbart förstärktes genom Rysslands annektering av Krim och ockupationen av Donbassregionen. Den fullskaliga invasionen 2022 visar hur långt Ryssland är berett att gå för att förvägra Ukraina rätten att föra en egen politik. Det ryska angreppet fick både det ukrainska ledarskapet och den västvänliga regeringen i grannlandet Moldavien att snabbt ansöka om medlemskap i EU och under sommaren beviljades bägge länder kandidatstatus till EU.

Även i Sydkaukasien, en region inklämd mellan Svarta havet i väst och Kaspiska havet i öst, mellan Ryssland i norr och Mellanöstern i söder, ifrågasätts den ryska rollen. Armenien är beroende av
Ryssland för sin militära säkerhet, men också för sitt ekonomiska välbefinnande. Relationen har dock försämrats avsevärt eftersom Ryssland inte erbjudit Armenien beskydd i konflikten med Azerbajdzjan om herraväldet över Nagorno-Karabach, eller ens varit villigt att fördöma attacker mot Armeniens internationellt erkända territorium. Azerbajdzjan har i sin tur aldrig klippt banden till Ryssland, men är i långt större utsträckning än Armenien selektiv i sina samarbeten med Ryssland. Azerbajdzjans övertag i konflikten med Armenien befästs genom en försvarspakt med Natolandet Turkiet. Under det senaste året har konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan flammat upp ett flertal gånger framför ögonen på de ryska soldater som finns på plats i området sedan 2020 för att övervaka den bräckliga vapenvilan. När Ryssland är upptaget i Ukraina ökar handlingsutrymmet för andra aktörer. Vem hade till exempel kunnat tro att EU hösten 2022 skulle inrätta en övervakningsmission längs Armeniens gräns till Azerbajdzjan?

Den tredje sydkaukasiska staten – Georgien – var efter de baltiska staterna först med att slå in på en reformbana med målsättningen att bli medlem i Nato och EU. Uteblivna reformer under den nuvarande regeringen har dock gjort att landet halkat efter i kön till EU. EU-ledarna har ­beslutat att inte ge Georgien, till skillnad från Moldavien och Ukraina, kandidatstatus till EU.

Medan det ryska inflytandet minskar i Östeuropa brukar Centralasien betraktas som Rysslands sista bastion utanför sina egna gränser. Centralasiens länder – Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjiki­stan, Turkmenistan och Uzbekistan – har djupgående politiska, militära, ekonomiska och kulturella band till Ryssland. Graden av ryskt inflytande varierar visserligen, men inget av länderna har bedrivit en politik som Moskva skulle kunna uppfatta som antirysk.

Rysslands krig och västs sanktioner har emellertid skakat om spelplanen även i Centralasien; staterna tvingas att ompröva sina utrikes- och säkerhetspolitiska allian­ser samt tänka kreativt kring möjligheterna att upprätta nya ekonomiska förbindelser. Motståndet är diskret; länderna basunerar inte ut sitt avståndstagande från Rysslands agerande. Deras tystnad är likväl talande. Ingen av staterna har ställt sig bakom Rysslands krig. Kazakstan, som påminner om Ukraina med en betydande rysk minoritet, har varit tydligast med att uttala stöd för Ukrainas rätt till sitt eget territorium.

För att balansera ett ohälsosamt be­roende av Ryssland försöker Centralasiens stater intensifiera samarbeten med andra makter. Bland dessa är Kina den viktigaste. Kina har uttalat sitt stöd för ländernas suveränitet och handeln med grannen i öster, som redan överskrider den med Ryssland, kommer bara att öka i betydelse när relationerna med Ryssland blivit till en belastning.

I skuggan av Kina träder också ett ambitiöst Turkiet fram. De kulturella banden till turkfolken i Centralasien fungerar som sammanhållande kitt i ett fördjupat ekonomiskt och säkerhetspolitiskt utbyte. Den turkiska försvarsindustrin har fått fotfäste i regionen med symboliskt viktiga drönarleveranser.

Samtidigt tar väst tillfället i akt att gå till diplomatisk offensiv i Centralasien.­ Under hösten 2022 har både Europeiska rådets ordförande Charles Michel och EU:s utrikesrepresentant Josep Borrell besökt regionen för att sondera möjligheterna till närmare politiska och ekonomiska förbindelser, med tillgången till centralasiatisk gas och olja som främsta lockelse. Utan överdrift kan det konstateras att EU:s ledare aldrig har varit så välkomna i Centralasien som efter Rysslands invasion av Ukraina.

Parallellt med den föränderliga omvärlden genomgår länderna i Östeuropa och Centralasien en inre omvandling. Efter mer än 30 års självständighet har de odlat sina egna identiteter. Det nationella medvetandet stärks för varje år, länderna är stadda i snabb demografisk och social förändring. I Centralasien är exempelvis mer än 70 procent av befolkningen yngre än 40 år. Dessa yngre generationers livserfarenheter bottnar inte i en gemensam skolning i Sovjetkommunismen utan har formats av ländernas vitt skilda utvecklingsvägar sedan självständigheten.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

De yngre generationerna är inte lika homogena som de äldre. En rad olika identiteter och världsåskådningar konkurrerar om de ungas gunst. Den ryska kulturens särställning har trängts undan av inhems­ka traditioner och tvingas nu även konkurrera med andra utländska influenser, från väst, Turkiet eller länder kring Persiska viken. På landsbygden frodas socialkonservativa och nationalistiskt präglade värderingar, inte sällan med religiösa förtecken, medan liberala idéer och värderingar i regel återfinns i städerna.

Allteftersom befolkningarna frigör sig från det mentala sovjetiska oket blir de mer benägna att hävda medborgerliga rättigheter och kräva att makthavarna beaktar deras intressen. De korrumperade postsovjetiska politiska styren som har förhärskat i de flesta länderna ställs inför allt hårdare medborgartryck. I länder som Armenien, Georgien, Kazakstan, ­Kirgizistan och Moldavien har proteströrelser krävt ökad politisk representation samt reformering av institutioner med rötter i arvet från Sovjetunionen, särskilt polis och säkerhetstjänster som är uppbyggda för att beskydda den politiska elitens egenintressen på övriga medborgares bekostnad.

Dessutom problematiseras det koloniala arvet. I Georgien och Ukraina har kritiska röster mot tvångskollektiviseringen, förryskningen av samhällena och massutrensningar under Sovjet­tiden diskuterats öppet under en längre tid. Även i Kazakstan och Kirgizistan, två länder som inte kopplat sin självständighet till avkolonialisering, har nu en kritisk granskning av Sovjetunionens mörka sidor spritt sig från marginaliserade historiker och aktivister till en större allmänhet. I Uzbekistan tillägnade landets president självständighetsdagen den 31 augusti 2022 till minnet av offren för de massutrensningar av landets elit som Moskva beordrade inte bara i Sovjetunionens begynnelse utan även under 1980-talet. Ukrainas herois­ka motstånd mot den ryska aggressio­nen tydliggör att ett land med politisk frihet och ett kritiskt förhållningssätt till sin sovjetiska historia är mindre benäget att stödja tanken om fortsatt rysk hegemoni.

Rysslands revanschistiska och imperialistiska ambitioner väcker allvarlig oro i grannländerna. Tiden är inte på Putins sida helt enkelt därför att Rysslands grannar inte längre låter sig behandlas som underordnade kolo­nier. Klarspråk kommer från oväntat håll. Öga mot öga med Putin uttryckte Tadzjikistans president Emomaly Rahmon uppfattningen att Ryssland måste lära sig att respektera de mindre grannländerna för annars kommer händelseutvecklingen från 1991 att gå i repris. Rysslands tilltagande internationella isolering kommer sannolikt att göra redan urvattnade försök till återintegration som Kollektiva säkerhetsavtals­organisationen (CSTO) och Eurasiska ekonomiska unionen än mer oattraktiva framöver.

Den slutliga omfattningen av den annalkande omdaningen är avhängig av hur det går i kriget. Om Ukraina vinner sin frihet kan konsekvenserna även för Rysslands övriga grannar bli lika betydande som vid Sovjetunionens sönderfall. En ukrainsk seger skulle ge alla tidigare ryska kolonier chansen att verkligen åtnjuta nationell frihet på sina egna villkor. Även därför är det viktigt att Ryssland inte lyckas med sina sinistra föresatser i Ukraina.