Kunskapen om vår fysiska omvärld, inklusive ljusets hastighet och beståndsdelar, kan spåras långt tillbaka i tiden, vilket också Paul Halpern, doktor i teoretisk fysik vid University of the Sciences i Philadelphia, gör i boken Synchronicity. Halpern behandlar alla de mest tongivande tänkarna och forskarna gällande fysikens fundamentala lagar ända tillbaka till antiken. Redan Empedokles, född omkring 490 f Kr, hade sina misstankar om att ljuset hade en begränsad hastighet – även om det skulle dröja fram till 1800-talets Armand Hippolyte Fizeau och Jean-­Bernard-Léon Foucault innan hastigheten kunde bekräftas och mätas med någorlunda precision.

Ännu mer huvudbry för forskare har gravitationskraften skapat under århundradena. Isaac Newton lade fram sin gravitationslag och sina rörelselagar i slutet av 1600-talet, och med dem kunde allt ifrån planeternas elliptiska omloppsbanor till tidvattnets rörelser förklaras och förutspås. Detta revolutionerade vetenskapen och utgjorde stommen till den klassiska mekaniken. Men frågan kvarstod länge hur gravitationen från solen kunde ha en till synes omedelbar inverkan på jorden.

Newton själv såg det som absurt att gravitationen utan ett medium att propagera inom kunde utgöra en kraft på di­stans. Men han kunde inte göra annat än att acceptera detta mysterium, och inom den klassiska mekaniken betraktades därför gravitationskraften av praktiska skäl som omedelbar, det vill säga: med en oändlig hastighet. Först med Einsteins allmänna relativitetsteori och teorin om gravitationsvågor 1916 – som 2015 för första gången kunde observeras direkt – fick gåtan sitt svar. Gravitationsvågor breder ut sig i ljusets hastighet i rumtiden, likt krusningar på vattnet, och effekten av stora astronomiska händelser miljarder ljusår bort, till exempel de som involverar svarta hål som kolliderar, kan vi märka av här på jorden genom att detektera dessa vågor.

Det är denna dolda ordning som genomsyrar hela vår verklighet och gör att jag och min barndomsvän tänker på varandra samtidigt, eller att drömmen jag har blir till verklighet dagen efter.

Med Einsteins insikter verkade det därmed som om saken var avgjord. Lokal påverkan är den enda möjliga. Men detta visade sig snart bara gälla den makroskopiska skalan. När kvantfysiken – läran om fysiken på atomär och sub­atomär nivå – utvecklades under förs­ta halvan­ av 1900-talet blev det tydligt att mikrokosmos inte följer samma lagar som makrokosmos. Det kanske mest uppmärksammade och omdebatterade fenomenet inom kvantfysik – som tillsammans med synkronicitet utgör ett särskilt fokus i Halperns bok – är så kallad quantum entanglement, eller kvantsammanflätning på svenska. Fenomenet går stick i stäv med klassisk fysik och ifrågasattes av Einstein (med flera) som kallade sammanflätningen för ”spöklika effekter på avstånd”. Han menade att detta inte har någon plats inom seriös fysikforskning som syftar till att representera verkligheten i tid och rum.

Fenomenet, som nu efter otaliga experiment är vedertaget och bekräftat inom fysiken, innebär, något förenklat, att ett par partiklar – till exempel fotoner eller elektroner – som har delat samma kvanttillstånd, fortsätter att vara sammanlänkade även om man separerar dem från varand­ra över ett godtyckligt avstånd. Det spöklika är att sammanflätningen gör att när en egenskap hos den ena elektronen mäts så rättar sig den andra elektronen omedelbart efter detta, som om den ”vet” vad som händer med den andra elektronen direkt, trots avståndet. Det är som om utbytet av information mellan elektronerna sker snabbare än ljusets hastighet, vilket borde vara omöjligt. I praktiken beter sig de sammanflätade partiklarna som en enhet.

Även om Einstein själv var skeptisk var Wolfgang Pauli, putslustigt kal­lad Zweistein och omnämnd av Einstein som sin spirituella efterträdare, desto mer öppensinnad för sammanflätningens märkliga effekter. Han var en av pionjärerna inom kvantfysiken och erhöll Nobelpriset i fysik 1945, efter en nominering från just Einstein, för sin utveckling av den så kallade uteslutningsprincipen, eller Pauliprincipen, som beskriver under vilka förutsättningar två partiklar kan befinna sig i samma kvanttillstånd.

Pauli var, trots sin notoriska tendens att kritisera och slå ner andras teorier, i hemlighet också intresserad av para­psykologi, numerologi och det ockulta. Så när han 1932 träffade och lärde känna Carl Gustav Jung, som samtidigt hade närt ett växande intresse för fysiken, var det inte konstigt att de fann varandra på ett intellektuellt plan. Pauli tyckte att det saknades någonting eteriskt i fysiken, någonting som kunde ta hänsyn till medvetandet och själen. Jung, å sin sida, såg ett behov av att komplettera sina psykologiska teorier med någonting mer handfast och konkret. Det var efter det att Pauli fått rekommendationen från sin far att börja i terapi hos Jung för att komma till bukt med den personliga kris han genomgick vid tillfället – som bland annat yttrade sig i ett omfattande drickande – som dessa två giganter till tänkare träffades.

Under terapitimmarna fick Pauli upp ögonen för det kollektivt undermedvetna och arketypteorin som Jung använde sig av för att analysera Paulis drömmar, och Jung fick genom Pauli värdefull insikt om drömvärlden och vad den har för betydelse för det mänskliga psyket – Pauli­ var exceptionellt bra på att minnas sina drömmar i detalj och var alltjämt engagerad i analysen av dem. En vänskap växte fram mellan dem även utanför terapin. De brevväxlade, utbytte idéer med varandra och Pauli uppmuntrade Jung att utveckla sina tankar om synkronicitet. Det var där deras intressen möttes. Pauli, som den rigorösa vetenskapsmannen som han var med intresse för kvantfysikens märkliga natur som antydde att det fanns mer än bara kausalitet och lokal verkan; och Jung, psykiatriker och grundaren av analytisk psykologi (och begreppen extroversion och introversion, skuggan, animus, anima och persona), som var lika övertygad om att verkligheten omfattar mer än bara det vi uppfattar med blotta ögat. Tillsammans gav de ut boken The Interpretation of Nature and the Psyche med en essä av Jung om synkronicitet och en essä av Pauli om arketypernas betydelse för Johannes Keplers vetenskapliga upptäckter.

Jungs synkronicitetsbegrepp syftade till att förklara meningsfulla sammanträffanden som saknar kausala samband. Enligt Jung skulle detta begrepp utgöra­ motsatsen till och komplettera en kausal verkan. På samma sätt som kausal verkan kan skapa mening och kunskap om vår psykiska och fysiska verklighet, menade Jung att det icke-kausala likväl var av betydelse. Synkronicitet förekommer ofta i vardagliga sammanträffanden som vi finner meningsfulla. Om jag till exempel tänker på en gammal barndomsvän som jag inte haft kontakt med på åratal och denne ringer i nästa ögonblick, kommer jag förmodligen få en instinktiv känsla av att detta på något sätt är betydelsefullt, att det finns en mening med detta eller att det tyder på en oförklarlig koppling till någonting djupare.

Synkronicitet är, enligt detta synsätt, resultatet av en förbindelse mellan den mentala världen och den yttre, fysiska världen, vilket även förklarar till exempel sanndrömmar. Tillsammans med Pauli utforskade Jung möjligheten att en dold underliggande ordning, unus mundus – en värld – låg bakom såväl mentala som fysiska händelser, vilket tar sitt uttryck i synkronicitet. Det är denna dolda ordning som genomsyrar hela vår subjektiva och objektiva verklighet och gör att jag och min barndomsvän tänker på varandra samtidigt, eller att drömmen jag har blir till verklighet dagen efter. Likheterna är stora med den dolda kopplingen mellan två sammanflätade partiklar – till synes åtskilda men ändå sammanbundna som om de vore ett. Paul Halpern påpekar sobert att det inte finns något som helst vetenskapligt stöd för att sammanträffanden av de slag som Jung redogör för skulle vara objektivt meningsfulla. Människan har dessutom för att gynna sin överlevnad utvecklats under evolutionen för att uppmärksamma mönster i sin omgivning – dessvärre ofta där de inte finns. Oavsett vad man tror eller tycker om Jungs synkronicitet har den moderna fysikforskningen i allt högre grad börjat tillämpa kvantsammanflätningens effekter i praktiken, till exempel i de kvant­datorer som nu utvecklas. Det som Einstein såg som spöklikt är därmed snart nog en del av vår vardag.

Synchronicity är en bred och lättillgänglig bok om människans försök att förstå den värld hon lever i. Det är intressant att läsa om det föga uppmärksammade samarbetet mellan Jung och Pauli och deras gemensamma intresse för icke-­kausala samband. Den väldiga bredden innebär dock att Halpern särskilt i början av boken tappar tråden något. Boken är marknadsförd som en redogörelse för just Jung, Pauli, synkronicitet och kvantsammanflätning, varför jag efter de första 100 sidorna (av bokens totala 260) börjar undra när författaren egentligen ska komma till poängen. Först runt sidan 170 kommer bokens huvudattraktion. Och när berättelsen om Jung och Pauli avhandlas på ett 20-tal sidor följt av redogörelser för den moderna kvantfysiken växer misstankarna om att författaren helt enkelt inte haft tillräckligt mycket material för en bok om det tänkta ämnet.

Det blir också tydligt under läsningen var författarens huvudsakliga sympatier ligger – Halpern håller av Pauli långt mer än Jung och har ibland svårt att dölja det. Istället för att se Jung som en värdefull humanist tycks han se honom som en oseriös vetenskapsman som tyvärr fallit för lockelsen att lägga fram tvivelaktiga teorier om människan och världen utan vetenskapligt stöd. En förståelig kritik måhända, särskilt från en akademiker skolad i fysikens rigorösa metoder, men sett från det perspektivet kommer inte Jung till sin rätt. Intressantare hade varit att läsa en redogörelse av dessa två inflytelserika tänkare där de betraktas som jämlikar – om än representanter för olika epistemologiska ansatser – så som de verkade se varandra. Icke desto mindre är boken läsvärd. Särskilt om man tar den för vad den är: en idéhistorisk översikt av de upptäckter – från antiken till modern tid – som har lett fram till kunskapen om kvantsammanflätning och icke-kausala samband, med viss tonvikt på Wolfgang Pauli och C G Jung.