Kalla krigets slut var slutet på en ideologisk konflikt som startade 1917. Det var en seger för demokrati och marknadsekonomi över diktatur och socialism. Men den oblodiga segern kom överraskande, och segrarna, de demokratiska staterna var yrvakna, hade inga tankar på att utnyttja tillfället för att fullfölja segern. Det var inte tal om att utvidga Nato för att inringa Ryssland. Tvärtom var den amerikanska linjen ”Russia first”: Gör inget som kan fördärva Rysslands möjligheter att bli demokratiskt! Röster höjdes också för att Nato spelat ut sin roll och borde upplösas till förmån för ett närmande till Ryssland. Snart visade det sig dock att demokratin och freden fortfarande kunde hotas av auktoritära regimer. I ett Europa där latenta nationalistiska och revanschistiska krafter frigjorts, där demokratin var bräcklig och byggande av marknadsekonomi var ett sårbart projekt fanns det goda motiv för att inte bara behålla Nato utan också ta in nya medlemmar.

Det var inte många som såg detta klart. Västliga politiker satt fast i intressesfärstänkandet från kalla kriget, skrev under på de ryska hotföreställningarna och föregrep ”rättmätiga ryska intressen” Några var ovilliga att ta bort fokus från det transatlantiska kärnområdet och involvera alliansen i svårförutsebara konflikter i Östeuropa. ”Mycket har förändrats i Europa, det som har förändrats minst är de ledande politikernas verklighetsuppfattning”, så inledde Polens dåvarande president Lech Walesa sitt tal vid Sverigebesöket 1995.

Initiativet till utvidgningen kom naturligt nog från de stater som sluppit ur Sovjetunionens maktsfär. De ville få en säker förankring i det västliga säkerhetssystemet. Osse, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, och EU var otillräckliga. Osse hade inga maktresurser. Inträde i EU var en alltför långsiktig process, och organisationen hade visat sin maktlöshet i Bosnien 1991. Och framför allt: EU innehöll inte USA, och de öst- och centraleuropeiska staterna litade av historiska skäl mer på USA än på de europeiska stormakterna. På våren 1992 förklarade Tjeckoslovakiens, Polens och Ungerns ledare att deras mål var Natomedlemskap. De framförde till president Bill Clinton sina länders känsla av att leva i ett säkerhetspolitiskt vakuum.

Skulle Clinton lyssna till de östeuropeiska staternas böner och riskera att äventyra den bräckliga ryska demokratiska utvecklingen? Eller prioritera Ryssland och låta östeuropéerna leva på det bräckliga hoppet? Kriget i Bosnien blev avgörande. Än en gång hade européerna misslyckats med att hålla fred på sin kontinent. Clinton började fundera på om inte Natos utvidgning skulle utgöra ett medel att sprida demokrati, hindra konflikter och säkra USA:s närvaro i Europa.

För att vinna tid introducerade USA Partnerskap för fred (Partnership for Peace, PfP), som såväl kunde tolkas som en ersättning för utvidgningen eller som en farstu till Nato. Ryssland, som tolkade det på första sättet anslöt sig, och det gjorde med samma motiv Sverige och andra traditionellt alliansfria stater. Även bland europeiska Nato-stater fanns de som delade denna syn.

De tidigare Warszawapaktsmedlemmarna och före detta Sovjetrepublikerna hoppades däremot att den andra tolkningen skulle vara riktig. De var misstänksamma mot Clintons strävan att vinna Rysslands bifall. Polackerna, med historiska erfarenheter av att stormakter gjorde upp över deras huvuden. accepterade motvilligt erbjudandet om att delta i PfP, som de såg som ett dåligt surrogat och kanske slutet på deras hopp om medlemskap. I själva verket blev PfP en succé, ett av de instrument som förde utvidgningsprocessen framåt genom att föra in kandidatländernas försvarsmakter i en västlig samverkan, samtidigt som det genom partnerskap med Ryssland demonstrerade att kalla kriget var slut.

Clinton måste nu försöka förena två till synes oförenliga mål. Att ge de östeuropeiska staterna trygghet mot eventuella framtida ryska expansionsplaner och samtidigt övertyga Ryssland, och vissa västeuropeiska och amerikanska politiker om att utvidgningen inte var riktad mot Ryssland utan ett medel att stabilisera Europa och hantera nya hot, en fortsättning av Marshallplanen.

Med mästerligt handlag lyckades Clinton till sist få president Boris Jeltsin att de facto acceptera utvidgningen. I Helsingfors 1996 gav denne till och med upp försöken att framtvinga ett löfte om att aldrig släppa in före detta Sovjetrepubliker i alliansen.

Till slut vann USA de europeiska medlemsstaternas gehör för en utvidgning och för att den skulle ske snart. Avgörande blev förbundskansler Helmut Kohl som befarade att situationen i Ryssland höll på att förvärras med ökande nationalism. Det gällde att handla medan Jeltsin var vid makten och kunde fås att känna att han var med i beslutsprocessen.

Utvidgningen beslöts vid Madridmötet 1997. Efter lång diskussion beslöts att ta in tre av de stater som först drivit frågan Polen, Tjeckien och Ungern (vilka också kommit längst i de reformer som krävdes för att kvalificera för medlemskap).

Clinton lyckades efter mycket fotarbete också övervinna tvekan i kongressen hos vissa demokrater, som var rädda att stöta bort Ryssland, och republikaner som befarade att Nato skulle bli en organisation för fredsbevarande operationer, ett andra FN eller Osse.

Med facit i hand ser vi att alla de skräckargument som framfördes av utvidgningens motståndare, om våldsamma ryska motreaktioner och andra katastrofer, kom på skam. Vi kan också konstatera att begränsningen till tre stater 1999 förmodligen var optimal: genom att ytterligare sju medlemmar kom in genom den öppna dörren 2004. Men här har sannolikt 11 september också spelat in. Denna händelse som av många först troddes innebära att utvidgningen skulle komma av sig – USA skulle få andra prioriteter och behövde ryskt stöd – fick den motsatta effekten. Enligt vad den amerikanske diplomaten Ron Asmus berättade på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2002 skall George W Bush ha sagt till sin administration angående utvidgningen: ”Finish the job!” Se till att vi inte behöver hålla på med detta eviga finsnickrande med den europeiska säkerheten. Skapa en hållbar struktur, så att vi dels klarar ut med ryssarna hur landet ligger, dels kan ägna oss åt de nya säkerhetshoten.

För att visa ryssarna att utvidgningen inte var riktad mot dem slöts före Madridmötet Founding Act on Mutual Relations, Cooperation and Security between NATO and the Russian Federation. Och 2002 bildades The NATO-Russia Council (NRC), för konsultationer och samarbete. Ryssland fick därigenom en unik ställning bland icke-medlemmar i vad avser insyn i alliansen. Nato har också undvikit – till dessa dagar – att stationera trupp i de nya medlemsländerna.

När den ryska regimen nu utmålar Nato som ett hot är det därför svårt att undvika slutsatsen att det hot den känner är att Rysslands möjligheter att använda militära maktmedel mot grannländer begränsas. En möjlighet som Putinregimen tydligt demonstrerat under de senaste åren.

Bilden av en hotfull inringning av Ryssland, framförd av Putinregimen och dess medlöpare utomlands är alltså falsk. Men kunde inte väst, som det ofta sägs, ha gjort mycket mer för att integrera Ryssland ekonomiskt och politiskt? Här jämförs den hårda Versaillesfreden med hur Tyskland behandlades efter andra världskriget, ett exempel på en lyckad integration av förloraren, inledd med två projekt, Marshallhjälpen och Kol- och stålunionen, utmynnande i EU. Kunde något liknande inte ha skett efter 1991?

Någon ekonomisk isolering av och krigföring mot Ryssland har faktiskt inte skett. Det har varit en boom av investeringar. Det ömsesidiga beroendet av olja- och gasleveranser är väl känt.

Varför satsade inte väst på en massiv Marshallhjälp till Ryssland, som ett stöd för att bygga marknadsekonomi och demokrati? Svaret är enkelt: Det saknades grundläggande förutsättningar för detta, nämligen traditioner av

•kapitalism – den var på gång före första världskriget men utrotades av bolsjevikerna (med en kort respit under NEP-perioden)

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

•konstitutionellt styre (med undantag av ett drygt halvår 1917)

•rättsstat

•sociala skyddsnät (överflödiga i kommandoekonomin).

I Tyskland hade sådana traditioner haft längre hävd och varit utrotade kortare tid, ett drygt decennium. Det fanns tillräckligt starka fundament att bygga upp den nya staten på.

I motsats till Tyskland 1945 hade Ryssland 1991 (liksom Tyskland 1918) inte lidit ett påtagligt militärt nederlag. Den gamla nomenklaturan fanns kvar och kunde privatisera sig i en miljö där de ovannämnda institutionella ramarna saknades. Det uppstod en rövarkapitalism, ledande till dagens kleptokrati. Också säkerhetstjänsten är intakt (som om Gestapo behållits i Västtyskland!)

För denna gangsterstat är det helt naturligt att skylla alla tillkortakommanden på omvärldens ondska och att odla inringnings- och dolkstötsmyter. Vi bör inte agera nyttiga idioter genom att sprida dem.