Vad Europa beträffar handlar det i Frankrike om en stundom rätt hetsig rivalitet mellan Paris och Marseille,­ i Italien om konflikter mellan ”röriga” Rom i söder och ”effektiva” Milano i norr, medan det i Spanien pågått en politisk maktkamp mellan Madrid och katalanska Barcelona i sekler, vilket ju även i närtid fått rent konstitutionella konsekvenser. Det handlar alltså inte sällan om fejder mellan de storleksmässigt största och näststörsta städerna inom rikets gränser. I Tyskland har det historiskt sett dock varit olikheterna och den tidvis allvarliga antagonismen mellan ettan och trean – Berlin och München – som varit de mest seglivade. Bayrare och ”preussare” har aldrig riktigt kunnat fördra varandra, vilket har sina historiska, ekonomiska, sociala och kulturella förklaringar.

Utanför duellområdet står tvåan Hamburg – Tysklands Göteborg, om man så vill, mellan Mälardalens Berlin och det skånska slättlandets München – och bevittnar de andras ständigt vidmakthållna käbbel och ömsesidigt misstrogna blickar. Numera är det mest (men inte alltid) spydiga kommentarer och glåpord som haglar mellan tyska nord och syd, till skillnad från i gångna tider då det var på desto blodigare allvar.

Konkurrensen mellan storstäder och regioner verkar helt enkelt vara ett naturligt sätt att förhålla sig till varandra; ett spänningsfält av polaritet, ringaktning och motvillig beundran. En numera mindre omtalad rivalitet mellan två metropoler är den som rådde mellan de båda tyskspråkiga huvudstäderna Wien och Berlin under framväxten av det moderna samhället mot slutet av 1800-talet och fram till andra världskriget. Här är det visserligen tal om två olika kejsardömens och nationers maktcentrum, men som sammantaget och periodvis också kunde uppfattas som en sorts gesamtdeutsches entitet; en dynamisk fusion och upprätthållare av hela det tyska språk- och kulturområdet.

Men framför allt var (och är) Wien och Berlin storstäder med två helt olika ansikten, temperament och hävder. Detta resulterade i att tidningspressen och den brokiga floran av tidskrifter, liksom ventilerande författare och andra kulturpersonligheter i offentligheten, var livligt upptagna med att diskutera och jämföra de båda metropolerna – allt enligt den elementära naturlagen att motsatser attraherar varandra.

”Finns det ett Berlin utan Wien, och ett Wien utan Berlin?” frågade man sig. Med detta avsåg man förstås inte städernas rent materiella existens, utan snarare de kulturella föreställningarna om dem. Och det är just detta som kulturvetaren Jens Wietschorke, verksam vid Ludwig-Maximilian-universitetet i München, undersöker i sin högintressanta bok Wien-Berlin. Wo die Moderne erfunden wurde. På vilka sätt och i vilken utsträckning har de båda världsstäderna historiskt sett varit omöjliga att förväxla? Hur starkt framträdande deras respektive karaktär och ”väsen”?

Var och en som är bekant med dem båda torde hålla med om att skillnaderna mellan Wien och Berlin verkligen är stora. Själva luften är annorlunda; dofterna, ljuset och ljuden. Det har förstås också med allt från politiska och ekonomiska strukturer till konstnärliga, arkitektoniska och gastronomiska traditioner att göra. 150 års skvaller och fördomar som i skytteltrafik flugit mellan städerna har gjort Wietschorkes sökande efter en rimlig bild av deras inbördes relation till en delikat balansgång mellan å ena sidan anhopningen av seglivade gamla klichébilder och å den andra historiskt faktiska omständigheter.

Wietschorkes bok är emellertid inte någon komparativ kulturhistorisk studie i gängse mening. Det är inte Wien och Berlin som sådana som jämförs här, utan själva den jämförande blicken hos alla dem som i decennier har vädrat sina uppfattningar om världsstäderna. Wietschorke tar alltså inte ställning i frågor om städernas respektive särdrag, utan sysslar uteslutande med att observera och dokumentera hur diskussioner har förts inom och mellan de två.

Det rika materialet har möjliggjorts inte minst tack vare att många litterater och konstnärer, journalister och filmfolk, statsmän och forskare under aktuell tidsrymd varit väl bekanta med båda städerna, och därmed mer än villiga att sätta sina tankar och känslor om Berlin och Wien på pränt. Vilket i sin tur lett Wietschorke till ytterligare en central frågeställning i boken: På vilka grunder är vissa wienare och berlinare i sina kommentarer fullkomligt fascinerade av den andra staden, medan andra av olika anledningar bär på en djupt rotad aver­sion vid sina besök.

I sitt sökande efter svar stöter Wietschorke ofta på mer eller mindre cementerade dikotomier som tradition (Wien) eller framsteg (Berlin), konservatism (W) eller avantgarde (B), aristokrati (W) eller demokrati (B), kvinnligt (W) eller manligt (B), anor (W) eller historielöshet (B). Så har de efterhand djupt inrotade föreställningarna vanligtvis sett ut. Att man tydligare upptäcker de båda städernas respektive egenarter betraktade i ett inbördes sammanhang är också en av Wietschorkes utgångshypoteser i boken, och som i stor utsträckning också bekräftas i den.

Ett särskilt intressant kapitel i bokens inledning rör den fråga som en väninna till kompositören Gustav Mahler ställde till honom i Wien 1910: Finns det kanske en ”städernas psykologi” som man skulle kunna anlägga på Wien? Mahler bollade frågan vidare till stadens berömde son Sigmund Freud, som senare – låt vara mer i förbigående än på djupet – tog upp ämnet i sitt huvudverk Vi vantrivs i kulturen (1930). ”Freuds paralleller mellan stadshistoria och livshistoria leder tankarna till en av de bärande idéerna i hans psykoanalytiska teori: om det förflutnas mednärvaro i nuet, där det förgångna visserligen hela tiden bearbetas och omvandlas men inte kan utplånas”, sammanfattar Wietschorke.

Med denna tankefigur fortlever alltså dåtiden i en stad, där historiska erfarenheter, betraktelsesätt och sedvänjor skriver in sig i stadsrummet, i arkitekturen och i de kulturella infrastrukturerna. Freuds tolkningsmodell kan tacksamt utnyttjas vad gäller just Wien, detta uråldriga säte för den habsburgska kejsardynastin och huvudstad i den österrikisk-ungerska Dubbelmonarkin. I denna en gång så stolta intellektuella högborg, kulturellt i paritet med Paris, kan historiens vingslag anas i snart sagt varenda gat- och byggnadssten.

Wietschorke är dock än mer intresserad av hur effekterna av Habsburgs fall efter första världskriget påverkade staden. I ett slag förvandlades ju Österrike från ett vidsträckt imperium utsträckt över stora delar av Central- och Östeuropa till en inklämd och världspolitiskt obetydlig liten alprepublik, där existentiellt hemlösa wienare nu hukade under det forna kejsardömets kolossala monument. Denna abrupta förvandling antas allmänt vara den huvudsakliga anledningen till att Österrike, och i synnerhet Wien, starkt förknippas med sin nostalgiskt stämda minneskultur.

Ett knappt sekel tidigare hade man kunnat se ner på ett Berlin som bara var hälften så stort och inflytelserikt som wienarnas stad. I takt med urbaniseringen på 1880-talet närmade sig dock den tyska huvudstaden invånarmässigt, och redan innan Österrike-Ungern kollapsade var den förbi också i dragningskraft och inflytande. Nu var plötsligt Berlin den vibrerande brännpunkten i Europa, medan Wien inte sällan kom att betraktas som en plats för stagnation och förvittring.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Efter att ha tecknat konturerna av de två residensstädernas utveckling och ömsesidiga relation under det 1800-tal som lade grunden för hur förhållandena mellan dem skulle komma att ändras under 1900-talets första hälft – med de två världskrigen och en skakig Weimarrepublik däremellen som fixeringspunkter – ger Wietschorke sig in på de tudelade beskrivningarna av respektive städer. Här har han framgångsrikt letat efter och flitigt grävt upp bok-, brev- och tidningstexter av de ofta namnkunniga tyska och österrikiska personligheter som periodvis var bosatta i de båda ständigt jämförda metropolerna.

Så kan läsaren här avnjuta mer eller mindre slagfärdiga, kloka eller drastiska uttalanden om Wien och Berlin av berömdheter som Billy Wilder, Karl Kraus och Helene Weigel, av en Stefan Zweig, Vicki Baum och Max Reinhardt. Allt som skiljer städerna åt jämförs, ofta längs de ymnigt förekommande schablonernas och kontrasterande begreppens utstakade stigar: Berlins rationalitet mot Wiens fantasi, protestantism mot katolicism, framtid mot dåtid, tempo mot trevnad, raka gator mot krokiga gränder. Vad beträffar det sista motsatsförhållandet är det signifikativt för Wien att när man väl tog beslutet att frilägga den trånga stadskärnan med hjälp av paradgator, valde man att anlägga en ring. Runt mot rakt.

Ju mer det modernistiskt framrusande Berlin under 1900-talets första två årtionden kom att liknas vid en bullrig ”förort till New York”, desto fler röster på de tyskspråkiga kultur- och debattsidor uttryckte sympatier för Wien, och beskrev Donaumetropolen som en drömstad ännu präglad av balans, behärskning och nostalgi, av vin, kvinnor och sång i klassiska utföranden. Av många betraktades den dessutom som en oundgänglig motpol till den framskyndande tyska huvudstadens anda av modern råkapitalism. Eller som den ös­terrikiske journalisten Alfred Fried enkelt sammanfattade städernas oförenligheter: ”Berlinaren springer, wienaren spankulerar.” 

WIEN – BERLIN WO DIE MODERNE ERFUNDEN WURDE (JENS WIETSCHORKE)
RECLAM 2023