Stalins utdragna död

Stalinismens slut. Foto: Sovfoto/Universal Images Group via Getty Images

Josef Stalin var övertygad om att läkaren Aleksandr Bogomolets kunde förlänga hans liv och gav honom därför obegränsade anslag. Men Bogomolets dog vid sextiofem års ålder och Stalin blev bara sjuttiotre. Omständigheterna kring Stalins långa dödskamp är fortfarande oklara.

När Josef Stalin tillsammans med sin livvakt Nikolaj Vlasik var på resa i Georgien 1947 yttrade han: ”Om jag levde här, så skulle jag kunna bli i hundrafemtio år.” Stalin avsåg då den välgörande effekten av den lokala maten, klimatet och vattnet från glaciären Mq’invari Adeba, som han alltid hade till hands i Moskva. Han kände också till läkaren Aleksandr Bogomolets (1881–1946) visionära forskning om olika metoder att stärka kroppen. Denne hade på sitt laboratorium i Kiev utvecklat ett anti­reticulärt cytotoxiskt serum (ACS). Enligt Bogolomets skulle detta serum vitalisera kroppens bindväv, påskynda sår- och frakturläkning men framförallt skulle det förlänga livet.

Bogomolets hade studerat medicin i Odessa och disputerade i Sankt Petersburg 1909 med avhandlingen ”Binjurarnas mikroskopiska struktur och fysiologiska funktion under hälsa och sjukdom”. En av opponenterna var fysiologen Ivan Pavlov (1849–1936). Efter disputationen studerade han ett år i Tyskland och Frankrike för att meritera sig för en akademisk befattning. År 1925 tillträdde han en tjänst som professor vid me­dicinska fakulteteten vid Universitet II i Moskva. Fem år senare flyttade han till sin födelsestad Kiev där han startade och ledde Institutet för experimentell biologi och patologi.

De påstådda effekterna av ACS som nått Stalin från Kiev imponerade på honom. Han tillförsäkrade därför institutet i stort obegränsade anslag, vilket medförde att forskare från hela Sovjet knöts till det. Huvudsyftet med forskningen blev efterhand alltmer inriktat på att skräddarsy en behandling som skulle förlänga just Stalins liv. Med det syftet startades ett projekt för att undersöka varför befolkningen i Stalins hembygd levde längre än i övriga Sovjetunionen. Under förevändning att man skulle göra en omfattande hälsoundersökning av de äldre innevånarna i befolkningen sändes därför forskare från institutet till Georgien 1937. Den egentliga avsikten var att spåra upp män som var 60 år, alltså vid tillfället jämngamla med Stalin, och som hade en liknande biologisk profil. Två hundra ”patienter” som kvalificerade för vidare utredning ”remitterades” till Kiev. Av dessa identifierades de trettio som var mest lika Stalin i de avseenden man kunde mäta. Dessa sextioåringar, De Trettio Stalin, inkvarterades därefter på ett forskningscentrum i Kislovodsk i Karpaterna. Där skulle de följa Stalins dygnsrytm, alltså vila frånsett kanske någon promenad fram till lunch. De skulle äta, dricka och röka precis som Stalin hade för vana att göra och vid samma tider på dygnet. På kvällen fram till sent på natten skulle de sitta stilla vid ett skrivbord, läsa papper och svara på fiktiva telefonsamtal.

”Stalins personlighet präglades av megalomani, paranoia men även av dödsfruktan.”

Samtidigt ”behandlades” de med olika oprövade och därmed tänkbart farliga biologiska och farmakologiska preparat. Några etiska överväganden avseende att utsätta trettio äldre och oinformerade män för experiment med olika preparat förelåg uppenbarligen inte. Att ”behandlingen” verkligen inte var riskfri stöds av att elva av de trettio dog redan under de första tre månaderna. Ytterligare tre dog under resten av det förs­ta året som projektet pågick. De avlidna ersattes löpande av likvärdiga kandidater, bland dem Stalins kusin Jakov Geldhze.

Som en del av forskningen ingick säkert det av Bogomolets framställda ACS. När preparatet presenterades vid en medicinsk konferens i Paris 1937 hävdade Bogomolets att ”ett hundra år inte är den bortre gränsen för aktivt liv, kanske inte ens ett hundra femtio”. Året därpå, i samband med konferensen i Kiev på temat ”Frågan om åldrandet och profylax mot för tidig död”, det förs­ta medicinska symposiet i historien som specifikt var ägnat åldrandets biologi, publicerade han sin bok Prodlenije Zjizni (Förlängande av livet). Den trycktes i flera upplagor och översattes till engelska 1946.

Forskningen om ACS, framförallt frågan om dosering och intervall, fortsatte under många år även utanför Sovjet­unionen. En sammanfattande reviewartikel som publicerades i den ansedda tidskriften Journal of the National Medical Association 1948 kunde emellertid inte verifiera de fördelar som hade rapporterats av Bogomolets. Artikeln avslutades med: ”We who work with this serum feel that we must stress conservativeness in our claims; Otherwise untold harm may result”. Själv dog Bogolomets av tuberkulos vid 65 års ålder. Stalin lär ha kommenterat dödsfallet med orden: ”Den skurken – han lovade oss att leva i hundrafemtio år. Själv dog han vid 65. Han lurade oss alla.”

Stalins personlighet präglades av megalomani, paranoia men även av dödsfruktan. Hans hälsa påverkades av att han bland annat genomgått smittkoppor, besvärades av ledsmärtor och psoriasis, samt hade under många år haft högt blodtryck och åderförkalkning. Vid Potsdamkonferensen 1945 noterade också Churchill vid middagen den 18 april att Stalin var ”physically oppressed”. I samband med segerparaden i Moskva den 24 juni 1945 drabbades han av en cirkulationsrubbning i hjärnan. Hans dotter Svetlana beskrev senare det inträffade som ”a minor stroke”. I början av oktober samma år var Stalin så utmattad att Molotov och Malenkov förordade att han behövde vila vid Svartahavskusten, vilket Stalin accepterade. Under vistelsen i Sotji fick han en hjärtinfarkt någon gång mellan den 9 och 15 oktober.

Trots att Stalin omgav sig med ett hov av läkare misstrodde han dem alla. Om någon antydde den minsta svaghet avseende hans hälsa hamnade han i onåd. Ett exempel är professor Vladimir Vinogradov (1864–1964) som i många år var en av Stalins personliga läkare. På våren 1952 undersökte han Stalin, och blev förfärad över vad han noterade. Stalin ordinerades total vila och att han skulle avsäga sig alla uppdrag och absolut inte bada bastu. Stalin blev rasande, lät bränna journalhandlingarna och beslöt att därefter aldrig konsultera någon läkare. I november samma år arresterades också Vinogradov åtalad för ”statsfientlig verksamhet”.

”De skulle äta, dricka och röka precis som Stalin hade för vana att göra och vid samma tider på dygnet. På kvällen fram till sent på natten skulle de sitta stilla vid ett skrivbord, läsa papper och svara på fiktiva telefonsamtal.”

Den omfattande arresteringen av läkare, den så kallade ”läkarkomplotten” (delo vratjej) hade redan då pågått en tid. Upprinnelsen till detta torde ha varit efterspelet till två dödsfall inom partitoppen. Partiets förstesekreterare Aleksandr Sjtjerbakov dog av hjärtattack 1945. Andresekreteraren Andrej Zjda­nov dog av hjärtattack på det prestigefulla Kreml­sjukhuset (Kremljovka) 1948. Behandlande läkare anklagades för att medvetet ha påskyndat dödsfallen. Kulmen nåddes efter den 13 januari 1953 när Pravda publicerade en artikel med rubriken ”Illasinnade spioner och mördare förklädda till akademiska läkare”. I artikeln namngavs nio läkare varav sex av judisk börd. Arresteringsvågen mot läkarna var inte bara ett uttryck för paranoia och antisemitism, utan det fanns också en politisk dimension i detta tragiska skådespel. Kampanjen måste ses i ljuset av den maktkamp som pågick i partitoppen, där arresteringarna och vem som beordrade dem var en del av olika personers manövrerande till ledande positioner. Stalins död är beskriven av flera författare och med nästan mytiska övertoner; Jonathan Brents och Vladimir Naumovs Stalins Last Crime­ (2003), Simon Sebag Montefiores The Court of the Red Tsar (2003), Joshua Rubensteins The Last Days of Stalin (2001). Filmen The Death of Stalin från 2017 ger på många sätt en trovärdig bild av vad som skedde, även om man gett avkall på vissa fakta till förmån för dramaturgiska effekter.

På eftermiddagen den 28 februari 1953 hade Stalin tillsammans med Lavrentij Berija, Nikita Chrusjtjov, Georgij Malenkov och Nikolaj Bulganin sett en film i Kreml. Klockan elva på kvällen åkte sällskapet vidare till Stalins privata datja Blizjnjaja i Kuntsevo för att äta en georgisk buffé. Samtalen under kvällen berörde bland annat de fängslade läkarna. Stalin undrade hur det gick med bekännelser och Berija svarade att med hjälp av förhörsledaren Semjon Ignatjev skulle läkarna snart tillstå de brott de var anklagade för. ”Se då till att de blir gjort”, sa Stalin. Man åt, drack och gästerna prisade Stalins förträfflighet och kritiserade andras tillkortakommanden. Klockan fyra på morgonen den 1 mars fick gästerna Stalins tillåtelse att åka hem.

Följande förmiddag väntade betjäningen på att Stalin skulle begära sitt te, vilket han vanligen ville ha vid tiotiden. Inget hände, men ingen vågade störa. Klockan halv sju på kvällen noterade man att ett ljus tänts i lilla matsalen där Stalin lagt sig att sova på sin divan, men inte heller därefter märktes någon aktivitet i rummet. Inte förrän klockan tio på kvällen, när posten från Kreml hade kommit, vågade vakten Pjotr Lozga­tjov knacka på dörren. När han inte fick något svar öppnade han den och fann Stalin liggande på golvet. Han var vid medvetande, men kunde vare sig röra sin högra kroppshalva eller tala frånsett några otydbara gurglande läten. Hans byxor var blöta av urin. Lozgatjov insåg att en katastrof hade inträffat. En febril men oorganiserad aktivitet utbröt. Ansvaret lades på säkerhetschefen Semjon Ignatjev, som ringde de som deltagit i middagen tidigare. De anlände efterhand i olika omgångar. Det uppstod en osäkerhet om vem som hade befogenhet att tillkalla läkare. Någon sådan var inte heller på plats förrän på morgonen den andra mars, sannolikt ett halvt dygn efter att Stalin blivit medvetslös. Det är fortfarande oklart om Stalins närmaste medarbetare medvetet förhalade en medicinsk behandling eller om det var svårt att få tag i någon tillräckligt kvalificerad läkare. De flesta tänkbara specia­listerna på Kreml­sjukhuset (Kremljovka) satt ju inspärrade i väntan på rättegång. Det blev till­­ slut professor Pavel Lukomskij, som tillsammans med en handfull kolleger kal­lades till den otacksamma uppgiften. Lukomskij hade aldrig tidigare behandlat Stalin och var liksom de övriga läkarna snarast paralyserad av skräck inför uppgiften. De stod inför ett synnerligen prekärt dilemma. Om de inte gjorde något kunde de bli straffade för uraktlåtenhet och den älskade ledarens död. Om de å andra sidan utförde någon åtgärd och Stalin ändå dog skulle de bli anklagade för att ha dödat honom.

Till slut vågade en av dem ta ut Stalins löständer, men han skakade så mycket att han tappade dem i golvet. Lukomskijs händer darrade så att han inte med säkerhet kunde hitta pulsådern på handloven. Till slut kunde man ända få av Stalin hans skjorta och konstatera att höger sida var förlamad, pulsfrekvensen var 78 slag per minut, det systoliska blodtrycket 190 och det diastoliska 100 mm Hg. Den preliminära diagnosen var hypertoni och en blödning från vänster arteria cerebri media. Läkarna påbjöd tystnad i rummet och lade kylande kompresser på Stalins panna. Åtta blodiglar anbringades bakom öronen och på bakre delen av skallen, syrgastuber rullades in och man tog blod- och urinprov. Man gav injektioner med kamfer och adrenalin.

Populärt

En bråkmakare

Vissa boktitlar är så oemotståndliga att man helt enkelt måste läsa boken. Jag slängde därför alla betänkligheter överbord och köpte på stående fot To Hell with Picasso.

En ödets ironi är att Stalins personliga medicinska team som tidigare alltid funnits på plats hade avskedats. Sannolikt hade inte de heller kunnat ändra förloppet, men kanske hade behandlingen kunnat utvidgas. I datjan lär det nämligen ha funnits en så kallad autojector. Denna medicintekniska innovation hade konstruerats av Sergej Brjuchonenko år 1926 och använts i djurexperimentella studier. Syftet var att kunna ge en mottagare syresatt blod från en levande donator. Det var alltså en enkel form av hjärt-lungmaskin. En prototyp finns idag att beskåda på Bakulevs vetenskapliga museum vid Centrum för kardiovaskulär kirurgi i Moskva. Tekniken lär ha förfinats under 1940-talet av den internationellt renommerade intensivvårdsläkaren Vladimir Negovskij (1909–2003). Från år 1936 förestod han ett laboratorium i Moskva där man specifikt forskade inom området ”Återetablering av vitala processer och dödslika fenomen”.

Erfarenheter att använda en autojector på människa var troligen högst begränsade 1953. Enligt en uppgift i tidningen Labor Action (16/3 1953) fanns det ändå alltid en autojector i Stalins närhet. En av Negovskijs kolleger skulle dessutom alltid ha varit på plats, i den händelse den behövde användas. Men ingen av de tillkallade läkarna skulle troligen ha kunnat använda maskinen. Den hade ju inte heller varit till någon större hjälp i den aktuella situationen då varken hjärtat eller lungorna var huvudproblemet.

Stalins tillstånd försämrades. Han hade upprepade blodiga kräkningar. Andningen blev ­alltmer oregelbunden med omväxlande snabb och långsam rytm och perioder av andningsuppehåll, det vi idag kallar Cheyne-Stokes andning och som orsakas av att hjärnans andningscentrum inte kan balansera koncentrationen av syre och koldioxid i blodet. Efter fem dagar av medvetslöshet dödförklarades han på kvällen den 5 mars. All personal på datjan skickades omedelbart iväg till exil i avlägsna provinser. De förbjöds att för all framtid berätta någonting om vad de hade sett eller hört under Stalins sista dagar.

Spekulationer har förekommit huruvida Stalins död orsakades eller påskyndades av personer i hans absoluta närhet. Vid buffén på natten till den 1 mars hade Stalin nämnt att han hade för avsikt att föryngra partitoppen. Detta måste ha förfärat de närvarande som ju alla tillhörde det gamla gardet. Deras position inom hier­arkin och kanske till och med deras liv hotades. Stalin hade lämnat rummet några minuter under kvällen. Detta tillfälle kunde ha gett någon, och då sannolikt Berija, möjlighet att hälla något gift i det glas ur vilket Stalin drack utspätt georgiskt vin. I så fall vore kristallint warfarin det mest ­sannolika. Produkten började användas som råttgift 1948, och fanns tillgängligt i Sovjetunionen. Stalin kräktes ju blod under sina sista dagar och obduktionen visade dessutom inte bara en hjärnblödning utan även blödningar i tarmarnas slemhinnor och i inre organ som lever, mjälte och njurar. Urinprover visade dessutom tillblandning med blod. Detta tyder på en generell blödningsbenägenhet och styrker teorin om en förgiftning med blodförtunnande medel. Tilläggsfynden ströks dock i den officiella obduktionsrapporten, som bara nämner hjärnblödning som dödsorsak.

Enligt Molotov lär Berija den 1 maj ha sagt till honom att ”jag fixade honom. Jag räddade livet på er alla.” Men kampen om makten inom det kollektiva ledarskapet tog en annan riktning än vad han hade tänkt sig. Med hjälp av marskalk Georgij Zjukov (1896–1974) kunde Nikita Chrusjtjov i samband med en statskupp arrestera Berija. Efter en summarisk rättegång sköts han den 23 december 1953.

Carl Lindgren

Carl Lindgren är med dr och redaktör i Svensk Medicinhistorisk Tidskrift

Läs vidare