Esplanade des Abymes går runt en vik av Lac de Créteil. På sjön syns seglare och vindsurfare. Vid sjöns stränder sitter folk och metar. På andra sidan sjön syns lummig skog. Créteil är en förstad sydost om Paris. För trettio år sedan fanns här en gammal vattenfylld märgelgrav bredvid en soptipp och ett område med förslummade småindustrier. På få år förändrades detta. Märgelgraven förvandlades till sjön. Soptippen och industriområdet bebyggdes med nya hyreshus i den stil som då ofta kallades ”postmodern”. Man byggde i medvetna pastischer på äldre arkitektoniskt formspråk med hus i kvarter, där gårdarna dock blev öppna, fyllda av butiker med parkeringsplatser och gatorna blev lummiga alléer. Jämfört med för trettio år sedan är dagens Créteil en underbar idyll.

Men om man jämför dagens Créteil med hur det såg ut för bara ett par år sedan utfaller jämförelsen inte lika väl. Längs sjön fanns då ett rikt uteliv. Restauranger och kaféer avlöste varandra. Att uppleva en sval kväll där, med folk sittande vid alla uteserveringar, där det doftade från grillar och pizzaugnar, från kafferostar och baguettebagerier, var att ta del av det goda livet.

Restaurangerna har två saker gemensamt. De var alla kosher. Och nu är de alla stängda. Trots att de var kosher var kundkretsen inte påfallande judisk. En stor del av de franska judarna föredrar att äta kosher, även om de inte med några yttre igenkänningstecken visar att de är judar. Créteils judiska befolkning, åtminstone den i kvarteren längs sjön, var övervägande sekulär. Och det icke-judiska inslaget på uteserveringarna var inte obetydligt. Där blandades judar med vanliga fransmän, afrikaner och muslimer. Créteil förverkligade drömmen om ett mångkulturellt, fredligt samhälle.

I november 2014 blev en äldre judisk man misshandlad på gatan i Créteil. En kort tid senare, i början av december, attackerade ett gäng en ung judisk familj i deras hem. Den nittonåriga kvinnan våldtogs. Mannen var en 21-årig försäljare i en klädbutik, som attackerarna trodde ägde butiken och hade dagskassan hemma. När detta visade sig inte stämma torterade de ändå mannen. Han hade visserligen inte någon dagskassa hemma, men gänget var övertygat om att han ändå hade gott om pengar, eftersom ”alla judar har pengar”. Råheten i kombination med den uppenbara antisemitismen väckte enorm uppmärksamhet och fördömdes av president Hollande. Händelsen bidrog till en känsla av otrygghet i de tidigare så lugna kvarteren i Créteil.

Men snart glömde världen den händelsen, eftersom bara en dryg månad senare, i januari 2015, ägde dödsskjutningarna på Charlie Hebdos redaktion rum. Två dagar senare, den nionde januari, gick Amedy Coulibaly in i kosherbutiken Hypercacher i Vincennes, inte långt från Créteil och sköt ihjäl fyra kunder. Efter den händelsen uppmärksammades världen på att allt fler judar lämnade Frankrike. Utvandringen till Israel var den som huvudsakligen blev omskriven, men i det tysta utvandrade sannolikt minst lika många till Storbritannien och Kanada.

Utvandringen har ibland framställts i målande beskrivningar, att man nu skulle se färre med kippa på gatan i Paris. Det är stilistiskt tacksamt att uttrycka saken så, men för den sakens skull behöver det inte vara sant. Utvandringen har till större delen bestått av sekulära judar, som inte bär kippa eller andra yttre igenkänningstecken. Procentuellt sett torde utvandringen ha gjort den religiösa delen av den franska judendomen starkare. De försvunna uteserveringarna beskriver nog förvandlingen bättre.

I Paris nittonde arrondissement har de senaste årtiondena en ung judisk befolkning vuxit fram, medan gamla klassiska judiska kvarter i Saint Paul och Montmartre trängts undan av stigande fastighetspriser och gentrifiering. Jag talar med en vän som bor i nittonde. Han är lärare i en judisk skola och berättar hur hans skolklass under de senaste två åren minskat från tjugo till elva elever på grund av utvandringen. Då slogs skolklassen samman med parallellklassen, som också hade minskat.

Den tydligaste illustrationen till förändringen är de tomma kajerna i Créteil. Den judiska befolkningen där är fortfarande mycket stor. Och långt ifrån alla kunder på de många uteserveringarna var ju judar. Det måste alltså finnas fler orsaker till den påtagligt förändrade stadsbilden än enbart utvandring.

Fredagen den trettonde november 2015 begicks de sex terrorattackerna i Paris, lämnande 130 dödade och 368 skadade. Det var den dödligaste attacken i Frankrike sedan andra världskriget. Flera av de mindre attackerna var skjutningar och självmordsbombningar på kaféer och restauranger. Några dagar senare dog min svärfar i Paris. En vecka efter terroristattackerna begravdes han. Om man kan beskriva en stad som en människa, vore sammanbitet lugn de passande orden för att beskriva det Paris jag upplevde i samband med svärfars begravning. Eiffeltornet och andra offentliga byggnader var dekorerade i de franska färgerna. Över staden låg ett ”jäklar anamma”, att så lätt ger vi inte upp. Det fanns ett trots i luften. Men inte i Créteil. Tillsammans med min svärmors bror åkte jag dit för att köpa mat åt de många begravningsgästerna. Vid kajen, där det några år tidigare funnits en så rik flora av restauranger, fanns bara en kvar. En mycket stor, elegant restaurang på en parallellgata var dock öppen. Men där fanns inte en enda kund. ”Folk är rädda för att gå ut”, sade servitören.

När jag återvände till Créteil i augusti i år var den stora, eleganta restaurangen fortfarande öppen, men lika folktom. Den sista kosherrestaurangen vid Esplanade des Abymes hade dock stängt. I stället hade en ny restaurang öppnat där. Den är halal.