I Moskva undertecknade den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop, en misslyckad champagneförsäljare, och den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov. Ceremonin övervakades av Stalin. Hitler var inte närvarande och de två diktatorerna träffades aldrig. Men det var deras verk. Och de ändrade därmed radikalt tillvaron för miljoner människor.

Om omvärlden hade känt till paktens hemliga protokoll, som preciserade de två parternas vinst, eller med andra ord deras krigsbyte, hade skrällen blivit än större. Tyskland fick en stor bit av Polen, medan den resterande delen, de baltiska staterna liksom Finland och delar av Rumänien tillföll Sovjetunionen. En vecka senare inledde Tyskland fälttåget mot Polen och kort därefter angrep Sovjetunionen från andra hållet. Följande år ockuperade Stalin de baltiska staterna. I stort fungerade allt enligt ritningarna.

Molotov-Ribbentroppakten höll dock bara i knappt två år och upphörde abrupt med operation Barbarossa, det vill säga: när Tyskland anföll Sovjetunionen. Beslutet om angrepp togs redan ett halvt år tidigare, men Stalin bortdefinierade all information om Hitlers militära förberedelser. Han tycks inte ens ha fattat misstankar när Tyskland dagarna före anfallet evaku­erade personalen från sin Moskvaambassad. En av de sista varningsflaggorna var en tysk soldat som flydde från sitt förband och underrättade Röda armén om angrepp följande morgon. Stalin avfärdade emellertid varningen och beordrade istället att soldaten skulle avrättas.

Den sovjetiske ledarens bristande förmåga eller ovilja att ta till sig informationen om tyska angreppsplaner är svårförklarlig. Eftersom han var paktens nyckel­figur fanns kanske en rädsla att ­förlora makt och prestige på hemmafronten. Eller handlade det om vanmakt? Att realpolitikern Stalin naivt levde i illusionen att Hitler höll sitt ord är föga troligt. Möjligen kan man tala om bortträngningsmekanismer.

Paktens relativt korta hållbarhetstid är knappast förvånande. Under större delen av 1930-talet var Nazityskland och Sovjetunionen bittra fiender, den politiska och ideologiska retoriken oförsonlig och i spanska inbördeskriget stod de på var sin sida.

Dagen före Barbarossa skrev Hitler till Mussolini att pakten hade varit mycket problematisk men strategiskt nödvändig för att undvika att bli inringad av väst. Därmed kunde han i lugn och ro invadera Polen och därefter låta sina trupper marschera mot Frankrike och andra västeuropeiska länder utan att bekymra sig om ett eventuellt hot från öst.

Stalin erkände aldrig att pakten var ett misstag, åtminstone inte officiellt. Istället gick hans argumentation ut på att Sovjetunionen hade köpt tid. Hitler hejdades och under tiden kunde ryssarna planera ett försvar mot ett väntat tyskt angrepp. En period av fred möjliggjorde upprustning utan yttre störningar. Stalin lanserade tolkningen strax efter det tyska angreppet och den blev snabbt ett mantra i den sovjetiska retoriken. Utläggningen övertygade dock inte alla västeuropeiska kommunister, som fick problem med att navigera ideologiskt i skuggan av samarbetet mellan nazister och kommunister.

Historikern Roger Moorhouse avfärdar emellertid Stalins logik i sin bok om pakten och dess efterspel. Istället ser han den sovjetiske ledaren som proaktiv i förberedelsearbetet och med en antivästlig hållning som drivkraft. Pakten med Nazityskland innebar klara fördelar och gav Stalin mer än han hade kunnat hoppas på i ett eventuellt samarbete med väst. Politiskt lämnade den emellertid en outplånlig fläck på kommunismen, som enligt Moorhouse är jämförbar med Ungern 1956 eller Tjeckoslovakien 1968.

Retrospektivt kan icke-angreppspakten ses som Sovjetunionens första steg i expansionen västerut. Vid förhandlingarna med Storbritannien och USA i andra världskrigets slutskede togs nästa steg. Stalin lyckades framgångsrikt inte bara få de landvinningar som uppnåtts med pakten bekräftade och legitimerade, utan också expandera ytterligare västerut.

Människor som levde under sovjetiskt förtryck såg Molotov-Ribbentroppakten som startpunkten för allt elände. I samband med femtioårsdagen för dess undertecknande anordnades en protestdemonstration i de baltiska staterna. Två miljoner demonstranter höll varandra i händerna och bildade en oändligt lång mänsklig kedja som band samman Tallinn, Riga och Vilnius. Protestaktionen handlade om mänskliga rättigheter, sovjetisk ockupation och nationell självständighet. Men i fokus stod pakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Demonstranterna såg fortfarande dess avtryck på Europakartan.

Årsdagen för den tysk-sovjetiska pakten har inte bara symbolisk betydelse för befolkningen i östra Europa. I millenniets början utnämnde Europaparlamentet den till officiell minnesdag för offren för nazism och kommunism. Minnesdagen indikerar förstås släktskap mellan de två ideologierna, vilket pakten också signalerade. Likväl uppfattas en sammankoppling av nazism och kommunism som oerhört kontroversiell. I dagens debatt finns fortfarande reflexmässiga reaktioner mot likhetstecken. De ideologiska skillnaderna är förstås också uppenbara, men döljer inte överensstämmelser som skrämmer.

Moorhouse anser att likheterna gjorde Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet­unionen till naturliga samarbetspartners. I cynism, falskhet och brutalitet framstår de två systemen som jämbördiga, och han identifierar symmetri i deras ockupationspolitik. Aktioner mot icke-arier i den ena hälften är enligt honom praktiskt taget omöjliga att skilja från aktioner mot klassfiender i den andra hälften.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den tyska kommunisten Margareta Buber-Neumann såg sannolikt inte heller stora skillnader mellan den nazistiska och stalinistiska våldsapparaten. Hon flydde nazisternas Tyskland och sökte skydd i Moskva, där hennes man avrättades. Själv dömdes hon till fem år i Gulag. På grund av det tysk-sovjetiska samarbetet deporterades hon några år senare till Tyskland tillsammans med en grupp andra tyska kommunister. De följande fem åren tillbringade hon i Ravensbrück. Buber-Neumanns öde illustrerar således inte bara kommunismens nyckfullhet utan också vad de snabba storpolitiska förändringarna betydde på mikroplan. I det lilla blir det stora synligt.

I Sovjetunionens egen historieskrivning har Molotov-Ribbentroppakten inte varit ett populärt ämne. Det var i princip tyst kring pakten och dess hemliga protokoll i den rättsliga uppgörelsen med Nazityskland vid Nürnbergrättegången 1945. De allierade önskade inte misskreditera en av sina egna och Sovjetunionen arbetade energiskt och framgångsrikt för att få bort frågan från agendan. Paktens hemliga protokoll blev förvisso känt längre fram, men det var först under glasnosttiden som Sovjetunionen erkände existensen av ett sådant avtal.

The Devils’ Alliance tillför egentligen inte så mycket ny kunskap annat än i detaljerna. Historiens konturer är redan kritade och händelseförloppet välkänt. Men Moorhouse är en skicklig historiker, anlägger intressanta perspektiv och ger pedagogisk överblick. Noggrant benar han ut en av 1900-talets mest pragmatiska och dramatiska realpolitiska iscensättningar, som resulterade i död och elände för miljontals människor.