Mejlförfattaren, en framgångsrik och erkänd akademiker, berättade vid ett senare tillfälle att hennes skrivande försämrats med tiden. Hon menade att alla år av akademiskt arbete, uteslutande inriktat på vetenskapliga tidskrifter, haft en direkt skadlig inverkan på hennes skrivförmåga. För att lyckas professionellt – vilket i princip handlar om att få in ungefär tio artiklar i prestigefyllda tidskrifter – hade hon lagt sig till med det slags språk som hon visste var gångbart. Därtill hade hon skrivit om de ämnen som för tillfället var ”heta”. Hennes strategi var fruktbar. Karriären var säkrad. Det var ju bara det att nu, efter decennier av flitigt slit, fanns det ingen återvändo. Hon saknade både förmåga och självförtroende att göra något annat än det hon redan kunde. Att skriva en bok var det inte tal om. Populärvetenskapliga artiklar var inte heller aktuellt. Allt som fanns kvar var de här korta e-breven. De utgjorde hennes kreativa ventil.

Detta är inget unikt exempel. Det brittiska universitetsväsendet har blivit ett monument över oförlöst kreativitet. Den utbredda byråkratiseringen av akademisk produktion – där det enda som räknas är publikationer i de ”bästa” tidskrifterna – har enligt många satt universiteten på en olycklig kurs. Det finns visserligen redan ett antal böcker som ägnat utvecklingen av det brittiska universitetssystemet kritisk granskning. Där har vi fått läsa om skenande studieavgifter, marginalisering av humaniora och en kommersialisering som breder ut sig alltmer. Men det är först nu, med Michael Billigs Learn to Write Badly,som vi erbjuds en mer ingående kritik av vad akademiker faktiskt gör – eller snarare av vad de förväntas göra för att rätta sig in i ledet.

Detta är en verklig insiders berättelse – på gott och ont. Michael Billig, sociologiprofessor vid Loughboroughuniversitetet, vet vad akademiskt skrivande handlar om. Han har skrivit för de mest prestigefyllda tidskrifterna, gett ut sina böcker på ansedda förlag och är flitigt citerad bland kollegerna. Ändå har han under en längre tid känt sig obekväm med den akademiska jargongen. Tidskrifterna med vilka han förväntas hålla sig uppdaterade har han för länge sedan slutat läsa.

Särskilt skeptisk är Billig mot akademikers vurm för stora, svepande ord. När de radar upp svårbegripliga substantiv gör de det inte för att närma sig verkligheten, eller för att bättre förstå människorna och deras handlingar. De gör det för att låta smarta, och för att göra ett intryck på sina akademiska kolleger. Pompöst språk, diffusa beskrivningar, teknisk vokabulär och passiva satser – ungefär så sammanfattar Billig det rådande akademiska idealet för skrivandet.

Akademikern, som hon framträder i den här boken, är en världsfrånvänd arbetsnarkoman utan ideal. För att göra karriär skapar den professionella akademikern en egen smal nisch, i vilken hon snabbt kan bli en auktoritet. Sedan pumpar hon ut meningslösa artiklar, skrivna på ett för icke-akademiker icke-förståeligt språk.

Men det är inte akademikern som vi i första hand ska förfäras över, menar Billig; det är själva systemet, som nu också suger in oskyldiga studenter. Istället för att lära sig skriva ordentligt tvingas dessa anamma det akademiska språket. De kopierar jargongen, inte för att de nödvändigtvis vill, utan för att det är en säker väg till ett högt betyg. Även doktorander korrumperas av de här trenderna. De vet alldeles för väl att det enda sättet att få ett jobb är att, vid sidan av en färdig avhandling, kunna uppvisa ett par publikationer i ansedda tidskrifter.

Billigs bok är ett viktigt bidrag till den växande kritiken mot brittiska universitet och deras ensidiga fokus på akademisk produktion. Men diagnosen är onödigt fatalistisk. ”Jag kan ge rekommendationer till jag spricker”, skriver Billig i bokens sista kapitel, ”men inget kommer att förändras.” För Billig tycks kriget redan vara förlorat. Dystert beskriver han känslan: det är som att stå vid sidan om en bullrande motorväg och ohörd protestera medan lastbilarna alltjämt dundrar förbi.

Som akademiker är det lätt att känna igen sig i Billigs beskrivningar. Det är på många sätt en motiverad kritik. Samtidigt förundras jag över Billigs oförmåga att blicka bortom universiteten, eller ens förbi de egna institutionsgränserna. För drygt 20 år sedan, i Russell Jacobys The Last Intellectuals, kunde vi läsa om den amerikanska intellektuella kulturen och hur den var på väg att upplösas. Jacobys rädsla var att de personer som tidigare hade gjort sig sedda och hörda nu var på väg in i akademins slutna värld för att aldrig mer återvända till den offentliga arenan. Michael Billig, som har jobbat på ett och samma universitet i 25 år, tycks tillhöra denna skara av akademiker som har vistats så länge i samma miljö att de helt har förlorat kontakten med det som ligger utanför. Medan Billig haft stora framgångar inom akademin har han varit sämre på att nå ut till en bredare allmänhet, förmodligen för att han aldrig sett det som ett alternativ. Trots klagosången tycks han trivas bra i sitt bo, där han ostört kan jämra sig över akademins gräsliga språkbruk.

Det finns egentligen inte så mycket nytt i den här boken, förutom möjligen de långrandiga exemplen hämtade från de egna akademiska kretsarna (han gör ett stolt nummer av att inte göra några ansträngningar att hitta exempel, utan håller sig till de texter som råkar landa i hans knä). Problemen som Billig beskriver är sedan länge väl kända. En fråga som vi däremot inte vet svaret på – men som Billig inte rör vid – är varför akademiker fortsätter att skriva oinspirerat och tillkrånglat när de i många fall vill göra något annat.

Kanske är det bara klassisk cynism: de vet att de borde göra något annat, men fortsätter trots det på den inslagna vägen. Den här inställningen kan delvis avskrivas som nödvändig anpassning: att man till exempel som doktorand behöver akademiska meriter för att överhuvudtaget kunna drömma om en akademisk karriär. Men nog borde det förhålla sig annorlunda med Storbritanniens mer etablerade akademiker, som sitter säkert på sina institutioner och som inte längre behöver jaga undflyende forskningspengar?

Jag har ofta frågat mina brittiska kolleger, särskilt de mer seniora, varför de fortsätter att skriva för de här tidskrifterna, om de nu anser att det är så fördummande. En välrenommerad professor svarade vid ett tillfälle att han planerade att lägga ner det smalare akademiska skrivandet för att istället koncentrera sig på att skriva böcker. När jag några månader senare sprang på samma person i ett informellt sammanhang frågade jag om han hade hållit sitt löfte. Nja, svarade han. Det är lite som med min vikt: jag vet att jag skulle behöva förlora några kilon, men det funkar aldrig.

Till skillnad från Billig är jag inte särskilt bekymrad över akademikers bristande grammatikkunskaper. Jag är mer oroad över deras oförmåga att se alternativ, särskilt alternativ som innebär att forskning blir mer tillgänglig för allmänheten. Billig är själv ett exempel på den här illusionslösheten. Han är lika bra på att identifiera problem som han är dålig på att hitta utvägar. Varför skulle akademiker uteslutande behöva ägna sig åt att skriva vetenskapliga artiklar? Vad blir konsekvenserna om de istället deltar i samhällsdebatten och skriver böcker och artiklar i samhällsmagasin? Visst, de kanske inte befordras till professorer lika snabbt. De får möjligen undervisa litet mer. En och annan kollega kommer eventuellt att titta snett på dem. Men det här är saker som man kan leva med. Det kan vara värt det.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Sociologen George Simmel är ett intressant exempel i det här sammanhanget. Efter att i ett tidigt skede meriterat sig akademiskt började han fokusera allt mer på populärvetenskapligt skrivande och rörde sig oblygt mellan olika akademiska discipliner. Samtidigt började han intressera sig mer för undervisning, och attraherade med tiden allt större skaror av studenter. Reaktionerna var minst sagt blandade. Många kolleger såg med misstänksamhet på Simmel, inte minst för att han ägnade överdrivet mycket tid åt undervisning.

Det här utspelade sig i slutet av 1800-talet, men historien är fortfarande aktuell. Att avvika från den rådande normen har sitt pris, då som nu. Men medan Simmel var beredd att betala det priset, tycks Billig fast i den rådande kulturen, oförmögen att ens tänka på hur saker skulle kunna vara annorlunda. Varifrån kommer den här tankens och handlingens förlamning? Är det för många år i akademin som gjort honom desillusionerad? Eller har han med tiden börjat trivas i sin förtvivlan? Med den här boken har han ironiskt nog bidragit till en smal men växande nisch, om, av, och uteslutande för akademiker.

Learn to Write Badly må vara skriven på tydlig och grammatiskt fläckfri engelska. Men den saknar liv. Och häri ligger akademikerns problem: inte att hon saknar förmåga att skriva enkelt och korrekt, utan att hon inte bryr sig om att vara intressant. Den intellektuella kultur som Jacoby pratar om är beroende av sin publik. Man måste skriva intressant och engagerande. Annars är det ingen som lyssnar. Det är möjligt att Billig vill nå ut till en större publik, och det är möjligt att han försöker skriva mer engagerat. Men hur mycket han än vänder sig bort från akademin, så är boken ändå en produkt av den världen. Att den kommer att läsas av en bredare allmänhet är osannolikt. Och det är synd: för akademiskt skrivande är inte bara en akademisk angelägenhet; det är ett problem som går ut över många andra, inte minst de hundratusentals studenter som varje år tvingas traggla sig igenom jargongladdad och död text. Och det helt i onödan.

För det finns en levande intellektuell kultur, särskilt i Storbritannien, ur vilken fantastiska texter fortsätter att komma i snabb takt. Istället för att gråta vid sidan av motorvägen, skulle Billig kunna hämta inspiration från den kulturen och föra eventuella lärdomar tillbaka till akademin. Inte minst för studenternas skull – för övrigt kallar han dem, i förbigående och något nedlåtande, ”avgiftsbetalande konsumenter”. Kanske är det där som vi akademiker ska börja – med studenterna, som faktiskt är en betydande publik. Jacoby påminner oss: ”Intellektuella, om de i första hand undervisar och skriver för varandra, har ett begränsat inflytande; men de har studenter som passerar igenom, och vidare mot andra saker.” Men för att nå studenterna måste vi akademiker tänka på hur vi pratar och skriver. Om vi klarar det, klarar vi också att nå ut till en bredare publik.