SvT-dokumentären Vad hände med försvaret är osannolikt nog fortfarande det tredje mest delade programmet på Facebook enligt bestofsvt.se. Mer delat än både prinsbröllop och Kung Fury och det vill inte säga lite.

Dokumentären speglar Försvarsmaktens resa under de senaste 15 åren och när den sändes i våras – det slumpade sig så att det var kvällen innan försvarsminister Peter Hultqvist (S) presenterade den blocköverskridande överenskommelsen om försvaret – utbröt en landsomfattande häpenhet över hur lite som blev kvar efter omställningsprocessen.

Mottagligheten för denna försvarsupplysning var bättre än vanligt då försvaret hade varit på tapeten i partiledardebatter inför valet och fortsatt därefter. Plötsligt kunde man läsa experter i spalterna och försvarspolitiker av alla kulörer upplevde ett slags renässans för sin sort då de var föremål för en sällan skådad uppmärksamhet såväl i riksdagsgrupper som av medier. De fick helt enkelt jobba hårt såväl internt som externt när ett svårt eftersatt politikområde seglade upp på dagordningen.

De där dagarna i april var ett försvarspolitiskt crescendo, slutpunkten på en lång och plågsam process under flera års försvarsberedningsvånda. Den säkerhetspolitiska utvecklingen var lindrigt sagt bekymmersam, blottor i Försvarsmaktens förmågor diskuterades även utanför kretsen av närmast sörjande och insikten växte om Sveriges sårbarhet i vidare mening än enbart den militära delen av totalförsvaret.

Det är inte konstigt att det gick en suck av lättnad över riket när svensk politik till slut lyckades samla ihop sig. När Sveriges i alla läger populäre försvarsminister Peter Hultqvist ordnade en riksdagsmajoritet bakom en uppgörelse hade han dessutom­ kramat ur finansdepartementet ökade anslag de närmaste åren. Sammantaget möjliggjorde det den proposition för försvaret som riksdagen beslutade om innan den skingrades för sommaren.

I korthet utgår den försvarspolitiska inriktningen för perioden 2016–2020 från den förändrade säkerhetspolitiska situationen i Europa med ökade krav på krigsförbanden och tydlig återgång till nationellt försvar. Försvarsmakten får mer pengar, men inte så mycket så det täcker den ambitionsnivå som partierna tidigare uttryckt och som myndigheten sade var nödvändig om man avsåg att finansiera sina beslut. Frågan om svenskt Natomed­lemskap rundades i ömsesidigt intresse av att kunna baxa beslutet genom riksdagen – resultatet blev alltså en satsning så långt partierna förmådde sträcka sig och en tydlig vägvalsfråga kvar att strida om samt ett antal centrala, utomstående frågor som kommer att utgöra test för hållbarheten i inriktningsbeslutet under perioden.

Efter alla partipolitiska turer var det i ömsesidig utmattning och lättnad man tog semester. Det blev tyst och det blev inte bara tyst i politiken. De försvarsdebatter som ordnades, ledarsidor som skrevs och den allmänna uppmärksamhet som inte skådats i offentligheten sedan ubåtjakterna på 1980-talet, klingade av. Hela diskussionen om en bestående underfinansiering bara upphörde liksom kraven på ett skyndsamt fungerande totalförsvar, där civilt försvar är en del. Allt medan den säkerhetspolitiska oron runt hela EU:s yttre gräns tilltog. Kriget i Ukraina drevs vidare och IS barbariska härjningar tillsammans med al-Assads terror mot civilbefolkningen drev människor på flykt i en omfattning som låg i korten, men som vi ännu inte riktigt hade insett vidden av då eller för den delen ser slutet på nu.

En intresserad och bekymrad allmänhet fortsätter uppenbarligen att titta på dokumentären om försvaret, men aktörerna försvann. För dem som hade upparbetat både förståelse och intresse för stundens allvar måste slutsatsen vara klar: Det hela var ett partipolitiskt skådespel och så snart konfliktytan med alla spännande ingredienser absorberades av partiuppgörelsen, var inte heller medierna mer bekymrade över differensen mellan totalförsvarsförmåga och säkerhetspolitisk utveckling än att de släppte greppet.

Hur ska man förstå vad som hände? Konstruktionen i uppgörelsen om försvaret var att en försvarsgrupp bildades, bestående av de ingående partierna. Denna grupp ska samråda om frågor som gäller försvarsöverenskommelsen och gemensamt ”vårda” den. Generellt passar resultatet samtliga inblandade mycket bra och det finns goda skäl för alla parter att hålla ihop om det som är beslutat: Oppositionspartierna i försvarspolitiken, det vill säga Folkpartiet och Sverigedemokraterna som står utanför denna samverkan, kalkylerar med fördelar även om det särskilt för delar av FP lär smärta att inte vara med i försvarsgruppens fortsatta överläggningar. De partier som är överens vill inte hamna i ett nytt köpslående mellan partierna om vem som satsar mest och bäst. Inget parti har en egen riktig plan eller idé för hur ett totalförsvar som är utformat för det samhälle vi har idag skulle se ut och de som står utanför – särskilt FP – vill fånga upp dem som kan tänka sig att lägga sin röst för försvarsfrågan.

Men det är svårt att utgöra opposition och att vinna på positionen om ingen i majoriteten är intresserad av att bråka. Därav tystnaden. Det är särskilt svårt när det som sagt endast finns ett överenskommet konfliktområde där detta intresse finns, nämligen frågan om Natomedlemskap.

Här har dock Moderaternas nyfunna lust att agera tillsammans med Centerpartiets historiska beslut om att bejaka det hela, totalt vänt strålkastarljuset från FP. Centerns beslut är en genuin plåga för Socialdemokraterna. Partierna har en lång historia med armkrok i säkerhetspolitiska vägvalsfrågor som kräver blocköverskridande stöd. Med enighet i borgerligheten om Natoansökan under kommande mandatperiod blir valet 2018 ett slags folkomröstning om medlemskap.

Nato är inte bara ett tacksamt ämne för oppositionen, särskilt när uppseendeväckande formuleringar om svensk säkerhetspolitisk linje då och då formuleras från rege­ringshåll, utan helt nödvändigt eftersom man inte kan angripa regeringen om försvarspengar eller volym.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Försvarsministern har sett varåt det lutar och inser att man inte kan möta denna offensiv med gamla argument. Han har därför hittat ett nytt angreppssätt genom att ta spjärn mot den snabbhet med vilken konflikter kommer att utveckla sig och hävdar att den snabbaste hjälpen inte kommer genom Natos byråkrati, utan genom uppborrade och omsorgsfullt underhållna bilaterala kontakter som dessutom har förtjänsten att inte orsaka ökad spänning i närområdet. Denna frihet från historiska hänvisningar och ideologiska argument är helt ny från Socialdemokraterna och passar som hand i handske med Hultqvists allmänna approach. Om Ryssland lyckas med sina avskräckningsförsök kan det säkert även passa breda lager i allmänheten.

Förutvarande överbefälhavare Sverker Göranson tillträdde precis innan riksdagen beslöt om det förra försvarsinriktningsbeslutet, 2009. Den nye överbefälhavaren, Micael Bydén, klev in i ämbetet några månader innan det nya träder ikraft och man ska inte förledas att tro att han kommer till ett dukat bord. En rad centrala frågor återstår att lösa ut och det är lätt att förutse hur nya resursdiskussioner kommer att segla upp framöver, inte minst på personal- och materielsidan. Till detta kommer naturligtvis omvärldsläget med den nödvändiga kyla och robusthet som det kräver, samt nödvändig samverkan mellan Försvarsmakten och civila aktörer på hemmaplan.

När Bydén presenterades i höstas konstaterade han att det kommer att bli ett hårt jobb med höga krav och förväntningar på alla inblandade. Den blocköverskridande försvarsuppgörelsens styrka är att det finns en samsyn om den övergripande inriktningen och det är bra. Svagheten är att Försvarsmakten kommer att få svårt att få frågor avdömda som är nödvändiga för verksamheten, men som riskerar skapa oöns­kad turbulens i det försvarspolitiska boet. Det är inte bra när det kan komma att krävas snabba beslut som inte riktigt låter sig dröja till nästa planerade omtag framåt 2020. Särskilt problematiskt är det om det säkerhetspolitiska läget fortsätter försämras och partier­na både inser och ger uttryck för att så är fallet, men enbart debatterar Natomedlemskap.

Den försvarsgrupp som emanerade ur försvarsuppgörelsen bör inte enbart följa upp redan fattat beslut, utan fortlöpande kalibrera totalförsvaret och se på överenskommelsen som en basplatta istället för något som är avklarat. Annars kommer nästa SVT-dokumentär att behöva behandla det faktum att en livaktig svensk försvarsdebatt inte har med hur omvärlden ser ut att göra, utan bara kan existera om politiska partier är i luven på varandra på ett intressant sätt.