Ett ännu mer vittfamnande grepp kring de varelser som har sin tillvaro under vattenytan, i hav och sjöar, tar idéhistorikern Jakob Christensson i sin nya bok Vattenvarelser. Det är en bok som har undertiteln ”En kulturhistoria”. Den behandlar alltså i hög grad våra mänskliga föreställningar om de levande varelser som hellre håller till under vattenytan än uppe på torra land.

Människor har genom århundraden och årtusenden haft vitt skiftande tankar om havets, sjöarnas och vattendragens många mer eller mindre besynnerliga invånare. Exempelvis har både bläckfisken och krokodilen i olika tider och kulturer kunnat tillmätas gudomlig status, blivit dyrkade och tillbedda. Krokodilen har förresten på sin kulturhistoriska meritlista att den inte bara har uppfattats som gudom i Egypten och som ett förkroppsligande av vattenguden Sobek; den har av kristna också uppfattats som raka motsatsen, som Djävulen, självaste Leviathan, och omnämns just som sådan i äldre svenska källor, där den stavas ”krokdyfvel” (dyfvel=djävul).

I Gamla testamentet blir krokodilen ibland till en symbol för Egypten och till ett skällsord för farao. Denne hade hållit det israelitiska folket i långvarig fångenskap, just det slaveri som Guds utvalda folk flyr från i början av Bibeln och som beskrivs inte bara i Moseböckerna utan är ett motiv som dyker upp hos flera gammaltestamentliga profeter, exempelvis hos Hesekiel som oinskränkt avskyr egyptier och hela deras kultur just för att de har varit israeliternas förtryckare.

Hesekiel låter Gud själv uttala en förbannelse över egyptierna. Det sker i följande ordalag: ”Så säger Herren Gud: Jag ska ta itu med dig, farao, Egyptens kung, feta krokodil som dåsar i Nilen och säger: ’Nilen är min, jag har skapat den.’ ”

I Bibeln framställs krokodilen på ett sätt som är oförenligt med den egyptiska krokodilkulten. Det är för övrigt även oförenligt med den familjeidyll som svenska skolbarn för inte så länge sedan lärde sig att sjunga om i visan som handlar om ”herr Krokodil, fru Krokodil och lille krokodillelilleman”, vilka i sångboken Nu ska vi sjunga ligger och gonar sig vid Nilens strand och ”gäspa käkarna ur led”.

”Christensson är en essäist av hög klass”

En särställning i vår egen tids mytologi innehar hajen, som inom populärkulturen och turistindustrin utmålas som närmast djävulsk och en dråpare farligare än någon annan av alla oss jägare och dråpare här på planeten, medan det i själva verket är så att färre människor dör av hajattacker än av olyckor i samband med att de tar en selfie.

Sådan belysande statistik fiskar Christensson påpassligt upp och gör tankeväckande poänger av. Han är genomgående noga med tillgängliga fakta och kan beträffande just hajen upplysa om följande sakförhållande: ”I snitt dör någonstans mellan fem och åtta personer per år i hela världen till följd av att de har blivit angripna av hajar. Det kan sättas i relation till att miljontals männi­skor årligen badar där hajar håller till. Omvänt dödas årligen 100 miljoner hajar av människor.”

På Den Blå Planet, det stora akvariet vid Öresundsbrons danska fäste, har kurser om hajen arrangerats. De har haft skolbarn som målgrupp och har med danskt skämtlynne benämnts ”haj school”. Ändå lär det dröja innan hajen någorlunda rehabiliteras efter Hollywoods serie med skräckfilmer, som inleddes med Steven Spielbergs Hajen (Jaws) 1975.

Det finns tydligen sällan någon saklig grund för människornas fabler och fantasier om havens grymma bestar. På 1800-talet var det i Europa bläckfisken som framstod som havets värsta monster, alltså det djur som i vår egen tid nu hyllas för sin intelligens och tidsenligt ägnas ett idolporträtt i dokumentärfilmen My Octopus Teacher. Det är en film som är populär på Netflix. I den skildras bläckfisken närmast som en zenmästare eller vishetslärare.

Christensson berättar om arran­gemanget Octopus Date som varje år på alla hjärtans dag drar till sig stora åskådarskaror i Seattle. Då släpps en hanne och en hona in i samma bassäng, detta i hopp om att de ska vara parningssugna. Efter att hos Christensson ha läst om att bläckfiskar kan iscensätta extrema sexuella orgier av BDSM-karaktär inkluderande strypsex och tentakelbondage samt att kärleksakten, som kan vara dygnslång, ofta är det sista en bläckfisk gör här i livet, framstår ”Octopus Date” som ett ganska riskabelt familjenöje. Dock kan man kanske räkna med att de mänskliga åskådarna inte riktigt förstår att uppfatta de olika momenten i en kärleksakt mellan bläckfiskar. Vid ett tillfälle hängav sig en hona åt ren och skär kannibalism. Hon åt upp hannen, men då var föreställningen tack och lov över, publiken hade hunnit gå hem.

Det är en fröjd att läsa Jakob Christenssons bok. Den kryllar av fantastiska anekdoter om de märkliga varelser som lever under vattenytan, samtidigt som den innehåller stora mängder av handfast information om dessa djur. Man lär sig massor och skrattar ofta. Författaren är docent i idéhistoria, dock inte verksam vid något universitet utan knuten till Riksarkivets personhistoriska jätteprojekt Svenskt biografiskt lexikon. Han har även ett förflutet som förlagsredaktör och bokförläggare på Atlantis och Signum.

Den bok han nu själv ger ut är magnifikt illustrerad och mycket vacker, men framförallt är den välskriven och outtröttligt synpunktsrik. Man kan associera till Gunnar Brobergs geniala mikrohistoriska bok Kattens historia. Sverige speglat i djurets öga (2004), ett verk som växer till en svensk mentalitetshistoria som sträcker sig genom århundradena. Christensson tar ett betydligt bredare (och halare) grepp än Broberg, men även hos honom är ambitionen att fånga och karakterisera förändringar i människors attityder till djur.

Stoffet som Christensson dyker ner i är oerhört rikt och simmar inte bara omkring i de fem världshaven utan är dessutom ofantligt utsträckt i tid och rum, till skilda epoker och världsdelar. Han fiskar flitigt ur antika källor, framför­allt hos Plinius. Andra favoriter är Carl von Linné och hans lärjungar, men uppsjön av lärdomshistoriska referenser är överhuvudtaget mycket stor. Bibeln är en viktig källa, en som Christensson utnyttjar med stor finess, men han gör även utflykter till många andra religiösa urkunder än den kristna, vilket gör att framställningen inte bara blir till en skiss till en västerländsk mentalitetshistoria utan ger oss ett globalt perspektiv på människans attityd till vattnets invånare.

Det säger sig självt att Jakob Christenssons breda perspektiv är betydligt mindre disciplinerat och vetenskapligt välstädat som Gunnar Brobergs. Han kastar loss i en sorts lustfylld populärvetenskaplig glidflykt över havsytan. Att han därvid spontant tar sig stora friheter framgår redan av bokens lekfulla komposition och av att han väljer att skriva ett kapitel även om ett djur som bara tillfälligt dyker ner i vattnet, havssulan. Dessutom har blodigeln fått slinka med och ägnats ett eget kapitel. De djur som uppmärksammas med varsitt kapitel är i tur och ordning: krokodilen, blodigeln, ålen, kräftan, hajen, sugfisken, sjökon, valen och maneten.

Roligare och mer överraskande populärvetenskaplig bok har jag inte läst på många år. Vad som höjer den över det mesta som skrivs inom svensk sakprosa är inte bara störtfloderna av lustfyllt förmedlad lärdom och det fantasieggande uppslaget att ägna en hel bok åt männi­skors föreställningar om vattenvarelserna, utan det är framför­allt Jakob Christenssons stilkonst. Christensson är en essäist av hög klass. Han skriver smidigt och hans tonläge kan snabbt växla från det indignerade och upprörda till det glada och uppsluppna. Det är en konst som behärskas bara av de bästa.

I det ovanstående har jag mest ordat om hans kapitel om hajen och bläckfisken och inte med ett ord nämnt det största kapitlet i boken, det om valen. Hur var det nu med Jona i ”valfiskens buk”? Det får du veta där. Läs!