Anna Söderbergs son Simon, 15 år, sköts till döds på mindre än en meters avstånd. ”Nu är mannen fri. Var Simons liv inte värt mer än så?” frågade hon sig i en intervju i Aftonbladet.
Hon var mamma till den pojke som av media utmålats som ligist, den pojke som sköts till döds av den så kallade Rödebymannen. Tingsrättens beslut den 7 maj att ogilla åtalet mot honom orsakade starka känslor, inte bara hos de närmast anhöriga.

Beslutet väckte även förvåning hos sakkunniga. Domen betecknas som ”ovanlig” av straffrättsexpert Håkan Westin vid Uppsala universitet och Josef Zila , docent i straffrätt vid Stockholms universitet, menar att domen är unik, dock utan att vara ”särskilt överraskande”. Båda citeras i Svenska Dagbladet dagen efter det att tingsrättens dom föll. Anders Forsman är professor i rättspsykiatri och företräder således en annan expertis än den juridiska. Han säger i i DN att tingsrättens dom var ”förvånande” men ”modig”. Forsman menar att det är viktigt att inte lyssna på opinionens krav på ”hårdare tag”.

 

Den 50-årige man som stod åtalad för mord och mordförsök frikändes alltså helt, trots att det konstaterats att han faktiskt sköt mot de tonårspojkar som hade gjort intrång på hans gård och som han upplevde hotade honom och hans familj. En av pojkarna, Simon, dog till följd av skotten från femtioåringens hagelgevär medan en sjuttonåring skottskadades svårt. Enligt domen fanns inget uppsåt att döda. Mannen led enligt psykiatriexperten Peter Andiné under de minuter han sköt av en ”allvarlig psykisk störning”. Överläkaren Richard Tuck konstaterar att femtioåringen inte kunde tänka rationellt utan var helt fokuserad på att rädda sin familj.

 

Tingsrättens beslut tycks väl underbyggt, ett antal experter har undersökt och utvärderat den åtalade, experterna är samstämmiga i sina utlåtanden och allting borde vara frid och fröjd. Den femtioårige mannen från Rödeby är – eller var åtminstone i några, få, men ack så avgörande minuter för honom, hans familj, två tonårspojkar, deras familjer, vänner och flickvänner – psykiskt störd. Därför kan denne man inte ställas till svars för sina handlingar. Han kan inte dömas till fängelse (han var ju psykiskt störd och handlade icke uppsåtligen). Han kan inte överlämnas till rättspsykiatrisk vård (han lider inte längre av någon psykisk störning). Skadeståndsanspråken från den döde femtonåringens familj och från den skadade sjuttonåringen ogillas (eftersom femtioåringen inte befinns skyldig till något brott finns det naturligtvis ingen skuld att betala). Dessutom får femtioåringen tillbaka både hagelgeväret och ammunitionen som användes den natt då en pojke sköts till döds och en annan skottskadades svårt.

 

Inom ramen för det svenska rättsystemet och den gärningsmannafokuserade rättsfilosofin är tingsrättens beslut givetvis vederhäftigt och korrekt. Väljer vi en annan rättsfilosofisk utgångspunkt blir också utfallet ett annat.

 

Rödebyrättegångens primära intresse – liksom alla andra rättegångar – var att fastställa huruvida den handlande bröt mot lagen eller inte. En förutsättning för att bryta mot lagen enligt det gärningsmannafokuserade perspektivet är att den handlande är att betrakta som ett ansvarigt subjekt, det vill säga någon som har insikt i sina handlingars konsekvenser. Är så inte fallet kan personen inte fällas för brott. Detta innebär att intresset för det handlande subjektet – förövaren – överskuggar intresset för konsekvenserna av handlingen, alltså själva brottet. Med andra ord är det alltmera sällan skadan, det vill säga brottet, som bedöms och allt oftare det handlande subjektet och hans eller hennes psykologiska status.

 

Offret och de konsekvenser brottet får för henne eller honom är av underordnad betydelse.

Vårt nuvarande rättsystem ignorerar alltså i tämligen hög utsträckning offret. Det värderar egentligen varken skadan eller det lidande offret utsatts för. Den rättsfilosofiska tradition i en aristotelisk anda som vårt rättsystem bygger på intresserar sig uteslutande för den handlandes moraliska – eller snarare psykologiska – karaktär.

 

Från offrets perspektiv måste detta betraktas som något av ett problem. ”The victims of crime are, indeed, the forgotten tribe of our criminal system” skrev kriminologen William Clifford 1980. Sedan dess har en hel del hänt, inte minst tack vare Nils Christie, norsk kriminolog, som är något av en pionjär i den reparativa eller ”helande” rättviserörelsen. Christies grundläggande tes är att rättsystemet berövar människor deras konflikter, lämnar dem utanför och gör dem maktlösa. Hans ambition är att bidra till att skapa ett system eller rättviseparadigm som bättre tar tillvara både offrets och förövarens intressen. Konflikten skall så att säga återbördas till dem som ”äger” den, offret och gärningsmannen.

 

I kölvattnet av brottsofferrörelsen har nya teorier och praktik vuxit fram, exempelvis medling, i vilka brottsoffret ges en central roll. En central tanke vid medling är att stärka brottsoffrens ställning i rättskipningen, en annan är medlingsprocessen skall hjälpa gärningsmannen till insikt och ett moraliskt ställningstagande. Medling vid brott syftar till dialog och ökad förståelse mellan offer och förövare för att göra det möjligt för den felande att ta ansvar för sitt brott. Något man menar att traditionell rättskipning ofta misslyckas med.

 

Går synsättet att applicera på det aktuella fallet i Rödeby? Möjligen hade det gått i ett tidigare skede. Om någon tagit Rödebyfamiljens pressade situation på allvar, om någon tagit mopedgänget i hampan och ställt dem till svars för sina handlingar, initierat ett samtal, en dialog mellan den utsatta familjen och deras plågoandar hade den utveckling som ledde till att en ung pojke – ett barn – miste livet, en annan ung pojke skadades svårt och att en familjefar förvandlades till bödel kanske kunnat förhindras. Ett flertal studier från länder som praktiserat medling under en längre tid visar goda resultat framförallt när det gäller yngre brottslingar som begår förhållandevis milda brott.

 

I den situation Rödeby befinner sig idag är det svårt att se att den ”helande” synen på rättvisa har så mycket att komma med. Detta rättviseparadigm har naturligtvis också sina kritiker, och en av de skarpaste är Annalise Acorn som tidigare varit en av dess förespråkare. Hon menar att det finns en orimlig förväntan inom paradigmet på ”avslut”, ”helande” och ”försoning” som i själva verket kan upplevas som kränkande av offret eller av offrets anhöriga. Den reparativa synen på rättvisa har mer eller mindre rationaliserat bort straffet – istället talar man i nästan religiös terminologi om gottgörelse eller botgöring (föga förvånade finns det starka band mellan kristendom och det reparativa perspektivet på rättvisa).

 

Jag delar Acorns kritik framförallt utifrån en grundläggande inställning att straffet fyller en viktig funktion också för offret. Det straff som utdöms utgör – eller bör utgöra – ett mått på den skada som tillfogats. Straffet fyller en värderande funktion för offret, eller i det här fallet, offrets efterlevande. Den urgamla Lex Talionis utgick ifrån principen att rättvisa handlade om att värdera skadan, att kompensera och att bli kvitt: den felade står i skuld till dem han felat mot och skall därför betala. Utan att vilja förespråka vedergällningsprincipen rakt av menar jag att den innehåller några insikter värda att fundera över. Inte minst i det som brukar benämnas det ”allmänna rättsmedvetandet” görs kopplingen mellan straffet och en värdering av skadan: ”Var Simons liv inte värt mer än så?” frågar sig Simons mamma.

 

Till skillnad från Nils Christie och andra förespråkare för reparativ rättvisa tror jag inte att brott främst bör förstås som en konflikt mellan två individer – offer och förövare. Brottet är också en konflikt mellan en individ och samhället, och det är av yttersta vikt, inte minst från ett brottsofferperspektiv, att samhället klart och tydligt tar ställning mot den brottsliga handlingen, exempelvis genom att tilldela ett straff, eller i förekommande fall, ge förövaren vård. Detta är viktigt, dels för att skapa en gemensam etisk och moralisk samhällelig kunskap, dels för att ge offret upprättelse och klart och tydligt ta ställning: ”Det som gjordes dig var oacceptabelt”. Den upprättelsen förnekas Simon Söderberg och hans anhöriga.

ANN HEBERLEIN