Utlänningar som besöker Moskva – särskilt amerikaner – har ofta blivit förvarnade om att ryssar inte ler. Men de har också försäkrats att detta inte ska tas som en personlig förolämpning – det är helt enkelt en kulturell skillnad mellan öst och väst. Själv tycker jag det är skönt att slippa många av de ceremoniella artigheterna som är kutym i andra länder, och som kräver en särskild sorts energi. Min panna, vars naturliga tillstånd är att vara rynkad, smälter också in bättre här.

Förvisso är personalen på restauranger i regel väldigt trevlig, utan att utsätta gästerna för den översvallande vänskaplighet som snarast påminner om en hungrig hyenas grin. Men det måste sägas att den ryska servicekänslan i allmänhet lämnar en del i övrigt att önska. Särskilt illa är det på apotek, både de kommunala och de privata. Liksom sura byråkrater är apotekarna i sitt esse inte när de lyckas stå till tjänst, utan när de säger nej. Det här receptet är inte giltigt; det här preparatet får man bara köpa efter klockan elva; nej jag vet inte var du kan få tag på det, det är inte mitt jobb! Sedan jag hittade ett apotek där all personal tycks begåvad med en gnutta medmänsklighet har jag bara i yttersta nödfall försökt få tag i lite aspirin någon annanstans. Situationen på det genomsnittliga apoteket förvärras av de andra kunderna, som ibland verkar drabbas av ett slags Stockholmssyndrom när de träder in i apotekarens sfär. Det finns ingen självbetjäning på apotek här – till och med halstabletterna är inlåsta i montrar eller säkrade bakom glasrutan över disken. Inte heller används nummerlappar, trots att denna uppfinning är känd i landet och nyttjas till exempel i köttaffärer. På apoteket står folk i kö – en separat kö för varje lucka – och de tar inga risker. När man beställer sin medicin genom luckan väntar nästa person inte diskret en meter bakom, utom hörhåll. Ofta står hon inte ens bakom, utan alldeles bredvid en, till synes för att ingen ska kunna smita före i kön.

Ändå har man en känsla av att ens nästa i denna situation inte är helt oskyldig, att hon genom att stå och nosa i någon annans mest privata angelägenheter uppnår en pikant njutning. Man anar till och med ett slags känsla av pervers rättfärdighet i denna invasion i den privata sfären, som åtlydde hon därmed ett budord. ”Ni skola visa förakt mot de sjuka, såsom ock ni skola skämmas för de sjukdomar ni själva hava.” Men även om hon står bakom, och alltså inte direkt kan läsa sig till om man är impotent, deprimerad eller bara har högt blodtryck, är det goda chanser att hon på annat sätt meddelas vad det är för preparat man ämnar införskaffa. Apotekarna har nämligen för vana att tala högt och tydligt till sina kunder, med den allvarliga, otåliga min som tillkommer den som utför ett mycket viktigt och komplicerat arbete. Om man någon gång skulle be om örtte för lindring av magbesvär, till exempel, så kan man räkna med att den naturliga följdfrågan kommer att genljuda i hela lokalen: ”Har Ni diarré eller förstoppning?”

Apoteken är nu inte helt ensamma – också posten är bedrövlig här. På mitt jobb säger de rent ut att vi inte ska få något skickat till oss med vanlig post. Och det är sant att jag bara fått cirka en tredjedel av det som skickats till min jobbadress. När jag fick höra att ett paket kommit tillbaka till avsändaren efter två månader gick jag till posten för att fråga varför jag inte ens fått någon avi. ”Men varför väntar Ni två månader med att komma till posten när Ni ska få paket?” lät det indignerade svaret. Och det säger väl sig självt, att ju sämre en organisation är på att utföra sin uppgift, desto mer stridslysten måste personalen vara i sitt bemötande av kunderna, som ju i allt högre grad kan förväntas ha kommit dit för att klaga.

Det ligger nära till hands att förklara denna dåliga service som en kvarleva av kommunismen och dess brist på incitament. Men tänk på Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, en roman från 1800-talet där vi träffar en före detta statstjänsteman som säger sig alltid haft siktet inställt på att förarga dem han hade till uppgift att tjäna, alltid genom passiv aggressivitet försökt sätta käppar i hjulen för andra. Dagens dåliga service visar på samma bittra inställning. Både före revolutionen och idag ser vi exempel på hur den som har lite men inte mycket makt gärna hävdar denna begränsade makt på alla tänkbara sätt, sträcker den så långt det går, njuter av varenda tum han kan höja sig över andra. Apotekaren sitter på medicinerna, postkassören på paketen från mamma. För att få tag på det vi behöver måste vi först komma förbi dessa personer där de står bakom glas eller sitter upphöjda som på en tron.

Ändå uppstår frågan varför folk, i egenskap av kunder, finner sig i föraktfullt bemötande från dessa ”auktoriteter”, och själva lätt intar en misstänksam hållning till varandra. Här tror jag att en aspekt av den sovjetiska mentaliteten fortfarande gör sig gällande. Att man inte förväntar sig att ett apotek ska värna om personlig integritet, att man låter sig tystas av posttantens anklagelse – detta vittnar om hur den övervakning som privatpersoner fick räkna med under kommunismen normaliserats.