I början av 2010-talet undersökte forskarna Chris Sibley och Joseph Bulbulia religiös tro i Nya Zeeland. Det var en vanlig enkät, men mitt under arbetet slog katastrofen till. Den 22 februari 2011 drabbades Christchurch av en jordbävning som kostade tvåhundra människoliv.

Det förändrade förutsättningarna för forskarna, för det råkade vara så att den ena enkäten gick ut just före och den andra just efter katastrofen. Det gav dem möjlighet att pröva något som ofta påstås, men sällan kunnat undersökas: att människor vänder sig till Gud i svåra tider. Och det visade finnas viss evidens för denna vardagsvisdom. ”Religiös tro ökade bland dem som påverkades av jordbävningen, trots en generell minskning av religiös tro på andra platser i Nya Zeeland”, konkluderade de.

Samma mönster har synts under pandemin. Opinionsinstitutet Pew konstaterade nyligen att människor världen över uppger att deras religiösa tro har stärkts under pandemin, och i en amerikansk Gallup meddelade en femtedel att deras andliga liv blivit bättre till följd av krisen. Det finns också en del anekdotiska tecken på uppsving, som att människor googlar termer som ”bön” och ”kristendom” som aldrig förr.

Samtidigt är det en stor skillnad på att googla bön och att börja gå i kyrkan. Vilka blir de långsiktiga konsekvenserna av pandemin för religion och tro? Om vi återvänder till Nya Zeeland tio år efter jordbävningen så är statistiken, sett ur kyrklig synvinkel, deprimerande. Andelen som rapporterar att de inte tillhör någon reli­gion har ökat från 35 procent år 2006, till 48 procent idag. Detta mönster syntes också efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001. Efter attacken rapporterade nio av tio amerikaner att krisen gjort dem mer engagerade i sin tro, men redan i november konstaterades att antalet gudstjänstbesökare inte hade ökat. Sedan dess har trenden varit att andelen religiösa minskat.

”Kyrkorna behöver uppmuntra till lokalt ansvar, små gemenskaper och ett större lekmannaansvar.”

Katastrofer verkar alltså öppna ett fönster mot ett andligt intresse, men de leder inte nödvändigtvis till långsiktigt engagemang. För att åstadkomma ett sådant krävs en kyrklig mobilisering – eller till och med reformation. För pandemin har också avslöjat svagheter hos kyrkorna: problem som behöver hanteras, men som corona istället riskerar att förvärra och cementera.

Historiskt är ett mönster att pandemier påskyndar pågående trender. Snarare än att böja historien i en helt ny riktning accelererar de alltså utvecklingar som redan var på gång.

Under antiken hade kristendomen ett momentum, och uppgången förstärktes av de pandemier som härjade i det romerska imperiet. Historikern William H McNeill konstaterar att den kristna plikten att ta hand om de sjuka hade två goda effekter för kyrkan. Dels att många kristna överlevde genom församlingens vård, dels att kyrkan som institution stärkte sin trovärdighet i en tid när många andra samhällsbärande institutioner krackelerade.

Detta mönster, att pandemier snarare accelererar än dirigerar utvecklingen, syns också i relation till corona: ökad e-handel, mer hemarbete, växande ensamhet, avfolkade stadskärnor och konspirationsteorier var trender i tiden före pandemin. Nu har allt detta slagit igenom med full kraft. Men om mönstret blir detsamma när det kommer till religion är det oroande för kyrkorna i Sverige, eftersom kurvorna här pekat nedåt. Accelererar den förändringen innebär det en påskyndad sekularisering.

Kyrkorna har också varit anonymare under denna pandemi än tidigare. Vanligen har präster en framträdande roll i orostider genom själavård och socialt stöd, men nu har budskapet varit att även de ska visa omsorg genom att hålla avstånd. Den kyrkliga anonymiteten har förstärkts av nedstängningarna av gudstjänsterna. Genom att ha strängare regler för religiösa samlingar än för handel, gym och nöjesparker skickar politikerna en signal om att samfunden inte är särskilt viktiga – trots att religionen formellt sett är grundlagsskyddad.

De inställda gudstjänsterna har lett till att vanor har brutits, vilket lär få konsekvenser på lång sikt. För när något har blivit en vana sker det nästan automatiskt. Vi frågar oss inte om vi bör eller behöver göra det, utan genomför handlingen utan någon större ansträngning. Regelbunden kyrkogång har för många varit en vana som satt sig i kroppen och kalendern, så att det på något sätt känns fel att inte gå till kyrkan en söndag. Men efter ett år av stängda kyrkor är denna vana bruten och andra kan ha tagit form. Kanske förknippas söndagar numera med sovmorgnar och skogspromenader, även för dem som en gång var regelbundna kyrkobesökare? När pandemin till sist ger vika, längtar man då tillbaka till de gamla vanorna eller har man tillägnat sig nya vanor som i sin tur kommer att vara svåra att bryta?

Kyrkornas främsta mobilisering mot anonymitet och brutna vanor har handlat om digitalisering: ”Vi ställer inte in, vi ställer om”, som det tidigt formulerades. Omställningen fick formen av livestreamade­ gudstjänster, zoomsamlingar,­ Instagram-andakter, Facebookpredikningar och så vidare. Räckvidden har varit stor, ibland häpnadsväckande. Det är uppenbart att internet hjälper samfunden att nå män­niskor som normalt aldrig sätter sin fot i en kyrkobyggnad.

Samtidigt är det, återigen, oklart vad det digitala engagemanget egentligen betyder. Enligt en undersökning från USA har hälften av dem som tidigare gick regelbundet till kyrkan inte sett en gudstjänst online under pandemin. Och av dem som tittar uppger endast tre av fem att de ber med i gudstjänstens böner, och mindre än hälften att de sjunger med i sångerna. En av sex uppger att de gör annat – multitaskar – medan de tittar på gudstjänst.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Visst kan digitaliseringen vara en kreativ respons på krisen, men ofta har de förproducerade gudstjänsterna som lagts ut på Youtube snarare förstärkt en annan oroväckande trend, nämligen passiviseringen av lekfolket. Även om det digitala är en viktig form för religiös tro i framtiden, så kan det inte vara inte den enda. När de gamla formerna inte fungerar behövs snarare en uppsjö av nya uttryck, men här har kyrkorna kommit till korta. Det beror på att de, trots allt tal om demokrati och låga trösklar, alltmer präglas av klerikalism och centralisering. Initiativförmågan hämmas av en osund fixering vid prästen eller pastorn och av växande nationella nivåer som producerar styrdokument och utövar varumärkeskontroll. Visst skapar centraliseringen ordning och reda – men det som verkligen behövs är frihet och kreativitet.

Den starka centraliseringen har motverkat det som alla kriser kräver, nämligen förmågan att improvisera. Improvisation är en spontan respons på specifika omständigheter. Den uppstår alltid i det lokala och konkreta, som en kreativ reaktion på en oväntad situation. Under coronakrisen har de vanliga strukturerna inte fungerat, och då måste man improvisera för att finna nya vägar att vara kyrka i undantagstillstånd. Men detta kräver en kultur där varje församling anses myndig att forma sin verksamhet och varje medlem känner att hon inte bara är brukare och konsument av gudstjänster, utan bärare av kyrkans liv. Det här ger toppstyrda organisationer inte utrymme för. Däremot kan man notera att kyrkornas – särskilt Svenska kyrkans – byråkratiska maskinerier malt på som vanligt, vilket fått en att undra om det alls behövs lekfolk och gudstjänstbesökare för att organisationens hjul ska snurra?

Pandemin är en engångshändelse, men den både avslöjar och förstärker svagheter varhelst den drar fram. Såväl brister i svensk äldrevård som problem med kyrkornas organisation. Den har gjort tydligt att dagens stora och solida strukturer behöver ersättas med mindre och flexibla ordningar som inte bara är bättre anpassade till undantagstillstånd, utan också till vardagen i den flytande moderniteten. Kyrkorna behöver uppmuntra till lokalt ansvar, små gemenskaper och ett större lekmannaansvar. Intimitet och rörlighet är centrala dygder i vår tid, men tyvärr går rörelsen mot centralisering och storskalighet med storpastorat, varumärkestänkande och allt starkare nationella enheter. Det är kreativitetshämmande och passiviserande.

Risken är att pandemin förstärker denna centraliseringstrend, och då finns på sikt ganska lite hopp för de etablerade samfunden. Men coronan skulle också kunna bli en väckarklocka som sätter en reformation i rörelse, så här 500 år efter Lu­ther. Om det inte sker lär mönstret från Nya Zeeland upprepa sig också här: Pandemin leder till ett kort, uppflammande andligt intresse – men följs på sikt av en allt brantare kyrklig nedgång.