Kommuner som Sorsele och Ulricehamn ger unga sommarjobb som influencers. Den svenska vården svämmar över av administratörer och ledningspersonal medan antalet sjuksköterskor ökar långsammare än befolkningen. Och enligt en studie från 2014 lägger en genomsnittlig människa en till tre timmar av sin arbetsdag på att nätshoppa, surfa, fika eller ta en tupplur.

De här samtidsfenomenen hänger ihop. I Dumhetsbekämpning (Fri tanke) beskriver organisationsforskaren Mats Alvesson och överläkaren Stella Cizinsky hur allt fler arbetsplatser fylls av sådant som egentligen inte har med verksamheten att göra. Orsaken kallar de funktionell dumhet: när man låter bli att tänka efter och ifrågasätta utan agerar i linje med det föreskrivna.

”Hur fick vi egentligen ett samhälle där dumhet kan vara ändamålsenlig och fördelaktig?”

För den enskilde kan det vara strategiskt att inte sticka ut hakan och göra sig obekväm hos dem som bestämmer över ens lön, schema och eventuella befordran. För verksamhetens toppskikt kan det också vara funktionellt, i alla fall på kort sikt, att slippa bli ifrågasatt när man exempelvis vill skaffa kommunala influencers eller ett par extra kommunikatörer. De negativa konsekvenserna drabbar i första hand samhället i stort, särskilt dem som är beroende av att verksamheten fungerar: patienter, elever, brottsoffer.

Men även för den som sitter och flyttar runt papper på sitt skrivbord – eller scrollar genom sociala medier i brist på papper att flytta runt – kan en känsla av tomhet och meningslöshet lätt infinna sig när man inte gör någon egentlig nytta. Kanske inte ens någon skillnad? När Joaquín García, tjänsteman på vattenkontoret i den spanska staden Cádiz, skulle få medalj för lång och trogen tjänst kunde ingen hitta honom. Han hade inte varit på jobbet på sex år – kanske mer än så – men ingen hade märkt hans frånvaro.

Alvesson och Cizinsky är inte först med att uppmärksamma problemet. Roland Paulsen har skrivit om förekomsten av ”tomt arbete”, alltså aktiviteter under betald arbetstid som inte är relaterade till jobbet. År 2018 publicerade danskarna Dennis Nørmark och Anders Fogh Jensen boken Pseudoarbete. Samma år utgav även den amerikanske antropologen David Graeber Bullshit Jobs, där han frågar sig hur meningslösa arbeten kan existera i en marknadsekonomi. I teorin borde vinstdrivande företag med konkurrenter inte ha råd att slösa pengar på meningslösheter. Hans svar är att storföretag inte längre ser det som sin roll att skapa, laga eller underhålla saker, utan att fördela pengar och resurser. Fördelningspolitik, inte produktion. Såväl de anställda som politiker och medborgare i allmänhet borde egentligen invända mot en sådan ordning. Men vi har kommit att se lönearbete som ett självändamål. Ju mer meningslöst och själsligt utarmande det är, desto bättre för karaktären.

Det är alltså Graebers förklaringsmodell. Alvesson och Cizinsky lutar åt en annan. De skriver att en kombination av politiskt kontrollbehov, riskminimering och en allmän vilja till makt har lett till en överreglering av alla möjliga verksamheter. Och ju fler regler som ska efterlevas, standarder som ska levas upp till och kontroller som ska genomföras, desto mer byråkratisk överbyggnad behövs.

Problemet är bara att det i Dumhetsbekämpning inte alltid framgår vad som är hönan och vad som är ägget. Skapar funktionell dumhet en byråkratisk överbyggnad, eller skapar den byråkratiska överbyggnaden funktionell dumhet? Antagligen är det en negativ spiral där det ena förstärker det andra, men någonstans måste den ha börjat. Hur fick vi egentligen ett samhälle där dumhet kan vara ändamålsenlig och fördelaktig?

Bland de fenomen som Alvesson och Cizinsky pekar ut går åtminstone två att urskilja som kausala orsaker till den funktionella dumheten. Båda är nämligen direkt kopplade till det moderna, globaliserade samhället och behöver alltså inte vara orsakade av dumhet.

Det ena är systemkomplexitet. I stora system är ett visst mått av dysfunktion ofrånkomligt på grund av bristande överblick, långa kommunikationsvägar och minskad individuell ansvarskänsla. När företag och organisationer växer sig stora uppstår stordriftsnackdelar. New public management, där man försöker göra allt mätbart och sedan lägger stor energi på att mäta och omorganisera ut-ifrån mätresultaten, var tänkt att åtgärda problemet men har av allt att döma förvärrat det.

En del av regleringsivern och den växande byråkratiska överbyggnaden har förstås politiska orsaker. Många av de regler företag och myndigheter måste leva upp till har införts av riksdagen. Men de flesta författare som berör ämnet tycks vara överens om att både privata och offentliga verksamheter delvis har sig själva att skylla. Internt konsensussökande, PR, inspirationsdagar och dyra ”visioner” är varken en del av kärnverksamheten eller riksdagens fel. Ingen tvingar till exempel SR att skriva obegripliga jobbannonser för att eftersöka en ”enterprise agile coach”.

Samtidigt kan det politiska skiktet i någon mån lastas för vad Alvesson och Cizinsky kallar den administrativa medelklassen: den stora mängden högskoleutbildade samhälls- och beteendevetare, kommunikatörer, jurister och ekonomer som arbetsmarknaden vid det här laget är övermätt på. Både offentlig och privat sektor verkar ha försökt absorbera dem genom att skapa jobb som matchar deras utbildning, snarare än jobb som faktiskt behöver utföras.

Den stora kåren av experter och kommunikatörer tenderar sedan att alienera de människor som arbetar med själva kärnverksamheten. I Dumhetsbekämpning citeras ett mejl från en läkare vars regiondirektör gjort en film om ”sin vision om ett nytt ledarskap”. Läkaren beskriver ”känslan av att det finns en avgrundsdjup klyfta mellan oss som arbetar i verksamheten och ledarskiktet. Det tycks inte finnas någon möjlighet att ens förstå varandra, för vi pratar inte samma språk.”

Samma sorts problem återfinns i den privata sektorn, som i hög grad har kommit att spegla den offentliga: den domineras av samma stora konsultföretag och lider av samma stordriftsnackdelar. Visst finns ett konkurrenstryck, men det känns sällan särskilt pressande på HR- eller kommunikationsavdelningarna. Och småföretagen kopierar stilen i tron att byråkratiseringen ger intryck av storlek och tillväxt. En av Alvessons och Cizinskys roligare grepp är att likna det vid en evolutionär återvändsgränd: ”Liksom en påfågel vill man gärna visa sina fina stjärtfjädrar, trots att dessa är orsaken till att påfågeln sällan flyger och då endast under allvarligt hot.”

Populärt

An intellectual revolution

Liberal culture is based on tolerance. But liberal society must not become so tolerant that it destroys itself.

Svante Nordin Tema 2011 5

Men allt kan inte skyllas på systemen, skriver författarna. De skapas, befolkas och reproduceras trots allt av människor. Och det för oss in på den andra orsaken till den funktionella dumhetens segertåg genom yrkeslivet: ”den sköra moderna människan”, som Alvesson och Cizinsky kallar homo fragilis.

Redan 1950 skrev sociologen David Riesman i Den ensamma massan om hur efterkrigstidens amerikaner tenderade att utveckla en stark social radar och svag internaliserad moral. Sedan dess har snabba förändringar, socioekonomisk utslagning och en ständig exponering för bilder av perfektion i den digitala världen gjort människor ännu mer stressade och rädda för att misslyckas. Stressade människor söker trygghet och blir mer följsamma. Därav den ängsliga och konformistiska människotyp Alvesson och Cizinsky beskriver – och när homo fragilis möter opportunister utgör de en perfekt grogrund för funktionell dumhet.

Där slutar del ett av Dumhetsbekämpning. Del två innehåller förslag om vad man som chef eller medarbetare kan göra åt det. Det är helt i linje med författarnas påpekande att system trots allt utgörs av människor, men det är en väldigt optimistisk inställning till ett problem som är rotat i själva den moderna samhällsstrukturen och människotypen.

Det innebär förstås inte att det finns några bättre alternativ. Men risken är stor att dumhetsbekämpningen fastnar i ett moment 22. De som är bäst positionerade att se (och ifrågasätta) den funktionella dumheten är ofta de som själva har pseudoarbeten – och de har ett starkt rationellt intresse av att inte såga av grenen de sitter på, hur bra trädet än skulle klara sig utan den.