I debatten om nya betygssystem och andra åtgärder för att rycka upp den svenska skolan sägs ibland att reformerna bör ske under största möjliga enighet. Man tror att samförstånd är av godo på känsliga områden. Kanske bör rentav de egentliga besluten överlämnas åt experter. När det gäller ekonomi och försvar brukar den inställningen vara en utpräglad högerståndpunkt. Men just när det gäller skolan verkar det för tillfället vara vänsterns linje.
De svenska skolreformernas historia är hursomhelst ett utmärkt exempel på nyttan av bråk och debatt och farorna med enighet och expertvälde.

Även i övrigt är det nyttigt att gå tillbaka till 1960-talet och titta hur det egentligen blev som det blev med den svenska skolan.
Reformerna var i verkligheten mycket olikartade. Riktningen ändrades kraftigt mellan tidigt och sent 60-tal. I själva verket hade Sverige vid mitten av 1960-talet, genom den våldsamt debatterade reformpolitiken, antagligen världens då bästa skola. Kanske den bästa genom tiderna. Sedan började utan större debatt en annan utveckling, vars slutpunkt vi – förhoppningsvis – för tillfället upplever.

Ska man vara helt rättvis bör man inse att det svenska skolväsendet redan före efterkrigstidens utbyggnad tillhörde världens ledande. Antagligen ända sedan den lutherska kyrkans massindoktrineringsprogram började under 1600-talet med katekesplugg och husförhör. Läskunnigheten var allmän redan på 1700-talet. Med folkskolan 1842 kom allmän skrivkunnighet och en förbluffande hög allmänbildning som paradoxalt nog hastigt minskade den för saken ivrande kyrkans makt över sinnena till förmån för frikyrkor och senare folkrörelser.

I själva verket torde utbildningsväsendet ha varit det som i särskilt hög grad gjorde Sverige annorlunda och skapade förutsättningen för senare teknisk och social utveckling. Välståndets motor. Utbildning var förutsättningen för uppfinningar och snilleindustrier liksom för den praktiska tillämpningen av snillenas och entreprenörernas idéer i och med tillgången på hyggligt utbildad arbetskraft som kunnat läsa instruktioner och begripa regler och planer.
Lite paradoxalt var det den lägre utbildningen – småskolan, folkskolan och senare yrkesskolorna – som i internationellt perspektiv var mest imponerande. Gymnasierna eller läroverken liknade sådana inrättningar världen över. Universiteten var undermåliga, frånsett de specialhögskolor för teknik och medicin som skapats utanför deras ram i Stockholm.

 

Emellertid var tillträdet till högre utbildning i internationellt perspektiv påfallande brett. Många bondsöner kunde bli präster och deras barn ämbetsmän. Den sociala pyramiden i Sverige var jämförelsevis låg och lätt att bestiga på ett par generationers sikt.
Men systemet var ännu vid andra världskrigets slut komplicerat, otillräckligt och orättvist. De flesta fick nöja sig med sju års folkskola, eventuellt med ett års praktisk yrkesutbildning därefter. En knapp fjärdedel gick från årskurs tre vidare till realskola eller flickskola och fick därmed sammanlagt nio eller tio skolår. Gymnasium med studentexamen efter totalt 12 till 14 år uppnåddes av 6%. Ytterligare 2% gick speciellt yrkesgymnasium.

Socialdemokratin som 1945 hade majoritet i riksdagen och initiativet i politiken ville reformera systemet. Men redan inom partiet var meningarna delade om hur.
I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944 skisseras en framtida ”nio- à tioårig enhetsskola, som kan ge en god medborgerlig och mänsklig bildning”. Man betonar starkt skolans roll som ”kulturinstitution”. Högstadiet bör dock ”differentieras efter olika praktiska och teoretiska utbildningsbehov”. Ett främmande språk ska börja läsas av alla – ett i dåtiden nästan utopiskt krav. Målen var dels att höja folkbildningen, dels att öka tillgången på välutbildade i samhället, dels att genom ekonomiskt stöd ge alla lika chanser till högre utbildning: ”många som saknar läshuvud får en omfattande skolutbildning, medan andra ungdomar med vida bättre förutsättningar inte alls blir i tillfälle att utveckla sina anlag.”

Tankarna väckte stor entusiasm. Redan 1949 påbörjades i flera kommuner försök med ”enhetsskola” enligt programmets modell. Årskurserna 1-6 var sammanhållna, medan 7-9 vanligen var delade i en teoretisk linje som motsvarade den gamla realskolan och en eller flera praktiska linjer. Trots betydande svårigheter på grund av lärarbrist, nya elevgrupper och det faktum att experimenten till en början oftast genomfördes i socialt underprivilegierade områden – i Stockholm infördes således enhetsskolan enbart söder om Skanstull – blev det hela en påtaglig framgång. Försöken utvidgades efter hand så att enhetsskolan 1962 omfattade nästan hälften av barnen i berörd ålder.

Men samtidigt uppkom motsättningar. Vid sidan av det kunskapsälskande efterkrigsprogrammet hade socialdemokratin med sig en annan programskrift, som i praktiken kom att bli än mer styrande för de reformer som genomfördes på olika områden, makarna Gunnar och Alva Myrdals Kris i befolkningsfrågan från 1934. Här var skolans uppgift istället att genom social träning skapa goda och jämlika medborgare.

Alva Myrdal, som hämtat inspiration från amerikansk reformpedagogik, försökte driva den linjen i den skolkommission som verkade på 1940-talet. Hon fick stöd av de socialdemokratiska politikerna Stellan Arvidsson och Ragnar Edenman. Arvidson var poet och vänsterradikal romantiker med en hjärteknipande tilltro till en ”musisk fostran” där barnen i frihet skulle utvecklas till bättre människor. Edenman var en hårdför byråkrat.

Båda ville inrikta skolans arbete mindre på folkbildning än på att i myrdalsk anda fostra goda samhällsmedborgare samt ersätta den gamla sortens kunskaper och undervisning med nya verksamheter och metoder, främst praktiskt arbete och gruppaktiviteter. Betyg var en styggelse. Om fattiga barn fick rättvisa karriärmöjligheter skulle arbetarklassen tömmas på begåvningar! Samhället borde istället förändras genom att ungdomarna övade sig att leva efter jämlika värderingar i skolan.

Många folkpartister delade den uppfattningen. Partiets ledande talesman i skolfrågor blev med tiden Gunnar Helèn. Helén var docent i nordiska språk, men samtidigt ytterst hatisk mot den gamla bildningens symboler, särskilt studentexamen, att döma av hans memoarer främst beroende på att en gymnasiekamrat hade underkänts i förhören. Bondeförbundet kunde ansluta sig utifrån en allmänt antiintellektuell hållning i de djupare leden. Högern värnade kunskaper men brann knappast för lika chanser för fattiga.

Den proposition om en ny skola som regeringen Erlander lade fram 1950 präglades redan i hög grad av de myrdalska idéerna istället för efterkrigsprogrammets kunskapsglädje. Alla barn skulle i görligaste mån läsa samma kurs före årskurs 9. Ny pedagogik skulle tillgripas. Grupparbetet gjorde entré som allena saliggörande arbetsform i svensk skola.

Den våldsamma debatten och motståndet från bland annat lärarnas organisationer gjorde dock att inget beslut kunde tas i frågan. Enhetsskolan byggdes ut med kunskaper som innehåll och rättvis tävlan som styrmetod. Samt enstaka pliktskyldiga, oftast kortvariga experiment med nya arbetsformer.

De antiintellektuella strömningarna noterade dock en framgång 1957 då Ragnar Edenman blev utbildningsminister. Året efter deklarerade han i en intervju att: ”Det måste vara skolans primära uppgift att göra barnen till så lyckliga människor som möjligt.” Hur man lär ut lycka meddelades dock inte. Inte heller varför skolan mer än andra samhällsinstitutioner hade ansvar för lyckan.

Därnäst kom ”att göra barnen till små medborgare genom att bibringa dem demokratiska värderingar”. Det skulle framför allt ske genom att ”bekämpa social högfärd”. I tredje hand kom undervisningen, men den skulle främst syfta till ”att ge barnet vissa färdigheter så att det lämnar skolan med lust att förkovra sig i fortsättningen”. Citatet slutar: ”I sista hand kommer de direkta minneskunskaperna. Barnen bör ha lärt sig läsa, skriva och räkna och de bör ha fått en viss orientering i olika ämnen.” Bildningen skulle således nu komma i sista hand, sedan skolan fått andra uppgifter.

Men striden inför den avgörande reformen kom snart främst att handla om linjeindelningen på högstadiet. Skulle årskurserna 7-9 i den slutgiltigt reformerade skolan förbli delade i flera linjer? Skulle i så fall betyg avgöra tillträdet till den gymnasieförberedande linjen? Edenman och myrdalska reformpedagogerna höll på sammanhållning som den säkra vägen till att avskaffa ”pluggskola” och meritokrati till förmån för gemenskap och lycka.

Lärarkåren var starkt för linjeindelning, både de akademiskt utbildade adjunkterna och folkskollärarna. Men de senares fackförbund bytte 1959 fot och uttalade sig för sammanhållet högstadium. I den så kallade Visby-kompromissen 1960, utformad av Gunnar Helén, segrade sammanhållningens vänner. Nästan. Högstadiet skulle bli sammanhållet till och med årskurs åtta. Årskurs nio indelades i inte mindre än nio linjer: gymnasieförberedande 9g, ytterligare fyra teorilinjer samt fyra praktiska som kändes igen på att de var ”tvåbokstaviga”, till exempel 9tp – ”teknisk-praktisk”.

I matematik och engelska infördes utöver den allmänna kursen även en ”särskild kurs” menad att vara mer avancerad. Valet mellan kurser och linjer blev fritt, vilket ledde att elever och föräldrar ”röstade med fötterna”. Inom några år valde i princip alla 9g, medan övriga åtta linjer där de alls förekom blev en sorts hjälpklass. På samma sätt valde nästan alla de särskilda kurserna.

Linjefrågan framstår som ett skenproblem. Högstadiets problem orsakas av en mycket liten grupp elever med speciella problem, som i varje system måste tas om hand på något speciellt sätt. Men i och med att den nya pedagogikens vänner efter hand bet sig fast i denna yttre fråga kom kunskaps- och bildningsivrarna att triumfera helt vad gällde skolans innehåll och arbetsformer.

Folkskollärarna, vars fackförbund stött Visbykompromissen i hopp om att få överta all grundskoleundervisning hade blivit lurade av det byråkratiska etablissemang som behövde deras stöd för att kunna genomdriva sitt förslag. De ställdes helt utanför högstadiet och förlorade sjuan till adjunkterna.Nu kom även det statistiskt grundade betygssystemet med fem steg. Vid införandet upplevdes det då som mycket progressivt i pedagogiskt avseende.

Grundskolan infördes hösten 1962 sedan en ny skollag och ny läroplan hade antagits.
Läroplan för grundskolan (1962) är i själva verket det mest bildningsoptimistiska och kunskapsambitiösa dokument som kommit i genren i vårt land. Planerna för vad som ska läras in i varje årskurs och hur det ska läras ut är detaljerade och avancerade i båda språk, matematik och orienteringsämnen som historia eller biologi. Alla skulle läsa engelska i fem år, den förkrossande majoritet som gick g-linjen dessutom tyska i tre och franska i ett år. Idag är det svårt att hitta blivande civilingenjörer som ens efter gymnasiet gjort det!

Inledningskapitlet innehåller en del byråkratiskt snömos av den modell som senare skulle helt förgifta verksamheten. Men det väsentliga är den första, med den nya skollagen gemensamma passusen att skolundervisningen ”har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter”, vilket till reformpedagogernas förtret placerats före att befrämja barnens utveckling till ”harmoniska människor” och ”ansvarskännande samhällsmedlemmar”. Det sistnämnda något där man till råga på allt tillerkänner hemmen en jämbördig roll. Det för reformpedagogerna allena saliggörande grupparbetet har reducerats till ”ett värdefullt komplement till övriga arbetsformer”.

Grundskoleplanen följdes 1965 upp med en ny Läroplan för gymnasiet, präglad av samma ambitiösa anda. Även här en enormt detaljerad planering av vad som ska läras olika år i olika ämnen på olika linjer. I svenskan räknas årskurs för årskurs upp centrala böcker och författare som eleven bör ha stiftat bekantskap med, givetvis med rekommendation av vidsträckt läsning därutöver. De som skrämts av eller glatt sig åt till exempel latinlinjens försvinnande bör besinna att det framöver, genom de möjligheter som gavs inom ramen för den år 1965 skapade humanistlinjen, snart fanns fler latinstuderande ungdomar i Sverige än någonsin tidigare.

De mest drastiska förändringarna var utanverk. Studentexamen försvann. Men likformighet och rättvisa i de även här femgradiga betygen skulle garanteras genom noggrant bedömda centrala prov. I själva verket hade redan det gamla gymnasiet vid det laget uppnått en hög grad av social utjämning. Det sista året för studentexamen, 1968, tog inte mindre än 35 000 ungdomar, nästan en tredjedel av årskullen studenten. I själva verket ungefär lika många som under det följande gymnasiets tid, då sådant ännu gick att avläsa, varje år avslutade verkligt teoretiska gymnasieprogram.

En förbättrad och förlängd yrkesutbildning kom med Läroplan för fackskolan, även den 1965. Barnbidrag och studiestöd gjorde det tänkbart för alla att ta tillvara de erbjudna möjligheterna. Fria läroböcker infördes i gymnasiet 1965. Ett system med extremt förmånliga studielån för universitetsstudier med rejäl bidragsdel, föreslogs 1963 och förverkligades strax efter.

Vad som sedan hände är inte helt lätt att förstå.
Reformarbetet hade varit framgångsrikt. Genom konflikterna hade den antagligen bästa lösningen hamrats ut. De problem som fanns var lokala med skoltrötta elever på det förlängda högstadiet, 60-talets drogvåg och stora halvspråkiga elevgrupper i nya invandrarförorter. Men det var praktiska frågor att tackla i det lilla sammanhanget.
På något vis tycks också allmänhet, kulturliv, politiker och till och med lärarorganisationer från och med mitten av 1960-talet helt tappa intresset för skolan. Man tycktes säga sig att nu var det klart och riktningen utstakad. Experterna borde kunna ta över. De visste säkert bäst!

Samtidigt hade reformarbetet verkligen efterlämnat en avsevärd expertkår inom byråkrati och pedagogiska institutioner. Den kunde å sin sida knappast slå sig till ro med att problemen var lösta eller lokala. Den måste motivera sin existens. Dessutom hade den ju i princip förlorat striden om skolans innehåll. Således var man redan igång med en nyare läroplan för grundskolan som skulle förverkliga Edenmans intentioner. Vid sin avgång 1967 kunde han lämna den i arv till sina efterträdare, och den antogs under stor enighet två år senare som LGr 69. I inledningen kastades målen om, så att skolan främst skulle arbeta med personlighetsutveckling ”samt därvid meddela eleverna kunskaper och färdigheter”. Notera ”därvid”! När jag själv gick lärarhögskola de här åren ansågs det nödvändigt att tala om att vi faktiskt fick meddela kunskaper medan vi gjorde ungdomarna till bättre människor.

Läxor förbjöds. Betygen inskränktes till de sista åren. Ett par veckotimmar gavs åt ”fritt valt arbete” som kunde bestå av precis vadsomhelst. Kursplanerna i olika ämnen flyttades till särskilda bilagor. Ambitionerna sänktes kraftigt samtidigt som alla skrivningar blev mycket vaga.

Socialister trodde att eleverna blev socialt medvetna och kritiskt tänkande genom mindre fokus på kunskaper. Liberaler fick sitt i och med att barn skulle ”välja” religion och livsåskådning, samlivsform och inställning till droger.

Den nye utbildningsministern Olof Palme ägnade skolans vardag förstrött intresse, övertygad om att experterna visste vad de gjorde medan han ägnade sig åt större samhällsfrågor. De egendomligaste företeelser, som ”den nya matematiken” ansågs stå i förbund med demokratin och predikas. De kunde komma och gå utan att någonsin på allvar ifrågasättas förrän de i lyckliga fall diskret glömdes bort.

På den vägen har vi fortsatt. Under största politiska enighet. Utan debatt.
Minns någon SIA-skolan som stadfästes av jämviktsriksdagen 1976? ”Skolans Inre Arbete”, som skulle hålla barnen på plats hela dagen under lek och sport och utan klassrumsväggar. Med enstaka avbrott för praktikarbete eller årskurslösa gruppstudier när andan föll på. Eller LGr 80? Den nya läroplan för grundskolan som avskaffade alla ämnen utom språk och matematik och ersatte dem med två block, ”SO” och ”NO”, eftersom ”tillvaron inte är ämnesindelad”. Det var den plan som även avskaffade historien och istället införde momentet ”Människans verksamhet – tidsperspektivet”, där man skulle läsa sin egen, släkts och sin orts historia och därmed bli mogen att möta en globaliserad kultur.

Att skolan ändå överlevde och på sina håll fungerade ganska bra berodde på att kommunerna inte hade råd med de värsta dumheterna och att duktiga lärare fortsatte att undervisa som de alltid gjort. När ingen längre egentligen brydde sig utifrån eller uppifrån gick det för byråkratin att komma med de konstigaste påbud. Men det gick också att strunta i påbuden. Tyvärr gick det antagligen, om man ville, också att helt strunta i att undervisa. Rättvisa och likvärdighet tillhör inte det nya skolväsendets typiska egenskaper. Den sociala snedrekryteringen, som kan avläsas i gymnasiet, har som sagt snarast ökat konstant under perioden. De riktigt bra lärarna och normala undervisningsmetoderna förekom givetvis allra mest frekvent i socialt starka områden.

LGr 80 antogs alltså under en borgerlig regering, precis som 1994 års slutliga kunskapsslakt i de då införda läro- och kursplaner, där allt konkret innehåll avskaffades. Det var 1994 som det senaste betygssystemet infördes för de få avgörande tillfällen då betyg för skams skull måste bevaras. Genom att ta bort alla begripliga normer och varje form av kontroll hade man dock försäkrat sig om att betygen åtminstone skulle bli absolut godtyckliga och orättvisa när de nu inte kunde avskaffas helt.

Men det var 1969 års diskret presenterade läroplan som blev det stora trendbrottet. En brytning med de stora skolreformer som kommit i början av 1960-talet. Och med tidigare svensk skoltradition.
Står vi kanske äntligen inför ett nytt trendbrott?

 

GÖRAN HÄGG är författare och docent i litteraturvetenskap.