Eftersom jag ofta sticker ut hakan i samhällsdebatten blir jag ibland kallad allt möjligt, från vänsterextremist till nazist. Sådant tar jag lätt på, eftersom det bara visar att de som säger sådant inte har en aning om vem jag är. Annat är det när jag blir kallad konservativ. Jag har aldrig tagit ställning för en viss politisk ideologi, utan försöker istället förstå och uppskatta det bästa ur olika ideologier. När jag därför 2016 kallades ”föredömlig konservativ tänkare” förvånade det mig, för det var uppenbart avsett som beröm och inte som skällsord. Om jag är konservativ eller inte må andra bedöma, men orsaken till att jag blir kallad det tror jag beror på något djupare och det hör samman med många års läsande av Girard. Konservatismens viktigaste ingrediens, bortom dagspolitiken, kännetecknas av en pessimistisk syn på människans natur. Så kan även Girards tankevärld ses. Mimetismen, att vi imiterar våra förebilder så att vi kan börja konkurrera med dem, syndabocksmekanismen, vårt behov av offer, allt detta är grundläggande idéer hos Girard som inte visar människan från hennes vackraste sida.

”Som Christian Abrahamsson visade i sin artikel innebär ett sådant konstaterande inte att alla män som utpekades var oskyldiga, men däremot att förföljelsen av dem antog rituell karaktär.”

Just därför är det viktigt att komma ihåg att Girards människosyn också har en positiv sida. Det är därför att vi imiterar våra medmänniskor som små barn lär sig att tala och gå. Om vi imiterar en människa som eftersträvar att vara god mot sina medmänniskor innebär en sådan imitation att världen får fler goda människor. Positiva förebilder är nödvändiga och värdefulla. Om den mimetiska konkurrensen innebär att två vetenskapsmän tävlar med varandra för att åstadkomma nya upptäckter kan det vara till allas vår välsignelse.

Men viljan att bli lik sin förebild kan slå över i avund och konkurrens. För att kontrollera detta offrar vi. Det handlar inte bara om offer till forntida gudar, utan idrottsmannens ansträngning eller politikerns kamp för en viss politisk fråga är också former av offer som inte sällan har rituella inslag, något man kan upptäcka inte minst om man genom läsning av Girard tränat sitt öga. Såväl hjälp till flyktingar som omsorg om klimatet är behjärtansvärda ändamål, men flyktingmottagandet 2015 hade uppenbara drag av offerrit, som plötsligt byttes mot ett ännu tydligare offrande till klimatet.

Det började hösten 2016 med allt fler offentliga biktanden om hur syndiga vi är därför att vi flyger. I Malena Ernmans fall skedde det exempelvis i form av en krönika i Expressen den 18 december 2016: ”Jorden behöver en överdos av godhet nu”. Plötsligt var flyktingarna glömda och man vältrade sig i skam över att man reste till exotiska länder och belastade klimatet genom att flyga dit. I båda fallen vakade syndabocksmekanismen i vassen. De som inte var intresserade av att ta emot flyktingar skambelades först. De som inte skämdes över att flyga drabbades sedan. Föreställningen om vilka dessa människor var sammanföll så tydligt. Outbildade svenskar i mindre samhällen i glesbygden som röstade på SD var utmärkta syndabockar för offrandet till flyktingarna och det är väl ungefär samma människor som man föreställer sig fortsätter att flyga utan skam till billiga resmål. Girards iakttagelse att syndabocken måste vara någon utanför den inre gruppens ”vi”, men inte heller en fullständig främling, passar bra in på dessa människor. Syndabocksmekanismen döljer att det givetvis handlar om vanligt klassförakt och social arrogans.

Om en man utnyttjar sin ställning för att sexuellt utnyttja kvinnor i svagare ställning är det givetvis något som skall påtalas och förhindras, men metoo-rörelsen slog också den över i syndabocksmekanismer. Som Christian Abrahamsson visade i sin artikel innebär ett sådant konstaterande inte att alla män som utpekades var oskyldiga, men däremot att förföljelsen av dem antog rituell karaktär.