Talanglöst
Det kan knappast ha undgått någon att Sverige är ett land som tillämpat en generös linje i migrationspolitiken. Det är knappast heller en nyhet att integrationen är en utmaning. OECD, samarbetsorganisationen för världens utvecklade ekonomier, noterar att Sverige under perioden mellan 2014 och 2015 mottog den största gruppen asylsökande per invånare som någonsin uppmätts för ett medlemsland. Enligt samma undersökning har Sverige större skillnader i sysselsättning mellan utlandsfödda och infödda än någon annan utvecklad ekonomi. Debatten om migration i Sverige handlar om gruppen asylsökande och deras anhöriga. Men det finns också en annan viktig grupp migranter: välutbildade personer som tack vare sin expertis har hela världen som arbetsmarknad.
Hela världen tävlar idag om att locka till sig kvalificerade migranter. Vi lever nämligen i en kunskapsekonomi, där näringslivets konkurrenskraft är alltmer knutet till förmågan att locka till sig och behålla talanger. En region kan växa med talanger genom att utbilda den inhemska befolkningen och genom att locka till sig kompetens från andra delar av världen. Den senare strategin växer i betydelse, av tre skäl. Det första skälet är att en massiv upprustning av utbildningssystemet sker i länder som Indien och Kina. Asien och Öst- och Centraleuropa är världens nya rekryteringsbaser för talanger. Även Afrika och Sydamerika växer som talangexportörer. Det andra skälet är att framförallt unga människor blir alltmer mobila över gränserna. De kulturella och språkliga barriärer som skilde världen åt bryts alltmer ned. Unga som studerar i storstäder som Kanton, Hanoi och Teheran har alltmer – eller vill åtminstone alltmer ha – en livsstil som är tämligen likt den som finns i Stockholm, London eller Los Angeles. Många vill resa och jobba utomlands, åtminstone under en del av sitt liv.
Till sist spelar också specialiseringen på arbetsmarknaden en viktig roll. Man kan tro att arbetsmarknaden idag framförallt förändras på grund av radikala teknikskiften som digitalisering och robotisering. I själva verket är specialisering en lika viktig drivkraft. Jobben blir helt enkelt alltmer specialiserade. Till exempel söker företag idag inte programmerare, utan programmerare med den särskilda inriktning på programspråk och funktion som kan fylla rätt roll. Även mera traditionella arbeten som läkare blir alltmer specialiserade. Specialiseringen är relevant, eftersom det blir allt svårare för utbildningsväsendet i en region att utbilda personal med all den spetskompetens som efterfrågas. Många unga i länder som Indien känner till vilka specialister som eftertraktas internationellt, kompletterar sina kunskaper med dessa färdigheter, och ger sig ut på den globala talangmarknaden där företagen tävlar om att rekrytera dem.
En rad vetenskapliga publikationer pekar på att konkurrensen om att locka till sig personer med rätt kvalifikationer ökar, både bland företag och länder. Forskarna Brian Becker, Dick Beatty Beatty och Mark Huselid exemplifierar med tesen att företag tävlar om att vinna ”kriget om talangerna”. De menar att företag i stor utsträckning kan nå en ledande ställning på marknaden genom att på bättre sätt än sina konkurrenter attrahera och utveckla talanger bland medarbetarna. Det är också viktigt att företagen lockar till sig rätt talang, det vill säga de specifika kompetenser som behövs, och utnyttjar den på bästa sätt.
Ett liknande perspektiv framförs av Thomas Davenport, Jeanne Harris och Jeremy Shapiro som noterar att ledande företag som Google, Best Buy och Sysco inte bara är fokuserade på att locka till sig talang. Som komplement till detta har de skapat sofistikerade verktyg för att samla in och analysera data kring medarbetarnas talanger. Därmed kan dessa företag utnyttja det tillgängliga humankapitalet på bästa sätt. Marina Latukha förklarar att attraktionskraft för internationella talanger kan vara särskilt viktigt för företag som verkar i globala värdekedjor, vilket stämmer in på många av de storföretag som står för betydande delar av Sveriges exportintäkter.
Talangattraktion är viktig för ett land som Sverige, och särskilt så för Stockholm som utmärker sig som en av världens ledande kunskapskluster. Detta är något som bland annat Stockholms handelskammare ständigt påminner om. I det sammanhanget är det dags att slå fast en obehaglig sanning: Sverige lyckas inte särskilt väl som talang-hub. Låt oss som exempel undersöka världens två folktätaste länder, Kina och Indien. Under de senaste fem åren har mer än en halv miljon högutbildade personer från dessa två länder sökt sig till och stannat i olika utvecklade ekonomier. Mindre än en halv procent av dem, eller närmare bestämt 2 010 personer, har kommit till Sverige. Justerat för befolkningsstorlek har Kanada och Nya Zealand tio gånger så stark attraktionskraft för högutbildade personer från Kina och Indien jämfört med Sverige.
När jag nyligen sammanställde den internationella statistiken visade det sig att Luxemburg, Schweiz och Kanada är de riktiga talangmagneterna i världen. De attraherar betydligt fler högutbildade migranter än Sverige. Även Nya Zealand, Irland, Australien och USA klarar sig bättre. Sverige kan egentligen bara sägas vara en stark magnet för talanger från en region i världen, Mellanöstern. Det beror i sin tur på att en del av den stora flyktinginvandring som kommit till Sverige ifrån länder som Iran, Irak och Syrien är högutbildade.
Totalt har cirka 49 000 högutbildade personer sökt sig till och stannat i Sverige de senaste fem åren, varav en knapp majoritet har kommit från övriga Europa. Dessa personer spelar en viktig roll för näringslivets kompetensförsörjning. Men i en värld där talanger är alltmer rörliga över gränserna är det ingen imponerande siffra. Skulle Sverige ha haft samma attraktionskraft som Kanada, hade ytterligare 53 700 personer sökt sig hit. Hade vår globala attraktionskraft varit i nivå med Luxemburgs skulle vi ha lockat ytterligare drygt 186 000 högutbildade personer.
Att Sverige klarar sig så dåligt – trots att vi slagit rekord i generös migrationspolitik – borde komma som en varningsklocka. Till att börja med är internationell talangförsörjning avgörande för näringslivets konkurrenskraft. Spotify har till exempel klargjort att man inte ser Sverige som ett attraktivt land att växa i, eftersom att det är svårt att locka talanger hit. Spotify har pekat på problematiken för unga personer som jobbat för företaget att hitta bostad på den reglerade svenska bostadsmarknaden. De menar också att skattevillkoren för Sverige är ohållbara, eftersom de personaloptioner som företaget erbjuder unga talanger beskattas så högt. Personaloptioner går ut på att företag erbjuder att dela med sig en del av den framtida värdeuppgången till sina medarbetare. Det är en attraktiv lösning för företag som siktar på att bli nästa stora IT-framgång, men som inte har pengarna att erbjuda riktigt höga löner. I omvärlden beskattas personaloptioner på låg nivå, eftersom det är förenat med stor risk. I Sverige beskattas personaloptioner så högt att lösningen knappt används. Så vad gör företag som Spotify? De expanderar utomlands, i städer där det redan finns en god talangpool och goda möjligheter att locka ytterligare talanger. Städerna får gärna vara hippa, men minst lika viktigt är att bostadsmarknaden och skattevillkoren är goda. Andra faktorer som trygghet och soltimmar spelar också roll.
Spotify är inte ett undantag. Den svenska kunskapsekonomin har gradvis börjat migrera till omvärlden. Mellan 2005 och 2015 ökade de svenska internationella koncernerna sina utgifter på forskning och utveckling med 10,7 miljarder kronor av vilka 8,5 miljarder kronor hamnade i omvärlden, medan en mindre del investerades i Sverige. Om trenden inte vänds riskerar Sveriges främsta internationella konkurrensfördel – hög kunskapsnivå i näringslivet – att undermineras. Det finns förstås mer än ett skäl till att forskning och utveckling migrerar, men ett viktig sådant är att det är svårt att rekrytera kvalificerade ingenjörer, tekniker och programmerare till Sverige. En alternativ strategi till att förmå talangerna att komma till Sverige är att förlägga forskning och utveckling utomlands, i de regioner där talangerna finns. Som talesättet lyder: Om Muhammed inte kommer till berget så får berget komma till Muhammed.
Det finns en ekonomisk teori med alarmerande resultat för Sveriges del som är relevant att ta upp i sammanhanget. Det är teorin om välfärdsmagneteffekten. Ekonomiprofessorerna Assaf Razin och Jackline Wahba förklarade redan 2011 att en växande forskningslitteratur pekar på att länder med olika politisk inriktning drar till sig olika typer av migranter. Personer med hög kunskapsnivå, som förväntar sig att klara sig väl på arbetsmarknaden, söker sig till länder med lägre skattenivåer. Personer med lägre kunskapsnivå bryr sig mindre om skatter och väljer istället i högre utsträckning länder med generösa välfärdsstater, eftersom förmåner i välfärden givetvis är mera lockande för den som har lägre inkomst och högre risk för arbetslöshet.
Den ekonomiska politikens utformning i Sverige, tillsammans med hyresregleringarna, gör landet relativt oattraktivt för högkvalificerade migranter men ganska attraktivt för dem som vill ta del av en generös offentlig välfärd. Detta kanske låter kontroversiellt, men är egentligen en självklarhet. Människor söker maximera sitt välmående, utifrån de förutsättningar som de befinner sig i. Det hade varit en sak om utländska talanger bedömde att kvaliteten på offentlig service i Sverige var så hög att det kompenserade för de höga skatterna, men så tycks inte vara fallet.
Till det ska man lägga det svenska fenomenet med de så kallade kompetensutvisningarna. Många medialt uppmärksammade fall har lyft fram hur arbetskraftsinvandrare plötsligt tvingas lämna Sverige, eftersom Migrationsverket hittat små formaliafel i anställningsvillkoren. Ofta handlar det om små misstag som deras arbetsgivare har gjort, som att under någon månad ha betalat fel lön eller inte direkt kopplat in alla relevanta försäkringar. Sådana misstag är inte ovanliga på arbetsmarknaden och kan korrigeras i efterhand. Migrationsverket har dock drivit linjen att använda alla små fel och misstag som skäl till utvisning.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Ett exempel är Tayyab Shababs fall, som har blivit något av en symbol för Migrationsverkets agerande. Tayyab kom från Pakistan till Sverige för att läsa en masterutbildning i datavetenskap. Drygt ett år senare erbjöds han fast anställning som programmerare vid ett IT-företag i Växjö. Efter att ha ordnat arbetstillstånd och arbetat fram till 2016 rekryterades han av en utvecklare av mobilapplikationer i Stockholm. När Tayyab då sökte om att få sitt uppehålls- och arbetstillstånd förlängt framkom att den tidigare arbetsgivaren hade missat att ansluta honom till företagets tjänstepensionsförsäkring. Det var ett misstag som snabbt rättades till. Migrationsverket gick dock på linjen att utvisa både Tayyab och hans hustru ur Sverige.
Organisationen Centrum för rättvisa överklagade Migrationsverkets beslut till migrationsdomstolen i Stockholm, men en oenig domstol slog fast att Tayyab och hans hustru skulle tvingas lämna landet. Tayyab överklagade migrationsdomstolens dom, men erbjöds kort därefter en anställning på ett IT-företag i Berlin, och bestämde sig därför för att lämna Sverige tillsammans med sin hustru för Tyskland där han snabbt fick ett nytt arbetstillstånd. I slutet av 2017 lyckades dock Centrum för rättvisa få framgång i ett liknande fall, den här gången i högsta instans. I en vägledande dom den 13 december 2017 slog Migrationsöverdomstolen fast att pizzabagaren Danyar Mohammed i Jokkmokk fick stanna i Sverige, trots att hans arbetsgivare under en period hade gjort ett lönemisstag på 460 kr. Migrationsöverdomstolen meddelade samma dag även en annan vägledande dom som gällde en programmerare som Migrationsverket hade utvisat med hänvisning till att han hade saknat vissa försäkringar under en övergångsperiod. Även i det fallet ändrade Migrationsöverdomstolen det utvisningsbeslut som Migrationsverket tagit.
Fredrik Bergman, jurist och chef vid Centrum för rättvisa, menar att Migrationsverket äntligen har börjat anpassa sin policy till dessa två vägledande domar. Den sjätte mars 2018 meddelade myndigheten att man ändrat sin interna praxis. Den märkliga lagtolkning som användes för att utvisa skötsamma arbetskraftsmigranter kan därmed förhoppningsvis upphöra att tillämpas. Talangutvisningarna är dock inget isolerat problem, utan snarare toppen av ett isberg; Migrationsverket behandlar arbetskraftsmigranter allt annat än vänligt. Behandlingen är verkligen inte anpassad till högutbildade personer som har hela världen som sin arbetsmarknad. Migrationsmyndigheter i andra länder har föga förvånande en vänligare och mera serviceinriktad inställning. Skadan med talangutvisningarna är dessutom redan gjord. Kunskapen om att Sverige utvisat många kompetenta personer på grund av små formaliafel börjar sprida sig, vilket gör att framtida talangmigranter ser Sverige som ett mindre lockande land. Det är ett rykte som Sverige knappast vinner på.
Det vore på sin plats med en seriös diskussion om varför Sverige inte betraktas som en särskild attraktiv destination för internationella talanger. Det finns mycket som talar för att Sverige skulle vara en internationell talangmagnet – landets goda internationella rykte, generösa migrationspolitik och roll som utpräglad kunskapsekonomi. Ändå lockar uppenbarligen inte den svenska modellen. Migrationsverkets märkliga beteende och den problemfyllda Sverigebild som börjar nå ut via internationella medier förbättrar inte direkt situationen.