Vi vill liksom inte se ”människan bakom uniformen”. Statsmakten ska varken ordvitsa eller sitta och böla, den ska ha ett tilltal lika personligt som en bipacksedel eller tredjegradsekvation. Annars känner vi oss otrygga, och det på goda grunder.

Okej, man kan förstå att det fanns ett behov att knäppa upp stärkkragen i ett land som för bara 50 år sedan styrdes av en titelsjuk hierarki där brevbärare och taxichaffisar var utstyrda som en latinamerikansk regementsorkester och där till och med mattantsuniformerna hade något paramilitärt över sig.

Men under resan bort från häradshövdingarnas och lektorinnornas Sverige passerade vi hållplatsen ”medborgerlig jämlikhet” utan att kliva av, och nu har vi förirrat oss in i något slags halvpersonlig kladdighet där ingen vill vara riktigt officiell och där makten ber om ursäkt för sig själv.

Försök att förhandla om ett affärsavtal med en representant för den offentliga sektorn utan att mejlen strösslas med smileys och blinkande semikolon. Och avdelningschefer vägrar numera av princip att kalla sig något annat än Kicki. Man ska till varje pris undvika att verka stel och formell.

Det där med att själv börja använda sitt smeknamn är över huvud taget en styggelse. Anrika institutioner säljer ut sin anrikhet genom att även i officiella sammanhang börja kalla sig Bajen i stället för Hammarby, Börsen i stället för Hamburger Börs eller Sydöstran i stället för Sydöstra Sveriges Dagblad.

Ämbetsverken har för länge sedan skrotat sin kulturskatt av kronprydda vapensköldar och korslagda spikklubbor och istället upphandlat infantila krumelurer för att för Guds skull inte väcka associationer till myndighetsutövning.

Men det är väl trevligt? Det kostar väl inget att vara lite avslappnad? Jo, det är det det gör. Det kostar trovärdighet. Man byter förtroende mot förtrolighet, pålitlighet mot popularitet. Det sprider osäkerhet. Man kanske drar sig för att överklaga bygglovsbeslutet om det riskerar att göra ens kompis Kicki så ledsen att hon sätter sig och grinar på Twitter.

Det är därför man älskar en kille som Stefan Ingves. Hela karln utstrålar orubblig stabilitet, han har ”Tillhör statsverket” stämplat om inte i pannan så under den nästan sedativt omoderna mustaschen. När han blickar ut över Brunkebergstorg och dikterar brev hörs sällan: ”… undertecknat Steffiz, följt av tre små gula cirkulära ansikten med partyhatt och pussmun”. För när Riksbanken börjar kalla sig Riksis och ge ut 100-balubassedlar vet alla att det är dags att placera sina tillgångar i tyska statspapper.