Jag tycker inte om att framträda i radio och teve, och som tur var kunde jag med gott samvete säga att jag hade andra åtaganden.

För egen del menar jag att en viss grad av censur är bra för konsten: det är ingen hemlighet att den västerländska kulturens största verk skapades under censur. Inget stimulerar fantasin på samma sätt som det förbjudna.

Därmed inte sagt att censur är filosofiskt berättigat, än mindre att alla former av censur är av godo. Vissa former är i själva verket mycket skadliga och förhindrar välbehövlig diskussion av viktiga frågor. När åsikter censureras fattas besluten – i nio fall av tio felaktiga – på ren rutin.

I den moderna världen är det inte alltid regeringarna som är de värsta censorerna: det är små men hängivna påtryckningsgrupper. Här i England till exempel har de som lider av så kallat kroniskt trötthetssyndrom i praktiken tystat de flesta som, till skillnad från dem, inte tror att syndromet är en långsiktig effekt av en oupptäckt virusinfektion. Det har de gjort genom en kampanj av lågintensiv men ihärdig skrämseltaktik mot alla som är oeniga med dem; och trots att de är för trötta för att göra något annat, trakasserar de outtröttligt dem som publicerar uppfattningar i strid med deras egen. Frågan är inte så mycket vem som har rätt, utan snarare vem som är uthålligast: och monomana personer triumferar vanligen över mer balanserade.

Mer subtila metoder används ofta av dem som, i övertygelsen om sina egna åsikters riktighet och moraliska förtjänst, vill kväva debatten och rentav tänkandet självt. För dem är det omöjligt att föreställa sig att någon kan ha en annan uppfattning än de själva annat än av de uslaste och nedrigaste motiv. För dem (med en lätt justering av en av Henry Fords aforismer) får man ha vilken åsikt man vill, så länge det är deras.

För att upprätthålla sitt dygdiga imperium tillgriper de sådana medel som guilt by association och nedsättande beteckningar på dem vars uppfattningar de ogillar. När detta väl är gjort behövs inte längre någon eftertanke: alla föraktliga åsikter har förvisats till det limbo där sådana uppfattningar enligt deras mening hör hemma.

De flesta människor använder nog helt naturligt argument adhominem emellanåt (eller ofta). Men den nya dygdens kejsare använder dem inte bara i retoriska syften, utan för att faktiskt tysta sina motståndare. När man väl har avslöjat ett arguments förmenta sociala, psykologiska eller politiska rötter behöver man enligt deras synsätt inte bry sig om att vederlägga det. Allt som återstår är att undertrycka det.

Om vi själva skulle ägna oss åt lite spekulation ad hominem, så kunde vi fråga oss varför så många intellektuellt lagda människor verkar så ivriga att inskränka diskussionen eller förhindra spridningen av uppfattningar som avviker från deras egen. Ett argument ad hominem kan förstås aldrig bevisas; men det obevisliga är en del av lockelsen med sådana argument, och faktum är att vi inte kan klara oss utan dem helt och hållet.

Det är sällan som det faller någon in att försöka censurera eller undertrycka uppfattningar som är uppenbart absurda, utan bara sådana som de fruktar kan ha en intellektuell bas eller grund. Försök att censurera är därför på sätt och vis ett bevis för det rimliga, om inte nödvändigtvis det riktiga, i det som ska censureras. Politisk korrekthet, i Sverige liksom på andra håll, är ett tecken på rädsla.