Den lilla boken fick en väldig publik och gjorde Parkinsons lag världsberömd: ”Arbete utvidgar sig så att det fyller den tid som är tillgänglig för att utföra det.”

Även hans andra lag har fått många att nicka igenkännande: ”Utgifterna stiger till inkomsternas nivå.”

Jag vet inte i vad mån public choice-skolans nationalekonomer var bekanta med Parkinson, men deras påpekanden om att det finns egennytta även i byråkratier och offentlig sektor påminner om poängerna han gör. De belägger med amerikansk utförlighet och teori vad han presenterar med engelsk lätthet och common sense. Det behöver till exempel inte vara så, menar Parkinson, att en utökad personalstyrka speglar ökad verksamhet och därmed ökande administrativa behov; det kan lika gärna vara så att tjänstemännen skapar mer och mer arbete för varandra.

”Det blir lätt fler och fler hierarkiska nivåer, fler och fler regler, fler människor som syftar med regelefterlevnad, fler och fler möten, mer planering och fler utvecklingsprojekt. Byråkratin håller människor sysselsatta: de som arbetar med administration håller igång med en strid ström av krav på att följa rutiner, rapportera, sammanträda, och så vidare. Det handlar inte om lathet utan om att man ständigt alstrar arbetsuppgifter åt varandra.”

Citatet kommer inte från Parkinson utan från en beskrivning av hans tankar, som återfinns i Lundaprofessorn Mats Alvessons färska bok Extra allt! (Fri Tanke, 2019). Alvesson är en flitigt citerad forskare, men han deltar också gärna i den bredare samhällsdebatten. Extra allt! bildar tillsammans med Tomhetens triumf (2006) och Dumhetsparadoxen (2018) en slagkraftig trilogi, som beskriver och häcklar statusjakt, pladder, ansvarsflykt, opportunism och åtskilliga andra försyndelser i samtidens organisations- och arbetsliv.

”För egen räkning slås jag av hur Extra allt! kan läsas som en beskrivning av en ny tids klasskonflikt: en som inte handlar om arbete och kapital utan om verksamhet och teragogi.”

Att Alvesson inleder den nya boken med en bugning åt Parkinson beror inte bara på att de är ute i liknande ärenden utan också att han denna gång likt Parkinson formulerar lagar, närmare bestämt åtta stycken.

Särskilda favoriter är Lagen om skärpt lagstiftning, Lagen om den krampaktiga godheten och Lagen om ballongsamhället (”allt som kan blåsas upp och framstå som stort och fint ska tjusiggöras”).

Problem möts med nya regler och ”rutiner” och istället för gott omdöme får vi mer och mer mekaniskt avbockande av checklistor. Medel förvandlas till mål. Mats Alvesson, som är fylld av språklig påhittighet, talar om ”tillsynstalibanism”.

Besatthet vid att personalen ska säga och tycka det rätta och goda blir viktigare än vad man har i uppgift att göra. Bakom blänkande värdegrunder rostar verksamheten.

Ballongsamhället befordrar utbildnings- och titelinflation. Att studenter erövrar bildning och kunskap blir mindre viktigt än att allt fler får examen och legitimation, varvid sänkta krav blir en logisk metod. Så småningom blir förstås de eftertraktade gradbeteckningarna devalverade och det blåses in ännu mer varmluft i systemet.

Alvesson skriver drastiskt och underhållande, men många läsare lär känna igen sig så pass väl att skrattet fastnar i halsen. Polerandet av ytan, fixeringen vid styrdokumenten, de frikostigt utlovade rättigheterna utan större krav på motprestation har fått en rent häpnadsväckande spridning. Även på detta fält har ”landet lagom” visat sig vara en myt. Tvärtom är vi landet som gärna driver rimliga idéer så långt att vi hamnar i det orimligas tassemarker.

Vad göra? Alvessons förslag är lika enkelt som svårt: avstå, upphör, låt bli. Dra ner på policies, rutiner, konsulter, titlar och planer. Dokumentera mindre. Prioritera grunduppgifterna istället för deras högtravande överbyggnader. Se till att gymnasierna är gymnasier och universiteten universitet. Det kommer inte att lösa alla problem. Inget löser alla problem. Men det skulle bidra till ett robustare samhälle.

För egen räkning slås jag av hur Extra allt! kan läsas som en beskrivning av en ny tids klasskonflikt: en som inte handlar om arbete och kapital utan om verksamhet och teragogi. Uttrycket är ännu en Alvessonsk neologism och syftar på vad som uppstår när man kombinerar fel sorts pedagogik med fel sorts terapi: ett aktivistiskt maskineri, uppfyllt av självrättfärdighet, som med hjälp av coachning, informationskampanjer, rättighetsretorik, personalutvecklingsprogram och värdegrundsarbete försöker att lägga inte bara livet utan själva människan till rätta.

Medarbetare och medborgare som strävar på i sina yrken och familjer och helst av allt vill lämnas i fred blir utsatta för en mer eller mindre permanent kanonad från teragoger som kräver att de ska ändra på sig för barnens, samhällets, könsmaktsordningens, miljöns eller självförverkligandets skull. Företagare har något bättre möjlighet att värja sig än anställda på stora arbetsplatser och skolpliktiga ungdomar, men även om de klarar sig undan temadagarna förväntas de via skattsedeln vara med och stå för kalaset. Att få betala för myndigheters opinionsbildning, politiserade museer, bidrag till intressegrupper som ivrar för ännu högre bidrag, folkhälsoförmyndare och jämställdhetsintegrering är ett privilegium som åtnjuts av alla.

Hur stor är den årliga överföringen från den förmanade klassen till den förmanande? Hur lyckades teragogerna koppla greppet? Hur ser vägen till befrielse ut? Här finns forskningsuppgifter som gjorda för en nutida Marx, även om vederbörande nog bör hämta mer inspiration från Groucho än Karl om inte resultatet ska bli alltför deprimerande.