JEMENFORSKAREN Paul Dresch har något fyndigt påpekat att Jemen är ett land som existerade innan det blev till. Redan under islams tidiga år, om inte före, fanns Jemen i litteraturen och i lokala seder. Men det har aldrig varit tal om ett geografiskt avgränsat område med människor som ser sig som en del av en nation.

Dagens Jemen uppstod så sent som år 1990. Innan dess fanns två länder, ett i syd och ett i nord. Ländernas historia, koloniala erfarenheter, politik och ekonomier skiljer sig åt. I Sydjemen kastade Nationella befrielsefronten ut britterna 1967. Då blev landet arabvärldens enda kommunistiska folkrepublik. Nordjemen befriades från osmanerna 1919 och var vid enandet en konservativ stat under Ali Abdullah Saleh, en obildad militär som fortsatte som president i den nya republiken. När Sydjemen efter två decenniers samtal gick med på sammanslagning med nord var hoppet bland annat att ekonomin, som var än mer körd i botten efter att Sovjetunionen föll och bidrag uteblev, skulle förbättras. Syd hoppades också kunna sprida socialismen. Nord ville i sin tur breda ut sin konservativa islamiska kultur och såg därtill resurserna i södern, oljan och fisket.

I DET FÖRSTA parlamentsvalet 1994 hamnade den politiska makten i huvudsak i händerna på de mäktiga stammarna och islamisterna från de norra provinserna. I april samma år utbröt inbördeskrig. Socialistiskt inspirerade sydjemeniter försökte bryta sig loss från norra Jemen och utropa ett självständigt Sydarabien. De var chanslösa. Saleh krossade ”de gudlösa rebellerna” med dels sin överlägsna armé, dels hemvändande veteraner från den afghanska jihaden. I södern anklagar de ännu den nu fallne Saleh och hans närmaste för att ha planterat terrorismen på deras mark. Nätverk som al-Qaida på Arabiska halvön och Ansar al-Sharia grundades av jihadister som inte lyckade återanpassa sig till Jemen. Flera av söderns provinser – såsom Abyan, Shabwa och Hadramout – förknippas nu med terrorism sedan dessa två nätverk under det senaste året tagit över fem städer, däribland provinshuvudstaden Zinjibar.

Trots inhemsk kontrovers är regimen, den nya liksom den tidigare, allierad med USA i kampen mot terrorismen. Sedan ett decennium har ”anti-kriget” som det numera kallas pågått och USA:s ekonomiska militära stöd till Jemen bara ökar. År 2006 mottog Jemen 30,3 miljoner dollar. I mitten av 2010 var siffran uppe i 252,6 miljoner. Under förra året minskade summan tillfälligt men tycks kunna skjuta i höjden under detta år. Samarbetet ger USA möjlighet att bomba södern med drönare, det vill säga förarlösa stridsflyg. CIA har nyligen meddelat att attackerna blir fler framöver och i maj i år utsattes Jemen för fler drönarattacker än under hela 2011. Idag ger terrorismen alltså Jemen mycket goda affärsförbindelser på den internationella bidragsmarknaden. Det är inte helt missvisande att kalla al-Qaida för en guldgruva. För de över hundra tusen internflyktingar som flytt drönare och terrorister innebär det dock inte annat än stor misär.

VÅLDSFORSKARE SOM hävdar att våld leder till en upptrappning i våld får onekligen rätt om de ser mot Jemen. Dagen före nationaldagen, också kallad enighetsdagen, den 22 maj slog en självmordsbombare till under militärparadens repetitioner i huvudstaden Sanaa. Fler än 90 militärer dog och kroppsdelarna skrapades från den heta asfalten i direktsändning. Sydseparatisterna anklagades felaktigt för attentatet tills Ansar al-Sharia tog på sig det och meddelade att det var en protest mot säkerhetsstyrkornas pågående offensiv i södern.

I nord anförs ett tungt argument mot en delning av Jemen. Den skulle ge terroristerna större spelrum, i alla fall tillfälligt, innan en ny centralmakt kan byggas upp. Och däri finns sannolikt förklaringen till omvärldens uteblivna stöd för söderns självständighetskamp.

I skuggan av dollartransaktionerna och bombattackerna samlas människor ännu i södern för att marschera. ”Detta är inget enande, detta är ockupation!”, ropar de. De säger att först om Jemen delas kan terrorismen bekämpas. Först när söderns människor får lika rättigheter och möjligheter kan nyrekrytering till terroristerna förhindras.

Varje vecka hålls ett flertal hemliga möten i Aden, ofta i någons hem, över en kopp sött te med mjölk och khat. Där framkommer med tydlighet att separatisternas åsikter ofta går rakt isär. Vissa menar att socialismen har lösningar på några av söderns problem. De minns tiden då unga män och kvinnor studerade ihop och sedan arbetade tillsammans på fabrikerna. Då hade alla råd att leva, säger de. Andra protesterar och påminner om att oppositionspartier var förbjudna och yttrandefriheten rejält inskränkt. De minns schejkherna som mördades eller fördrevs från landet, fastän många av dem menade sig vilja stanna och leva som jämlika medborgare. Socialismen är, enligt dem, helt passé. Den är imperialistisk, enligt vissa. Några inom rörelsen söker istället lösningar i religionen eller i den stamkultur som överlevt sedan ett par tusen år i delar av södern. Långt fler talar om en helt ny och sekulär stat i södern. Det gjorde hundratusentals demonstranter under ”arabiska vårens” protester.

Det sägs att 70 procent av människorna i södern vill se en delning av landet. Siffran är lika godtycklig som vedertagen. Ingen vet egentligen. Inhemska journalister som sökt bevaka den sydseparatistiska rörelsen har fängslats. Utländska journalister har arresterats och deporterats. En sak är säker. Södern har ingen chans att slå sig fri på egen hand och är i sin självständighetskamp helt beroende av omvärldens stöd. Det uteblir åtminstone så länge som terroristerna spänner musklerna i södern.