”KRIGET MOT TERRORN” handlar i väst också om att peka ut politiska fiender. Intressant nog är det den antitotalitära vänstern – eller det man i USA ofta kallar de ”liberala hökarna” – som hittills har använt sig av den tyngsta teoretiska arsenalen: terrorismens utmaning har av hökarna karaktäriserats som totalitarism eller ”islamistisk fascism”. Vänsterpolitiker som inte är helt teorifrämmande har senare övertagit denna diagnos: redan vid slutet av 2003 kallade Joschka Fischer den islamistiskt inspirerade terrorn för en ”tredje totalitarism” – efter nationalsocialismen och stalinismen – och bekräftade på nytt denna beteckning i sin skrift om ”historiens återkomst”.

Likasinnade politiker, som den förre brittiske Europaministern Denis McShane, har följt Fischers exempel.

För amerikanska vänsterintellektuella som Paul Berman går en linje från 1900-talets totalitära stater i Europa till dagens islamistiska terror – inte minst eftersom många islamistiska tänkare är direkt influerade av fascistiska intellektuella och båda parter propagerar för ”utrensningsutopier” (Utopien der Säuberung, Gerd Koenens uttryck) . Men kopplingarna är inte bara genealogiska. Terrorister, som även experten Walter Laqueur har påpekat, önskar det totala kriget och river medvetet ner alla begreppsliga – och moraliska – murar mellan soldater och civila.

För teoretiker som Berman är totalitarism, terror och politisk dödskult oupplösligt förenade med varandra, på ett historiskt, psykologiskt och begreppsligt plan.

På många håll inom vänstern har Bermans teori avfärdats som en kvarleva från det kalla kriget. Totalitarism-teorier, så lyder en gammal invändning, har alltid bara tjänat till att sudda ut politiska och inte minst moraliska skillnader. Framför allt under 60-talet jämställdes antitotalitarismen av många vänstertänkare i Tyskland med en bagatellisering av nationalsocialismen. Högerns påstridiga ideologer var alltid antitotalitära.

Dessa reservationer har aldrig helt försvunnit – och att numera även George W. Bush ständigt talar om islamistisk fascism och totalitarism tycks bara bekräfta att en diagnos i termer av totalitarism till sist alltid leder till att man hamnar i fel läger. Men mot Berman har man också invänt att totalitarismen alltid förverkligas i en stat – och att al-Qaida trots allt är just ett ickestatligt, kanske rentav antistatligt nätverk.

Då förbiser man emellertid att de tidigaste definitionerna av totalitarismen – som skapades av liberala antifascister och gällde Mussolinis Italien – framför allt förstod totalitarismen som en rörelse. Det avgörande var inte vilka metoder eller vilket politiskt format totalitarismen använde sig av, utan att totala ideologier ville göra totalt anspråk på människor.

En bestående spänning mellan stat och rörelse sträcker sig i själva verket genom såväl det fascistiska Italiens som det nationalsocialistiska Tysklands historia.

Och enligt många totalitarismteoretiker – men även enligt etatister som Carl Schmitt – eftersträvade nazisterna visserligen den totala makten, men förstörde i själva verket staten, det moderna maktinstrumentet framför andra, inifrån.

Totalitära regimer, så lyder en berömd tes av Hannah Arendt, kommer aldrig till ro – de befinner sig ständigt i rörelse och måste permanent mobilisera sin befolkning poli tiskt. Detta skiljer dem från statiska tyrannier, så som dessa har definierats sedan antiken: tyranniet är ett slags kapning av det allmänna för tyrannens och hans kumpaners privata syften.

SOM SÄRSKILT DEN store upplysningstänkaren Montesquieu framhävde behöver tyrann- och despotvälden förvisso ingjuta fruktan men de föredrar att undersåten uppskrämd drar sig tillbaka till privatlivet. Totalitära regimer däremot försöker förstöra såväl den privata sfären som alla former av mångfald bland medborgarna. Totalitärt präglade människor blir därmed massmänniskor utan egenskaper – som å ena sidan ständigt är försatta i ett konstlat uppror, och å andra sidan hålls samman av det Arendt kallade terrorns ”järnband”.

Det vore emellertid mest en lek med ord att redan i al-Qaidas rörelse- eller nätverkskaraktär, som man så ofta betonar, se ett bevis för radikala islamistiska gruppers totalitarism. al-Qaidas dynamiska karaktär har mer att göra med tvingande omständigheter, beroende på taktik och bristande resurser.

Många experter betraktar därför också terrordåden som uttryck för politisk desperation – sedan den politiska islamismen, med målet att överta den statliga makten, under 1980- och 90-talen misslyckats nästan överallt, från Algeriet till Afghanistan.

Bin Ladins ”franchising” av fruktan och skräck är alltså knappast att betrakta som en ny regimform, i Hannah Arendts eller Montesquieus mening. Det är säkert riktigt att terrororganisationer vill göra totalt anspråk på sina medlemmar – men det gäller även för sekter. Förr eller senare måste en totalitär rörelse få verkliga maktmedel i sin hand, och det innebär fortfarande: bemäktiga sig en stat.

I annat fall kan man på sin höjd – och paradoxalt – tala om ett slags ”totalitarism i opposition”.

Totalitarismen har alltid, som man i detta sammanhang bör komma ihåg, varit ett begrepp som tjänat till politisk mobilisering – till att börja med bland Mussolinis vänstermotståndare. Liberala hökar som Berman är tillräckligt ärliga för att erkänna de mobiliseringsstrategier som ligger bakom deras begreppsval.

För Berman handlar det inte minst om att genom historiska analogier mobilisera mot en fara som – enligt honom – fortfarande underskattas. Bara genom att påminna om fascismens och totalitarismens mardrömmar, som Berman också gör i ett bidrag i New York Times från maj förra året, kan framför allt européerna väckas ur sin slummer. Och inte minst tycks man genom antitotalitarismen kunna samla en vänsterkoalition som inbegriper skiftande politiska kulturer: från östeuropéer som Adam Michnik via fransmän som André Glucksmann till spridda amerikanska vänsterliberaler.

MEN DEN SOM vill vägleda andra genom analogier kan till slut själv bli politiskt vilseledd av analogier – trots den otvivelaktiga moraliska integriteten hos tänkare som Michnik och Berman. Många antitotalitära intellektuella drog sig inte för att beteckna Saddam Husseins skräckvälde som totalitärt. Kännare av regimen betraktade denna diagnos som i grunden felaktig, åtminstone vad beträffar åren före 2003 – annorlunda förhöll det sig kanske på 1980-talet, då Saddam understöddes starkt av väst. Saddam var till sist en klassisk tyrann, som med grymma medel satte skräck i sina undersåtar, men inte hade något större intresse av massmobilisering.

En diagnos i termer av totalitarism tycks alltså skymma bilden av en ny politisk verklighet, snarare än att klargöra den.

Att vägra beteckna terrorn som totalitarism är inte detsamma som att bagatellisera den. Tvärtom: när al-Qaida inte längre förstås som en välorganiserad, över hela världen verksam rörelse, utan som en metod och en ideologisk beteckning som mobiliserar vitt skilda politiska aktörer i helt olikartade nationella kontexter, blir hotet i många avseenden större.

Ett fast nätverk kan förr eller senare krossas. Frisläppta radikala ideologipartiklar och religionsformer som radikaliseras alltmer och tar plats i de mest olikartade kulturer, är mycket svårare att ta itu med.

Det som gör det i praktiken avterritorialiserade al-Qaida så farligt är just förmågan att låta sin ideologi införlivas med territoriella konflikter som exempelvis i Tjetjenien. Även här krävs verklig politisk urskillningsförmåga, i stället för att i ett tveksamt fall utan vidare följa associationskedjan från terror till totalitarism.

Det gäller alltså att förstå en helt ny konstellation, varvid förståelse inte får likställas med sympati. Men av ren rädsla för att falla i en ”sympatifälla” har vänsterteoretiker tagit sin tillflykt till jämförelser med 1900-talets politiska fasor. Denna frestelse bidrog till att förstärka utfallet av det amerikanska valet 2004: inte långt efter demokraternas nederlag pläderade New Republic och andra amerikanska vänstertidskrifter för en ”antitotalitär liberalism”, som betraktar terrorn som tidens centrala moraliska utmaning – liksom tidigare den sovjetiska kommunismen – och rycker det demokratiska partiet ur händer på ”mjukisar” som Michael Moore.

FÖRSIKTIGHET MOT LÄTTFATTLIGA analogier behöver å andra sidan inte innebära att erfarenheterna från 1900-talet är helt oanvändbara för att förstå samtiden. Så har till exempel den franske islamologen Olivier Roy nyligen åter pekat på det rimliga i att dra vissa paralleller mellan al-Qaida och 1970-talets europeiska terrorgrupper.

Inte heller al-Qaida har egentligen någon verklig politisk strategi och har hittills inte formulerat några konkreta idéer om hur dess maktinnehav skulle se ut, utan tycks i stället hoppas på att spektakulära illdåd på ett mystiskt sätt skall mobilisera muslimska massor över hela världen.

Och även i Västeuropa under 1970-talet fanns det en logik som gjorde grupperna (eller ligorna) alltmer radikala.

Totalitarismteoretikerna till vänster från 1950- och 60-talen, som många företrädare för tesen om en islamisk totalitarism känner sig förbundna med – man kan nämna Claude Lefort eller Cornelius Castoriadis – försökte alltid skärpa sina begrepp genom noggranna sociologiska analyser. Idag råder däremot ofta en olycklig arbetsdelning mellan islamologi och politisk filosofi. Ju förr denna uppdelning kan övervinnas, desto bättre.

Jan-Werner Müller är professor i statsvetenskap vid Princeton University.

Översättning: Jim Jakobsson.